Iranska revolutionen 1978-79, vad gick snett?

Analys

�I samma stund som en revolution bryter ut tar den alla med överraskning, t.o.m. de som har strävat efter den. Den kan rasera så att den till slut kan utplåna de ideal som fick revolutionen att överhuvudtaget sätta igång.� Kapuscinski. R. (1986)

När man ser på dagens Iran är det svårt att tro att revolutionen 1978-79 bröt ut för att den islamiska republiken skulle börja blomstra. Revolutionens mål var en demokratisk islamisk stat, men någonstans på vägen gick man vilse.
�I samma stund som en revolution bryter ut tar den alla med överraskning, t.o.m. de som har strävat efter den. Den kan rasera så att den till slut kan utplåna de ideal som fick revolutionen att överhuvudtaget sätta igång.� Kapuscinski. R. (1986)

När man ser på dagens Iran är det svårt att tro att revolutionen 1978-79 bröt ut för att den islamiska republiken skulle börja blomstra. Revolutionens mål var en demokratisk islamisk stat, men någonstans på vägen gick man vilse.
Den uppfattningen som finns om Iran innan revolutionen är att landet då var en fri demokrati, men som idag, existerade det då ingen yttrandefrihet, pressfrihet och den hemlige polisen (SAVAK) härjade fritt. Den dåvarande Shahen (kungen) hade sina festmåltider medan folket uthärdade svält, de hade fått nog och kände sig utnyttjade av sin ledare och tålamodet för diktatorn hade tagit slut.

När revolutionen bröt ut deltog allt från islamiska fundamentalister till marxist-leninister. Alla politiska grupper enades i den gemensamma kampen mot Shahens regim. De fördömde regimen för dess inhumana handlingar mot oppositionen. Man tänkte inte på att diskutera skillnaderna mellan de olika grupperna, utan fokuserade på målet, att störta Shahen.

Under de många demonstrationer som pågick var det inte ovanligt att Shahen skickade ut armén på de civila, som ledde till flera dödsoffer. I 40 dagar blev det lugnt, men 40 dagar efter en persons död så har man �Cheloom� då man hedrar den avlidne. I sitt sörjande gick de ut och ropade; �Död åt Shahen!� Armé skickades återigen till demonstrationen och dränkte staden med ett blodbad som krävde fler dödsoffer. 40 dagar efter den demonstrationen började �Cheloom� för den demonstrationen och mönstret upprepades om och om igen, det var som en ond cirkel. Till slut händer det i varje stad i Iran. Man använde moskén som en samlingsplats för att diskutera politik och planera framtida möten och demonstrationer mot Shahen. Ca 4 månader innan monarkin krossades så var det husarrest där det var mest demonstrationer. Men för att visa att de inte skulle hålla tyst, gick de upp på sina hustak och sjöng ifrån koranen och �Allah Akbar� (Gud är stor) Här började folket vända sig mot religionen, vända sig så långt bort från Shahens ideologi som möjligt, de vände sig till Islam.

Shahens förtryck var så starkt att man knappt kunde höra eller se oppositionens program, särskilt i de små detaljerna. Det var här som revolutionen hamnade på fel spår. Så när Khomeini pratade om islam, som enligt honom skulle frälsa folket genom att skapa en Islamisk republik, som dagens existerande Iran, och de som Ali Shariati som stod för en socialistisk Islamisk stat, där var och en fick ha sin tolkning av religionen och leva efter den. Här kunde man inte skilja på de två ideologierna på grund av Shahens despoti mot oppositionen, efter Shariatis död, gick hans anhängare då över till Ayatollan Khomeini, den som liknade Shariati mest, en muslimsk ledare.

De röstade inte på Khomeini för att hamna på exakt samma plats om de gjorde under Shahens tid. De hade tron om att de äntligen skulle få sin demokrati som de längtat efter så. Under det första året rådde det total frihet i Iran, man fick göra saker som man kunde bli torterade till döds, under Shahens regim. Men sakta men säkert började det Iran som vi ser idag att formas, man började uppmana kvinnorna att använda sig av den muslimska hejaben, som inom kort blev obligatoriskt. Alla som var kritiska mot den Islamiska Republiken fängslades eller �försvann�. Inom kort påbörjades det 8-åriga Iran-Irak kriget och människorna blev tvungna att oroa sig för bomberna som föll dagligen, och hade ingen tid att kämpa mot det nya förtrycket.

Idag lever iranierna under ständigt förtryck av den islamiska regimen, de befinner sig i samma situation som de gjorde för 28 år sedan, innan revolutionen. Kommer en ny revolution att startas av den aktiva studentrörelsen eller måste det iranska folket vänta på USA? Vi får bara hoppas att de är försiktigare denna gång och väljer en regim som tar hänsyn till iraniernas behov och inte ännu en diktator. Folket är desperata efter år av förtryck och anser att vad som helst är bättre än den nuvarande regimen, men det var så man ansåg under revolutionen och vi vet ju hur det slutade.

]]>

2006-01-18 kl 05:38

Kommentarer (0)