Historielöshet präglar Nordkoreapolitik

Föreläsning

Den slutna diktaturen Nordkorea är inte bara resultatet av förtryckaren Kim Il Sung och sedermera Kim Jung Il. Fem länder med intressen i området – Kina, Ryssland, Japan, Sydkorea och framförallt USA – har varit med om att skapa denna förtryckarstat och har också ett ansvar att lösa situationen.

Detta enligt Linus Hagström, doktor i statsvetenskap och forskare vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm, som i Dragonens hörsal gav historisk förankring till dagens stängda kärnvapenstat Nordkorea. Han beskrev också den fascinerande bakgrunden till det japanska nordkoreahatet.
Omkring femtio personer besökte föredraget den 17 november. Arrangerade gjorde Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg. Nordkorea är ett politiskt mörker. På föreläsningen var undertecknad nog inte ensam om förhoppningen att få veta mer om Kim Jung Ils förtryck, kärnvapnen och hur det egentligen ser ut i landet. Men Japanexperten och statsvetaren Linus Hagström röjde snabbt denna förväntan ur vägen genom att konstatera:

– Ni vet redan så mycket man kan om Nordkorea.
Många artiklar i svensk press har handlat om hur den nordkoreanska ledningen vägrat bistånd från världssamfundet trots ett svältande folk, om brotten mot mänskliga rättigheter och om förbudet mot Internet och mobiltelefoni. Senast i raden var den av DN utsände Torbjörn Petersson, som efter en vecka i Pyongyang rapporterade om ett folk som dyrkar ledaren Kim Jung Il högre än solen och inte tycks ha en aning om att de är förtryckta.

Mänskliga rättigheter! Nej, kollektiva rättigheter!
Men denna bild av Nordkorea är inte enbart rättvis, menade Linus Hagström i sin föreläsning i Dragonen. Förvisso, landet är en diktatur, men inom dess gränser råder andra normer.
– Som demokrat tycker jag ju att Nordkorea är skit … men har man andra värderingar ser det annorlunda ut, menade Hagström som i Sverige träffat nordkoreanska tjänstemän och samtalat om politiken man för i landet.
Man måste, påpekade Linus Hagström, förstå att Nordkoreanerna dyrkar sin regim och har en annan syn än västerlänningar. För en av de tjänstemän som han träffat, var det kollektiva rättigheter och inte mänskliga som var ledordet. Och med en sådan syn, blir kollisionen med dagens västerländska demokratisyn kraftig.

Konstruktiv politik måste föras
För att lösa den gordiska knuten Nordkorea och befria omvärlden från kärnvapenskräck och dess invånare från despotism, är inte den viktigaste frågan vad som händer eller inte händer i landet, utan vilken politik USA, Japan, Ryssland, Kina och Sydkorea är beredda att föra under sexpartssamtalen, och vilka eftergifter respektive land är villiga att förmå sig till, menade Hagström, som under föreläsningen förankrade Nordkorea i 1900-talets östasiatiska stormaktspolitik.
Fram tills för ungefär tio år sedan sågs Nordkorea av omvärlden som ett hot mot framförallt dess egna medborgare, men nu – i synnerhet från amerikanskt håll – ses landet även som ett hot mot världssamfundet. Denna förändring har två grunder. För det första handlar det om 1 000 000 man, storleken på Nordkoreas armé. 24 procent av landets BNP går till försvaret. För det andra: kärnvapnen. Åsikterna i denna fråga går isär, somliga hävdar att två vapen redan finns och dessutom kapacitet att bygga sex till. Andra hävdar att det omöjligen kan ha tillverkats några vapen, eftersom den teknologiska utvecklingen i landet inte nått långt nog.
Men även om kärnvapnen och 1 000 000 nordkoreanska soldater finns, existerar bevekelsegrunderna för Nordkorea att anfalla västvärlden?

Galenskapen har en bakgrund
Stora delar av västvärlden brukar se Nordkorea som en galen aktör omöjlig att förstå. Men att landet rustat sig militärt, menade Linus Hagström, är förklarligt. Under Koreakriget övervägde USA, bara några år efter Hiroshima och Nagasaki, att använda kärnvapen även mot Nordkorea. USA är den enda nation som realiserat kärnvapenhot, och med en sådan opponents påtryckningar, måste ett litet land göra allt för att försvara sig.
– Det är inte så konstigt att Nordkorea agerar som de gör, de agerar ändå rationellt, menade Hagström.
Skräckscenariot är en kärnvapenkapprustning, som alltså eventuellt redan satt igång.
Första gången Nordkorea påstådde sig inneha kärnvapen var 1994, men då togs hoten från amerikanskt inte på allvar. Nu däremot, med ett nytt hot om kärnvapen och de nyligen inledda sexpartssamtalen, finns en politisk vilja att försöka lösa situationen från flera håll.
Men ett moment 22 har uppstått i och med att USA litar inte på Nordkorea och atomenergi i någon form och därför inte är villiga att tillåta Nordkorea, med hjälp av Sydkorea, bygga lättvattenreaktorer för kärnenergi. Nordkorea hävdar i sin tur sin rätt att enligt internationella regler anlägga lättvattenreaktorer. Nu ställs krav och motkrav, och varken USA eller Nordkorea är berett att kompromissa. Linus Hagström önskan var en mjukare amerikansk politik, vilket också Kina och Sydkorea skulle uppskatta.

Flera länder har skapat dagens situation

Som resonansbotten i diskussionen kring de nyligen inledda och historiska sexpartssamtalen mellan Kina, USA, Japan, Ryssland, Syd- och Nordkorea finns historiska fakta som förminskar Nordkoreas skuld i det låsta politiska läget och förstärker bilden av att kompromisser, ödmjukhet och ökat historisk ansvar från de övriga länderna måste till för att ett stabilare Östasien ska uppstå. USA har själva hotat med kärnvapen, Japan kolonialiserat, Ryssland upphört ge bistånd.

USA viktigaste samtalspartnern
Det viktigaste landet i sexpartssamtalen är USA. George W. Bush, som för en tuff retorik mot Nordkorea, kopplar nu samman kärnvapenhotet i Nordkorea med Irak/Iran och ger faran för användning eller export av dessa högsta prioritet. Det finns alltså en Irakmentalitet även här, den att vidta förebyggande åtgärder i form av militära attacker. Men någon invasion är inte trolig, menade Hagström, eftersom förlusterna skulle bli enorma. Men effekten blir ändå att nordkoreanerna skräms, man vet att USA redan har ockuperat Irak i förevändningen att där fanns dylika vapen.

Från sydkoreanskt håll finns en vilja att återförenas, som var påtaglig särskilt i och med den så kallade �solskenspolitik� vilken fördes under Kim Dae-Jung 1997 – 2003, då taktiken var att krama ihjäl nordkoreanerna, istället för att bomba ihjäl dem; man ville låta dem lukta på pengar och känna på marknadsekonomins förtjänster. Denna politik renderade Kim Dae-Jung Nobels fredspris år 2000. Solskenspolitiken förs ännu från sydkoreanernas sida, om än mindre intensivt.
Nordkoreas viktigaste allierade är dock inte grannarna i söder, utan Kina. Men idag skulle nog inte Kina, vilket de för något decennium skulle ha gjort, gå i krig för Nordkorea, utan man ser stabilitet som nyckeln till framgång. Det som skrämmer kineserna är att Nordkorea utträtt ur ickespridningsavtalet för kärnvapen. Man fruktar en upptrappningsspiral och vill se ett mer tryggt Nordkorea.
Ryssarna är de som under de senaste decennierna ändrat sin politik mot Nordkorea helt. Fram till och med 1990 var länderna allierade, men efter kommunismens fall har all hjälp dragits in. Nordkorea anses dock vara en viktigt buffertzon i samband med eventuella gasledningsbyggen till Japan, och dessa intressen i området vill Putin bevaka.

Nordkorea känsligt ämne i Japan

För japanerna är Nordkorea en viktig och mycket emotionell fråga. Som svensk utomstående betraktare av förhållandet Japan/Nordkorea framstår Japan som den största skurken historiskt sett, på grund av den japanska koloniseringen. Men Linus Hagström, som talar japanska och tillbringat en hel del tid där, berättade om vad medierna där, något historielöst, tagit fasta på de senaste åren: kidnappningen.
På 1970-talet kidnappades ett tiotal japaner av Nordkorea, vilket Kim Il Sung förnekade fram till sin död 1994 och Kim Jung Il fortsatt förneka. Tills alldeles nyligen. Nordkoreanerna erkände kidnappningarna tidigare i år, och skickade tillbaka resterna av flera av de kidnappade och numera döda japanerna. Men det visade sig vara fel kroppar, och japanska medier har fortsatt sin anti-Nordkorea-kampanj. Dessutom har 5 000 000 japanska namnunderskrifter samlats in för att Japan skall införa ekonomiska sanktioner mot Nordkorea, och somliga kräver att allt humanitärt bistånd ska avbrytas.
Denna hållning, ansåg Hagström, är onyanserad då japanerna själva ansvarar för 100 000-tals kidnappningar av nordkoreaner under koloniseringen och han menade vidare att Japan måste anta en mer konstruktiv och nyanserad roll såväl bilateralt som multilateralt för att göra Nordkorea mer stabilt.

Men vad är framtiden för Nordkorea?

Linus Hagströms svar var enkelt: mer business. Öppna landet, låt företag – och då framförallt västerländska sådana – investera. Det är det enda sättet, menade han.
]]>

2005-12-18 kl 05:38

Kommentarer (0)