Bolivias nya president Evo Morales har tillträtt och gav i sitt tal vidlyftiga löften om förändring. Världsbilds Petra Strååt var på plats.
Helgen började i Tiwanaku, två timmar från La Paz, där man för
första gången i landets historia välkomnade den nya presidenten genom
en traditionell aymaraceremoni. Efter ett par timmars otålig väntan
tillsammans med den samlade internationella pressen ser jag Evo
Morales kliva nerfor berget mot Solporten som en Messiasfigur,
iklädd traditionella aymaraklader och en krona på huvudet. Han
vinkar Ã¥t de tiotusentals människor som unisont skanderar: ”Evo,
Evo, Evo!”. Han hÃ¥ller ett lÃ¥ngt tal dar han inleder med att tacka
alla som stöttat honom. Särskilt tackar han de sociala rörelserna
och grupperna med ursprungsfolk som gjort hans vinst
möjlig. Sedan uppmanar han folket att ena sig i en gemensam kamp mot nyliberalismen, inte bara i Bolivia utan i hela Latinamerika. Han
säger sig vilja lösa landets sociala och ekonomiska problem dels
genom att Ã¥tererövra naturresurserna. ”Att kapitalet är i fÃ¥ händer
är inte lösningen för världens fattiga”, fortsätter han. ”Antingen
styr de fattiga eller de rika. Det är bara att välja”.
Morales möts av dagens starkaste applåder nar han med intensitet i
rösten ropar ut att de ska fortsatta den kamp som Che Guevara
påbörjade. Därtill refererar han till Kuba och uttrycker sin
tacksamhet gentemot landet och menar att Bolivias folkliga
organisering påminner honom om just Kuba. Jag kan inte låta bli att
tänka på hur mycket hans tal måste sticka i ögonen på den stora
grannen i Väst. ”Detta är slutet pÃ¥ 500 Ã¥rs förtryck! Folket har
blivit medvetet om att det gÃ¥r att ändra pÃ¥ den rÃ¥dade ordningen”
avslutar han.
Ceremonin avslutas med att representanter for ursprungsfolk från
alla latinamerikanska länder kommer fram med gåvor till presidenten.
Venezuela säger: ”Vi kommer med glädje for att fira dig och vi
stödjer dig i revolutionen”. Fillippinerna visar sitt stöd ”i kampen
för de fattigaste av de fattiga”.
Oavsett politisk tillhörighet kan man inte låta bli att ryckas med
av stämningen som råder bland de samlade i Tiwanaku denna dag. Jag
vänder mig om och det far en rysning genom kroppen när jag ser
tusentals vimplar och aymaraflaggor vaja i händerna på folk vars
blickar och rop talar om en ny tid.
Dagen efter inleds med en presskonferens med Eduardo Galeano på
Hotel Europa. Han talar om en pånyttfödelse för Bolivia och hela
kontinenten. ”Det är ett Ã¥tererövrande av en integritet man aldrig
haft. Vi stÃ¥r inför en ny nationell verklighet”, fortsätter Galeano,
”en ny väg öppnar sig tack vare människor som kämpar för den.”
Vidare talar han om hur makten finns i få händer, hos länder som
sprider myten om hur civiliserade de är. Pa frågan om vad han tror
om imperiets framtid, skämtar han om att han inte direkt ar någon
profet, men menar att en annan värld ar mojlig. Han fastslår med
kraft att: ”Olikheter mellan kulturer ar det bästa världen har”. Nu
tror man på en enda sanning, men det har visat sig att kapitalismen
har misslyckats. Han avslutar med att varna Evo for att falla for
frestelsen att sprida bara en sanning. ”Kritik av regeringen är
nödvandigt”, menar han. ”Genom möten och dialog öppnar vi upp en väg för nya synvinklar.”
Vid tolv börjar den officiella ceremonin i presidentpalatset. Jag
står bland ett fyrtiotal journalister på Plaza Murillo precis vid
den ingång där de inbjudna presidenterna kommer. De föregas av
massiva poliseskorter och ur bilar med mörktonade rutor kliver Lula,
Hugo Chavez (journalisterna blir som tokiga vid hans blotta
uppenbarelse), Nestor Kirschner, prinsen av Spanien och Ricardo
Lagos. Detta mindre an två meter ifrån mig. Om inte det hela kändes
sÃ¥ surrealistiskt skulle jag blivit fullkomligt ”starstruck”.
Sist kommer ännu fler poliser på motorcyklar och bilar med stressade
säkerhetsvakter och ur en bil kliver Evo, iklädd skinnjacka,
kostymbyxor och slips. Folket på Plaza Murillo jublar och Evo vinkar
avspänt till dem.
Festen fortsätter på eftermiddagen på Plaza San Fransisco dar man
ställt upp en scen och tusen och åter tusen människor samlats for
att hylla presidenten.
Jag och mina kollegor har lyckats tränga oss längst fram vid scenen
och vid femtiden kommer Evo Morales ackompanjerad av bolivians folkmusik och folkets glada tillrop. Han håller ett tal som påminner om gårdagens.
Han pratar om att man med Asamblea Constituyente ska förändra
Bolivia och fÃ¥ bort koloniala strukturer och nyliberalismen. ”Detta
ska bli en regering utan mord pa sitt samvete!” Sedan uppmanar han
publiken att applådera alla utländska journalister for att de ska
visa den rätta bilden av Bolivia.
Han uttrycker saknad over att Fidel Castro inte kunde vara med denna
historiska dag. Han kunde inte komma av hälsoskäl. Dock är hans
vicepresident där och säger att: ”Man kan inte säga att Fidel inte
är här – jag ser Fidel i alla er!”
Evo fortsätter sitt tal med att åter tacka de sociala rörelserna:
”Vi vill ha folk som kampar för Bolivia, ett värdigt, suveränt och
rättvist Bolivia.” Han lovar arbeta dygnet runt for detta
tillsammans med folket. ”Vi är presidenter!” ropar han och människorna
på torget håller högljutt med.
Tiden far utvisa om president Evo Morales och MAS-partiet får det
nödvändiga utrymmet att uppfylla de löften de avgett. Starka
strukturer och internationella avtal har hindrat andra förr. Se till exempel pÃ¥ Brasiliens Lula. Dessutom kommer inte det bolivianska folket att ha tÃ¥lamod att vänta in förandringarna och dÃ¥ kan situationen i landet bli direkt farlig. ”Den hungrige har inget tÃ¥lamod” säger en argentinsk kvinna till mig.
Detta ar dock inte i människors tankar idag. Regn börjar ösa ner
över folkmassorna men de dansar trots detta till den musik man
börjat spela pa scenen. Dans, jubel, sång och en glädje man inte kan
klä i ord. Jag tänker: ”Här stÃ¥r lilla jag när historia skrivs.”
Skribenten är UBV-praktikant i El Alto, Bolivia, på organisationen
CEADL. Hon arbetar med olika mediaprojekt involverande ungdomar och aktörer från landets sociala rörelser.
Foto: Ã…sa Welander
]]>
