Myten om de fattiga kvinnorna utan röst
Många gånger hör man talas om att kvinnor i utvecklingsländer �inte har någon röst.� Låt oss problematisera detta för ett ögonblick. Det handlar väl snarare om att deras röst inte hörs än att de inte har någon. Kvinnor i utvecklingsländer är minst lika kapabla att artikulera sina behov och krav men något hindrar dessa från att komma fram i ljuset, i debatten.
Naturligtvis finns det kvinnor som accepterat sin situation och den underordning de lever inom. De ser sin roll som �Gudsbestämd� och kan ha mer att förlora på att ifrågasätta sociala relationer än att vinna på det. Det kan finnas en trygghet i den position man har och har haft hela sitt liv, där familjeband går före individuell frihet. Andra accepterar det inte men vet inte hur de ska gå till väga för att ändra på sin situation. Här är det lätt att orera om vikten av utbildning men undersökningar från bl a Indien, Centralamerika och Iran visar att hur utbildad en kvinna än är så trycker omkringliggande strukturer och samhällsattityder ner detta med en styrka svår att stå emot.
Att få tillgång till möjligheter, resurser och handlingsutrymme
Jag vill klargöra att det inte handlar om att kvinnor i utvecklingsländer ska �förstå hur förtryckta de är� och att vi i Väst ska hjälpa dem med detta utan det handlar om tillgång till möjligheter, resurser och handlingsutrymme.
Genom att reflektera över sin ställning i samhället har man tagit första steget mot en förbättring av sin livskvalité och genom att förstå sina rättigheter kan man också ställa krav på att kunna utöva dessa. Kvinnor behöver eget utrymme då det nuvarande många gånger är begränsat. Därtill behöver de bli insläppta i typiskt manliga fora. Vad som behövs är ett synliggörande av de socialt konstruerade rollerna för att visa på att de är just bilder – verkliga men möjliga att förändra.
Det handlar inte heller om �man vs. kvinna� utan om relationerna dem emellan vilka utgör stommen för varje samhälle. För män kan kvinnlig frigörelse upplevas som ett hot då det dels ifrågasätter deras identitet och levnadssätt och dels kan de få den felaktiga uppfattningen att det handlar om att separera man och kvinna hellre än att de ska hamna på samma nivå.
Det är så lätt att prata om socialt konstruerade roller men utanför den akademiska världen finns en verklighet där kvinnor lever under otrygga förhållanden där de inte vet hur de ska skaffa mat till sig och sina barn denna dag och nästa.
Genusteoretikern Naila Kabeer talar om att kvinnor utan valmöjligheter ska skaffa sig detta vilket verkar simpelt men för många kvinnor handlar det snarare om att möta verkligheten än att ändra den. Arbetar man från sex på morgonen till sex på kvällen finns varken tid eller ork till att utbilda sig eller organisera sig för att kräva sina rättigheter som kvinna eller ifrågasätta den sociala ordningen. Det är svårt att nå kvinnor med abstrakta teorier, man måste ta det till en nivå där alla kan ta till sig det. Här kan icke-statliga organisationer (NGO) spela en viktig roll genom att plocka ut det viktigaste ur teorin och anpassa det till sin specifika kamp och förhållanden.
Dagens maktförhållanden reproducerar ojämlikhet
Mycket jämställdhetsarbete handlar om att synliggöra och lätta kvinnors arbetsbörda.
Kvinnor har mÃ¥nga roller att axla men inte samma rättigheter som männen. De roller man främst brukar nämna är: producerande, reproducerande och samhällsbyggare. Alltför ofta fastnar kvinnan i den reproduktiva rollen och dÃ¥ är det svÃ¥rt att se henne som en politisk aktör med rättigheter och förmÃ¥ga att bedriva en kamp för förändring. Ty det är det det handlar om – en fundamental förändring av maktrelationer och attityder. Sexistiska attityder bör lyftas fram dÃ¥ de reproducerar traditionella könsroller och därmed bidrar till kvinnans underordning. Dessvärre är attityderna inbyggda i likväl kultur som politik och är mycket tröga att penetrera.
Faktum är att för att uppnå jämlikhet så måste män ge upp en del av sin politiska, ekonomiska och sociala makt vilket är en långsam förändringsprocess. Det krävs förändringar på både individnivå och strukturell nivå och maskulina strukturer och institutioner är i behov av förändring.
Är det så att för att kvinnors röst ska höras måste männen sänka volymen på sin? Finns det utrymme för att alla gapar lika högt? Om man gapar om samma sak ja, men inte annars. Som jag ser det bör man involvera män i processen i en större utsträckning. Detta för att få dem att se kvinnors arbetsbörda och sitt eget intresse av att förändra relationerna mellan könen. Spela på egenintresset och väck insikt om att det ligger i männens intresse att kvinnans ställning i samhället förbättras då jämlikhet i det sociala livet kan ställa man och kvinna på samma sida i striden mot de strukturer som sätter båda i en situation färgad av fattigdom och orättvisa förhållanden.
Petra Strååt läser Latinamerikakunskap vid Göteborgs Universitet
]]>
