Den salvadoranska kvinnoorganisationen IMU (Instituto de mujeres) i El Salvador utgör ett praktiskt exempel på de trender biståndsbranschen domineras av idag. Dessa kvinnor har i 17 år arbetat mot målet: jämställdhet mellan män och kvinnor genom olika utbildnings- och medvetandegörande projekt. De har studiecirklar för kvinnor, �workshops� för båda könen och de vill synliggöra de socialt konstruerade rollerna man och kvinna är. Detta ska leda till mer ifrågasättande som man ska ta vidare till en politisk nivå för att få till stånd förändringar landet är i så akut behov av. El Salvador präglas av fattigdom och arbetslöshet och de politiska och ekonomiska förhållandena lämnar mycket att önska. Många pratar om en formell demokrati i El Salvador, utan förankring hos folket. Ett valdeltagande på 38-41 % i senaste valet stöder detta påstående. Den salvadoranska staten säger sig vilja hjälpa sina medborgare samtidigt som de bedriver en politik som drabbar de redan utsatta grupperna hårdast. Regeringen har en plikt att ratificera internationella avtal gällande kvinnors och barns rättigheter men en underskrift på ett papper omvandlas sällan automatiskt till praktisk handling. Brister i politisk vilja, landets kultur och den katolska kyrkan hindrar att man uppnår jämställdhet mellan män och kvinnor. Därtill har vi sexistiska attityder både från män (�machismo�) och kvinnor (�embrismo�) i samhället. Att andra kvinnor motsätter sig kvinnlig frigörelse kan bero på att de känner att det är ett hot mot deras identitet och livsstil att andra kvinnor kräver rättigheter. Det är särskilt beklämmande då det riskerar urholka legitimiteten för kampen och bidra till uppfattningen att den bedrivs av ett litet antal radikaler.
Detta är den kontext i vilken IMU verkar. De kämpar för ökat deltagande för kvinnor i beslutsfattarprocesser och man har ett nära samarbete med sin målgrupp, landsbygdskvinnor, vilket är oerhört viktigt. De vill lyfta fram kvinnornas egen kapacitet och omvandla den till ett verktyg med vilket de förbättrar sina egna livsvillkor. Denna NGO utgår från praktiska behov och är väl förankrade i den verklighet kvinnorna lever i.
De kvinnor jag talat med representerar en viss ideologisk ståndpunkt, nämligen vänsterns. Alla har dock många års erfarenhet av organisationsarbete med landsbygdskvinnor och det gör dem representativa och värdiga uppgiften att ge en bild av hur arbetet ser ut samt den kontext i vilken den utförs. Dessa kvinnor brinner utan tvekan för det de gör och drar sig inte för att kritisera de institutioner och strukturer de anser sig vara orsak till de problem som finns. De talar hela tiden om en skillnad mellan hur det är och hur det borde vara och framför hård kritik mot staten men också mot sina samarbetspartners och de villkor som ställs för hjälpen. Dessa villkor utgör ett hinder i arbetet vilket fler kvinnor vittnar om. De har i flera år arbetat med empowerment-projekt men ser nu medel dras in till förmån för projekt i andra länder som infört de begrepp som gäller nu. IMUs personal tvingas tänka strategiskt i sin projektplanering för att kunna fortsätta den kamp de påbörjat med starka ideal som grund. Deras arbete handlar om sociala förändringsprocesser vilket är oerhört tidskrävande. Enligt dessa kvinnors vittnesmål förefaller deras samarbetspartners brista i förståelse för detta. Hur ska en organisation kunna starta upp ett projekt som har sociala förändringar som mål och få begränsad tid till att lyckas med detta? Ibland kan det krävas flera år men samarbetspartners ger dem ett år på sig att producera resultat vilket jag anser vara likväl nonchalant som verklighetsfrånvänt.
Är då empowerment rätt väg att gå? De strukturer inom vilka salvadoranska kvinnor lever utgör starka hinder för att de ska kunna ta sin nyvunna insikt om sin egen kapacitet vidare. Fredsforskaren Hans Abrahamsson brukar likna en sådan situation vid två hissar, en liten inuti en stor. Kvinnan är den lilla hissen som går uppåt men befinner sig i den stora, strukturerna hon lever inom, som går neråt. Naturligtvis är detta mycket frustrerande. Många kvinnor förstår någonstans att de lever under orättvisa förhållanden men väljer att inte gräva vidare i detta genom t ex utbildning för att de anar den maktlöshet som väntar vid denna insikt. Andra reagerar starkt och bidrar till kampen för ett rättvisare samhälle. Borde inte biståndsgivares uppdrag vara att underlätta och bidra med resurser till de lokala organisationer som gör ett bra jobb utifrån erfarenhet av dessa kvinnors verklighet? Begrepp som empowerment får sin innebörd genom sin praktiska användning och därför, om västvärlden ska envisas med att komma dragande med teorier för att lösa de problem som finns i utvecklingsländerna så måste det finnas utrymme för lokala NGOs att själva ta begreppen och genom att anpassa dem till den lokala kontexten göra dem till sina egna. Först då kan vi börja tala om samarbete och lösningar på problemen.
Operationaliseringen av västerländska begrepp på icke-västerländska kontexter ÄR problematiskt och det är viktigt att lyfta fram det. Det behövs en gedigen analys av ett samhälle och dess strukturer för att undvika misstag i projektplanering. Användandet av begrepp sprungna ur komplexa teorier kräver en anpassning till varje enskild kontext, att den är fast förankrad i den verklighet man ingriper i. Det behövs även en kritisk granskning av de begrepp som används i biståndssammanhang och en analys av möjliga effekter. Därtill efterlyser jag en grundläggande förändring i sättet att prata om utveckling. Skyller man på tidsbrist och kör på i samma spår och återupprepar samma misstag är det ett klart tecken på att stora förändringar behövs i utvecklingstänkandet. Dessa förändringar kan i sin tur leda till en förändring av de strukturer som upprätthåller den orättvisa maktbalansen Nord-Syd.
Petra Strååt har varit i El Salvador under hösten och skrivit C-uppsats om kvinnoorganisationen IMU (Instituto de mujeres) i ämnet Utveckling och internationellt samarbete.
]]>
