Perspektiv: FN i Liberia

Reportage

 Som militär är det ofta lite tabu att offentligt vädra sina åsikter, och i vissa sammanhang givetvis helt olämpligt. Men utan att avslöja några försvarshemligheter eller trampa enskilda nationer på fötterna vill jag förmedla några intryck av Liberia. Det börjar med ett långt krig.

Det skriver löjtnant Magnus Hammar som är en av soldaterna vid den svenska kontingenten i Liberia.

Det skriver löjtnant Magnus Hammar som är en av soldaterna vid den svenska kontingenten i Liberia. I början av år 2003 rådde fullt inbördeskrig mellan olika rebellgrupper och regeringsstyrkor i Liberia, ett krig som varit gränsöverskridande och pågått i 15 år. Kriget initierades av diamanthandel, korruption och maktfullkomlighet. Miljontals människors framtid krossades och vidriga brott begicks.

Först efter att västerländska journalister uppmärksammat de pågående övergreppen och striderna beslutade sig FN för att agera. Inledningsvis med hjälp av USA, men senare med stöd av en i huvudsak afrikansk militär styrka. Som bekant deltar även Sverige med ett par hundra soldater inom ramen för United Nations Mission In Liberia, UNMIL.

Liberia år 2004 är ett land med fred och framtidshopp, men för oss svenska soldater på plats finns fortfarande utmaningar avseende landets säkerhet. Visst har de tidigare stridande parterna lagt ner vapnen och låtit tusentals av sina, ofta väldigt unga, kombattanter avväpnas. Men många bland civilbefolkningen minns övergreppen av endera sidan, samtidigt som många av de forna kombattanterna står utan vare sig hem eller jobb. Gamla strukturer är svåra att omarbeta.

Den nuvarande interim-regeringen består av representanter från de tre stridande parterna, och naturligtvis så genomsyrar deras agg mot varandra den växande staten. I bakgrunden av allting finns UNMIL som ska ska stödja regeringen och dess representanter.

Tyvärr visar inte heller UNMIL upp sin bästa sida i nuläget. Omfattande korruption, svågerpolitik och uppenbara felsatsningar irriterar och upprör bland liberianerna. Det är lätt att förstå. Exempelvis har miljontals kronor ämnade till ett infrastrukturprogram försvunnit, inte en peng kom fram till vägprojekten. I skolan tvingas studenter som vill ha bra betyg betala lärarna extra avgifter. Utbetalningar till avväpnade kombatanter fördröjs. Landets viktigaste port mot omvärlden, frihamnen i Monrovia, är dränkt i ett kaos utan dess like. Därutöver är det ju tämligen uppenbart att var och varannan FN-anställd inte behöver en ny bil. Men det får de.

Konsekvensen av UNMIL:s agerande (eller brist på agerande) blir stenkastning, demonstrationer och hot. Vid flera tillfällen har bilar märkta med FN-symboler utsatts för skadegörelse. Till och med svenskar i stridsfordon har utsatts för stenkastning.

Samtidigt som dessa missförhållanden uppmärksammas blir man minst sagt förvånad när det visar sig att UNMIL bygger ett eget GSM-nät, trots att det redan finns två eller tre privata operatörer med fullgod täckning. Att man dessutom (under nästan komiska scener) är nära att förstöra den dyra utrustningen förstärker bilden av en organisation i kaos. Förmågan att prioritera existerar inte.

I nuläget är vi många som tror att det liberianska folket kommer att vänta med att döma UNMIL ett tag till. Inom en snar framtid ska det hållas presidentval, och om valet förättas enligt plan kommer folket att ha överseende med andra brister. Trots allt har FN-militär stoppat kriget, stabiliserat landet och återskapat en trygg vardag. Vidare bygger FN-polis upp en ny poliskår, och sakta läggs grunden till en rättstat. Parallellt med detta erbjuds ex-kombatanter utbildning och flyktingar erbjuds möjligheter att komma hem. Men skulle inte valet gå att genomföra, eller om det på grund av fusk eller korruption inte är legitimt, så kommer UNMIL att ställas inför oanade utmaningar. Då kommer fördämningarna att brista.
]]>

2005-09-18 kl 05:38

Kommentarer (0)