Länge leve Marxism-Leninism-Maoism?!

Analys

-Varje revolution förefaller som en dröm innan den är genomförd.
Baburam Bhattarai, maoisternas andreman, under december 1995 - två månader innan maoisterna utropar ”folkets krig”.

Vill du veta hur maoisterna har tänkt gå tillväga för att förvandla Nepal till ett rött fort? Läs om tankegångarna bakom revolutionen som inte längre enbart är en avlägsen och vag dröm utan i allra högsta grad verklighet.
Jag hade turen att komma över en ingående intervju med maoisternas ledare, generalsekreterare Prachanda. Intervjun är gjord av Li Onesto från Revolutionary Worker, året var 1999. Nedan har jag summerat de intressantaste delarna av den, samt från några andra kortare intervjuer av inflytelserika partitoppar.

Den ideologi maoisterna säger sig hänföra sig till är något de kallar Marxism-Leninism-Maoism(se fotnot 1). På den mest konkreta nivån innebär detta att de motsäger sig reformer. Prachanda säger uttryckligen att han hatar reformister. Förändringar sker inte genom en långsam process utan genom stora språng. (Prachanda tycks beundra den kinesiska Kulturrevolutionen)
Utifrån de förutsättningar Nepal har med över 50 etnicitetsgrupper med otaliga språk och olika religioner varav flera ofördelaktigt behandlade i kombination med en vida utbredd fattigdom har maoisterna utformat sina ståndpunkter. Framförallt handlar det om möjlighet till självbestämmande, en slags frigörelse från människor som mer än du själv bestämmer vad du kan och ska göra. Monarkin anses definitivt vara överspelad, den sägs av maoisterna vara och ha varit det största hindret för utveckling av landet och för folkets framgång. De fick vatten på sin kvarn efter den populäre kungen Birendra död i kungafamiljsmassakern 2001. Han ersattes då av Gyanendra(se fotnot 2). Gyanendra är den som utlyste undantagstillstånd och han har även ett upplöst parlament på sitt samvete(se fotnot 3)! Efter att parlamentet upplöstes tillsatte han på eget bevåg en regering som skulle innehålla ”rena” politiker d.v.s. fria från korruption.

I den nya demokratin som är maoisternas idé för framtiden ska feodalism och ”byråkratisk kapitalism” elimineras men olika partier ska tillåtas. Den ordentliga brasklappen ”full frihet till alla anti-feodala och anti-imperialistiska politiska partier” bör dock nämnas. Definitionsrätten tycks ligga hos maoisterna själva och vad begreppen innebär utreds inte ytterligare. Revolutionen som ska äga rum är en agrar landsbygdsrevolution. Fördelningen av landet är en central fråga och utifrån de olika förhållanden som råder i de olika regioner ser resonemangen ut som följande. I låglandet, Terai, där det finns stora landägare, ska denna jord kollektivt användas och betalningen ske utifrån hur mycket var och en jobbat. Jag tolkar det som att små privata landytor tillåts för eget bruk i Terai. Största delen av landet består dock utav starkt kuperade bergsregioner utan stora landägare, där ska istället alla jordbruk kollektiviseras och utvecklas till något slags storjordbruk för att skörda stordriftsfördelar.

Maoisternas 40-kravslista som de ställde mot den sittande regeringen 1996, dagarna innan ”folkets krig” utropades, är det närmaste ett partiprogram jag kunde hitta. Kraven varierar stort, från exempelvis att avskaffa alla rojalistiska privilegier till att
”the cultural pollution of imperialists and expansionists should be stopped. Hindi video, cinema, and all kinds of such newspapers and magazines should be completely stopped. Inside Nepal, import and distribution of vulgar Hindi films, video cassettes and magazines should be stopped “

Många av kraven behandlade nationalistiska frågor, exempelvis som de ofördelaktiga gränsavtalen med Indien från 1950. Överhuvudtaget ska det utländska inflytandet över Nepal minska genom förslag som att hindra det utländska kapitalets dominans över landet och att införa striktare arbetstillstånd för utlänningar. Annars handlar mycket om att förbättra de fattigas och förtrycktas situation genom åtgärder (eller utopier!) som; gratis utbildning och sjukvård, jobb till alla, avskriva fattiga bönders skulder, ”riktig” direktdemokrati och långtgående autonomi på distriktsnivå, ge kvinnorna lika äganderättsmöjligheter som männen, kastbaserade fördomar ska avskaffas, daliternas status ska höjas och systemet med oberörbarhet ska upphöra (se fotnot 4).

Utropandet av ”Folkets krig” ses av maoisterna som den enda och sista utvägen för frigörelsen av folket och för oberoende från de ”brutala imperialisterna”. I deras ögon motsvaras det av den makthavande klassen, d.v.s. kungafamiljen, korrupta politiker och stora land och kapitalägare. Maktskiktet ses som utsugare som inte bryr sig om folkets bästa och endast agerar för att maximera sin egen makt.

Kriget sägs vara för folkets försvar och mot den statliga förföljelsen efter människor med revolutionära ideal. (Flera människorättsliga organisationer bekräftar bilden av en statsapparat som agerat mycket brutalt, såväl innan som efter utropandet av folkets krig)

Det är staten som agerar som terrorister, inte maoisterna hävdar Prachanda. Statens och terroristers våld slår urskillningslöst medan maoisternas våld är riktat mot förtryckarstatens företrädare. Staten har stämplat maoisterna som terrorister enbart för att de vill bli av med dem. Maoisterna tycks anse att de inte är terrorister eftersom de har folkets stöd och har en klar politisk ideologi, jämfört med vad de ser som terrorism – få individer som handlar utifrån deras egna egoistiska behov. När kriget ska sluta är helt upp till de styrande eftersom maoisterna påstår sig ha blivit påtvingade kriget, inte alls deras eget val
Vidare hävdar Prachanda att den nepalesiska revolutionen är en del av en världsrevolution och att inspirationen främst hämtats från Peru men även från de revolutionära rörelserna i Indien, Sri Lanka, Bangladesh, Iran, Turkiet och Filippinerna.

Reformering av det befintliga samhället tycks inte vara aktuellt då Prachanda hävdar att utan en full nedbrytning av befintliga strukturer kan det inte att bli någon uppbyggnad. Destruktionen är det primära målet, konstruktionen blir det som följer. Martyrer och blodsoffer är något Prachanda kallt räknar med.

”Like Mao said, people usually think that war is very destructive, war is very bad, it kills people, all these things. But people do not understand that war is a great process of construction. War has a very big cleansing effect. We also try to teach the people and train the cadre to understand this.” Generalsekreterare Prachanda

Att ändamålet helgar medlen tycks vara en tankegång som existerar på båda sidor av det politiska spektrat (jfr Bush-administrationen!). Respekten för varje människoliv och tanken om människans lika värde verkar ironiskt nog försvinna någonstans på vägen. I maoisternas fall uppfattar jag det som en klar utilitaristisk tanke bakom, ung. döda eller i alla fall fördriv maktinnehavarna och fördela sedan ut deras inflytande, kapital och jord till folket. Till deras försvar säger Prachanda angående den våldsamma falangens inflytande att vapnena ska ledas av partiet, vapnen ska inte leda partiet. Maoisternas andreman, Dr Baburam Bhatarai har även i intervjuer sagt att de endast vill eliminera strukturella klasspositioner inte klassfiender rent fysiskt.

De nepalesiska maoisternas egna ”kulturrevolution” tolkar jag som att den ska ersätta närhetsprincipen, med maoisternas ögon -nepotism, individualism och dess kast- och etnicitetsbaserade förtryck med en långtgående jämlikhetsprincip. Allas lika värde uttrycks på ett ganska extremt sätt i Prachandas retorik om martyrskapet:

”Now my one son has died, but there are thousands and thousands of others who are now my sons…everybody is my son- hundreds of young people are now my sons”

Revolutionen är ett brott mot tidigare förbjudna gränser, må de vara etnicitets, kast eller könsbaserade. Samtidigt som traditioner ska sprängas och lämnas därhän ska det utländska inflytandet minska, en helt ny värld utan förtryck ska ta form.

Prachanda visar sin poetiska sida när han påvisar betydelsen av ”Folkets krig” för människor runt om i världen med följande allegori:

”When you are in a pond or in the middle of a lake you do not know the importance of water. But when you are in the desert, then you see that just one glass of water is very important. Today there are not many genuine People´s Wars in the world. So in this desert of revolutionary wars, the People´s War in Nepal is one glass of water for all the revolutionary people. And we will fulfill our duty to give water to the revolutionary people.”

Frågan huruvida maoisterna i Nepal har haft en betydelse för den internationella revolutionära rörelsen, annat än som inspiratör, är väl tveksamt. Otvivelaktigt har de likväl förorsakat djupgående effekter i vardagslivet för de flesta människor i Nepal, på såväl gott som ont. Dessa ska jag försöka utreda i nästa avslutande artikel om maoisterna i Nepal, vad som egentligen har hänt - bortom retoriken och den välpolerade fasaden.

1 På senare tid har de börjat kalla den ”Prachanda path”, efter deras ledare. Detta ska vara den ”kreativa appliceringen av Marxism-Leninism-Maoism i de konkreta förhållanden som råder i Nepal”
2 Gyanendras son, kronprinsen Paras (bara namnet…) är otroligt impopulär, han sägs ha kört ihjäl en av Nepals populäraste popmusiker i påverkat tillstånd och har en tendens att bära skjutvapen som han alltför ofta använder (Allt detta var innan Gyanendras tillträde till tronen, vet ej om det fortgått)
3 Den intresserade kan hitta orsakerna och ”förmildrande omständigheter” i Sydasien nr 4 2002
4 De inom kastsystemet som benämns ”oberörbara”
]]>

2003-09-18 kl 05:38

Kommentarer (0)