Kvinnor och utveckling
Inledningsvis pratar vi om kvinnor och utveckling och vilken den viktigaste frågan är. Vad bör man ta tag i först för att skapa förändringar? Det absolut viktigaste är att höja kvinnors självförtroende, understryker Edmé. På så sätt påbörjar man en process hos kvinnorna som leder till ökad medvetenhet om deras situation och möjliga lösningar på den. Sedan kan de organisera sig och på så sätt uppnå �empowerment.� Här syftar Edmé till ett populärt begrepp i utvecklingssammanhang som innebär att man blir medveten om sin egen kapacitet och använder denna insikt till att förändra sin livssituation till det bättre.
Vidare diskuterar vi kvinnans roll i ett lands utveckling och Edmé säger att kvinnor har stor del i ekonomisk utveckling. 40 % av alla inkomstgenererande aktiviteter utförs av kvinnor. Därtill vilar hela den sociala reproduktionsstrukturen på dem. Kvinnor har stor del i utbildningen och i uppfostran av barnen. Det är ur uppfostran och hemmet som attityder och viljan att sträva efter utbildning kommer. Detta återkommer Edmé till flera gånger under intervjun och det råder ingen tvekan om att det är hennes benhårda övertygelse grundad på erfarenhet av arbete med kvinnofrågor.
Kvinnor och politik
Vi kommer att prata om den politiska aspekten av utveckling. Ser man till politiken domineras den av auktoritära strukturer. Kvinnan är i minoritet och har ingen kritisk röst men om detta ändras och hon blir kritisk kan det i sin tur leda till attitydförändringar i samhället, menar Edmé. Det är som bekant svårt att få kvinnor till politiskt höga poster och att, när de väl är där, få dem att förändra de maskulina strukturer som finns. Jag frågar då hur kvinnor kan skaffa sig utrymme i politiken. Att organisera sig är en bra början, svarar Edmé. Individuella initiativ är inte tillräckliga för att förändra strukturer eller politiken. Kvinnor kan organisera sig i bostadsområden, utöva påtryckningar på myndigheter att tillhandahålla hälsovård och kommunala tjänster. De kan även organisera sig som föräldrar och som anställda och kräva förändringar i de offentliga strukturerna, på arbetsplatsen och inom fackföreningarna. Edmé ger ett exempel från Ciudad Juarez i Mexico där unga kvinnor, ofta arbetare i �maquiladoras�, hittats mördade och våldtagna. Polisen gör inget åt detta och rådande attityd i det mexikanska samhället är att kvinnorna mer eller mindre får skylla sig själva för att de lämnat hemmet – där de egentligen borde vara. Många organiserar sig mot våldet och mödrar har gått samman för att hitta sina försvunna döttrar och ställa de ansvariga till svars.
Kvinnorörelsens spridning.
Det talas om att kvinnorörelsen får mer och mer spridning i Latinamerika och jag frågar Edmé vad hon anser om detta. Hon berättar att under åttiotalets början fanns s.k �encuentros de mujeres� dvs. kvinnoträffar. Under nittiotalet började kvinnor diskutera en plattform med sina krav som utgångspunkt inför den tredje världskonferensen för kvinnor i Beijing 1995. Arbetet kring detta skapade spridning på nationell, regional och lokal nivå. Efter Beijing-konferensen kände man en drivkraft att trycka på regeringar att skriva under och respektera internationella avtal gällande offentlig politik, kvinnofrågor, utbildning och hälsovård. Organisationer som bevakade att avtalen uppfylldes skapades och på så sätt fick man en spridning både uppifrån och nerifrån. Från början, på sjuttio- och åttiotalet, var det mest medelklassen som dominerade drivandet av dessa frågor men sedan blev det sociala rörelser och kvinnorörelser. Det spreds till populistiska rörelser och indianrörelser, inte bara inom den vita medelklassen.
Den politiska viljan att genomföra dessa förändringar internationella avtal innebär, är olika för olika länder. I Mexico t ex har man ändrat lagstiftningen så att den respekterar kvinnors rättigheter. Kraven runt aborter har minskat och man har nu en mer liberal syn på dem i vissa delstater. Nu kan de utföras om moderns liv är i fara. Kvinnocenter har öppnats dessutom, och man har startat utbildnings- och hälsovårdsprojekt och börjat med undersökningar för upptäckten av cancer. Mycket av detta är resultat av att en vänsterinriktad regering i Mexico City samarbetade med kvinno-NGOs från 1997. Nu finns det också ställen med kvinnliga advokater där man kan anmäla våldtäkt och misshandel. Till Nicaragua har man gett bistånd till en speciell polisstation för kvinnoärenden där man även har kvinnliga poliser. Även i konservativa samhällen finns det kvinnoinstitut men, avslutar Edmé, mycket återstår att göra.
Vad kan vi göra?
Vad många känner när de läser om missförhållanden i andra delar av världen är att de vill göra något. Vad kan Västvärlden göra för att underlätta kvinnors situation i utvecklings-länder? Det räcker med att ha med genusfrågor i projekten, svarar Edmé. Man kan t ex ha ledarskapskurser för kvinnor – lokalt kan det göra stor skillnad för många menar hon. Ser man till bistånd är det viktigt att samarbeta och att man väljer en lokal partner som man kan arbeta med på lika villkor. De ska också vara inblandade i projekten och vara väl förankrade i lokala sociala organisationer. Många mål inom bistånd uppnås inte pga. att man väljer att arbeta med NGOs som drivs mer som privata företag och lever av extern finansiering. Det är lokal erfarenhet och kunskap man ska leta efter.
Ett problem inom biståndsvärlden är att man många gånger fastställer traditionella könsroller hellre än att bryta dem. Vissa biståndsprojekt innehåller delar som ger kvinnan ännu högre arbetsbelastning utan att först göra en analys av den hon redan har.
Edmé menar att detta är en svår och känslig fråga. Om det kommer in �external consultants� som säger vad som ska göras skapas ingen empowerment, snarare beroende. Återigen ger hon exempel från Chiapas, en region hon är välbekant med och gärna föreläser om. Där har Mestizo-NGOs projekt som förvisso drivs med mycket god vilja men det görs på avstånd och engagemanget är inte på lika villkor. Religiösa organisationer däremot går in i regionen och lär sig språket och kommer in i samhället på ett helt annat sätt. Edmé ger ett exempel på nunnor som gjort detta, vilket lett till betydande förändringar. Dock är det olika på olika ställen.
Mannens roll?
Att kvinnor organiserar sig ses många gånger av männen som ett hot. Detta blir särskilt tydligt på landsbygden där kvinnor inte tillåts utanför hemmet. Det gäller delvis i städerna också, understryker Edmé. Inom ursprungsbefolkningen finns ett stort förtryck och auktoritet. Kvinnan måste bryta beroendet av mannen och komma ifrån sin rädsla. Jag frågar Edmé om vikten av att inkludera män i aktiviteter med ett genusperspektiv. Är det nödvändigt för att uppnå önskade förändringar? Här är attityder ett stort problem, det är så djupt liggande, starkt och svårhanterligt. Män tar inte sådana aktiviteter på allvar. Följaktligen menar Edmé att patriarkatet har sitt bästa stöd i kvinnan. Detta kan låta kontroversiellt och nästan provocerande men hon förklarar det med att kvinnan har makt i hemmet vad gäller barnens uppfostran. Är hon inte medveten kommer hon att reproducera de traditionella mönstren, t ex att pojkar inte behöver diska eller hjälpa till i hemmet. Unga killar i Mexico vet fortfarande inte hur man städar eller tvättar berättar hon. Detta reproduceras av kvinnorna själva. Detta gäller inte övre medelklassen utan oftare lägre klasser.
Edmé berättar vidare att hennes egen mamma var hemma med henne och hennes syskon när de var små, men pojkarna i hennes familj hjälpte till. Inställningen i hennes hem var närmare fatalistisk. Hennes mamma sade: �Du är kvinna – så är det. Det går inte att göra något åt.� Uppfostran är stark och påverkar människor till en väldigt hög grad. Inte ens medvetenhet garanterar att man bryter könsrollerna. Kvinnor diskar och tvättar för att inte skapa konflikter i omgivningen. Man bryter mot så många regler om man inte stannar �på sin plats� i hemmet. Dessutom är det så enkelt som att man blir trött på att tjata på sin man och sina barn, vilket man får göra eftersom det inte faller sig naturligt att dela på sysslorna. Edmé menar dock att nästa generation inte kommer ha samma könsrollsfördelning. Det gäller bara att man har goda förebilder och ser jämställdhet i hemmet.
Petra Strååt är Latinamerika redaktör på Världsbild och intervjuade Edmé Dominguez.
]]>
