Det internationella samfundet har sedan mitten av 1990-talet propagerat för jämställdhetsarbete och kvinnors empowerment. Internationella FN-konferenser har bidragit till att sätta dessa teman pÃ¥ bistÃ¥ndsagendan samt implementera dem i projekten och programmen. Men vems behov och intressen talar man om i dessa sammanhang? Vilka arbetar med detta och vilka bestämmer vilka krav som ska stallas? Är den tänkta mÃ¥lgruppen – kvinnorna – subjekt eller objekt i den här processen?
Text: Petra Strååt
Foto: Markus Malm
Text: Petra Strååt
Foto: Markus Malm Tanken här är att visa på den kritik som finns gentemot det internationella samfundet, de NGOs som i de flesta fall driver arbetet med jämställdhet och som, även de, får sina direktiv “ovanifrån�, exempelvis FN. Som motvikt till detta har vi kvinnoorganisationerna som arbetar på gräsrotsnivå. Exemplen är tagna från Bolivia och jag kommer att visa på aktörer inom landets kvinnorörelse för att belysa skillnaden mellan NGOs och dessa aktörer.
Den bolivianska sociologen Karin Monasterios Perez har skrivit ett flertal artiklar för att belysa problematiken kring arbetet med jämställdhet. Hon ifrågasätter de metoder och teorier som den s.k “teknokratin� använder i sitt arbete med jämställdhet. Med “teknokratin� avser hon de professionella biståndsarbetare som arbetar inom internationella NGOs med jämställdhetsfrågor. Monasterios Perez har själv blivit kraftigt ifrågasatt för den tes hon driver, och anses till och med “persona non grata� i flera biståndssammanhang. På frågan om hon inte anser att teorin om “Gender and development� som NGOs använder sig av har någon bäring, svarar hon med en lång utläggning som i slutändan ger svaret nej. Hon menar att det arbetet handlar mer om att föra in FNs internationella konventioner i regeringens politik, och planering, än att möta verkliga behov. Om man ser till hur man inom en stor del av biståndsbranschen faktiskt arbetar med jämställdhet så är hennes poäng inte direkt långsökt.
I början av 1970-talet formades kvinnoorganisationer/föreningar som var och en fokuserade på enskilda frågor som rätt till livsmedel, ursprungsfolkens rättigheter etc. Dessa arbetade inom existerande patriarkala strukturer och i linje med traditionella könsroller, snarare än att bryta mot dessa. Dessutom gjorde sig dessa organisationer beroende av stöd från bistånd och NGOs. Dessa NGOs har kommit att bli en mellanhand mellan civilsamhället och staten, men vems intresse förespråkar de egentligen?
Många projekt har mer att göra med att främja utveckling än att faktiskt förändra maktrelationer mellan könen. Ett antal NGOs skapades t o m för att arbeta med frågor som var förenliga med den rådande biståndsagendan och försvann så snart fokus flyttades till andra teman. Monasterios Perez menar att det är en elit som arbetar med jämställdhetsfrågor och denna har som syfte att integrera genusperspektivet i den statliga politiken. Detta är inget problem i sig. Problemet är att utgångspunkten snarare är internationella avtal än från en dialog med bolivianska kvinnor om deras verkliga behov och intressen. Genusproblematiken har således förstatligats, vilket resulterar i att genusarbetet reduceras till “små agendor� som syftar till att lindra kvinnors livsvillkor snarare än att ge sig på det grundlaggande problemet: ojamlikhet mellan könen, menar hon.
Kvotering
1980- och 90-talets strukturanpassningsprogram (SAPs) kom med krav pÃ¥ reformer frÃ¥n flera omrÃ¥den, bl a genusarbete och kvotering. I Bolivia införde man en kvoteringslag vilken kräver att 50% av de politiska partiernas kandidater ska vara kvinnor. Kritiken mot detta är att kvinnor väljs in just för att de är kvinnor, som om sjalva värdet fanns i könet. Man talade fortfarande inte om det politiska eller ideologin kring kvinnans villkor, eller om sann representation. Resultatet blir dÃ¥ ofta att kvinnor integreras inom de politiska partiernas patriarkala strukturer utan att förandra dem. Kvinnor utnyttjas som verktyg för politiska syften och politisk korrekthet. Som exempel pÃ¥ detta har vi vicepresident-kandidaterna till högerpartiet PODEMOS – Marìa Renè Duchan – och ursprungsfolkpartiet MIP – Sabina Choqueticlla. BÃ¥da har hamnat pÃ¥ politiskt höga poster utan att direkt representera kvinnors intressen. Sabina frÃ¥n MIP talar om att acceptera “machismonâ€? och att mödrar har ansvaret när barnen hamnar pÃ¥ gatan. Anledningen till att hon ställde upp som vicepresidentkandidat var för att hon känner ansvar för barnen i landet. Även Marìa Renè talade huvudsakligen utifrÃ¥n sin roll som mor, utan att vidare försöka tolka den bolivianska kvinnans situation och livsvillkor.
En annan risk med kvotering ar att de utrymmen i form av självständiga kvinnoorganisationer med egen ideologi bli mindre naturliga “nu när det finns kvotering�. Utvecklingen av en levande kvinnorörelse som arbetar med att ställa krav på staten riskerar då att hammas och vi får den urvattnade kompromissen istället för en riktig förändring. Detta är det ständiga problemet för varldens alla sociala rörelser. Sa fort deras arbete integreras i statliga strukturer så förlorar det kraft i och med den nödvandiga anpassningen till nämnda strukturer. Monasterios Perez menar att en kamp behövs för att erövra rättigheterna och inte kompromisser eller jämställdhetsarbete enbart på pappret.
Jämställdhetsarbetets aktörer
Det finns ett flertal olika kvinnoorganisationer i Bolivia som var och en arbetar med att förbättra kvinnors villkor. “Bartolina Sisa� är en av dessa som drabbats av interna stridigheter om huruvida de ska vara självstandiga eller integrera sig. De har inte lyckats lösa detta problem med självbestämmande utan har funnit sig inordnade i organisatoriska strukturer. Trots detta har de andå lyckats ställa krav på staten och har arbetat med tusentals kvinnor över hela landet. Sedan finns ett antal aktörer som “El foro publico de mujeres� som syftar till att länka samman kvinnor från alla partier utan att lyckas få med kvinnor från de socialistiska MAS eller MIP.
“Coordinadora de la mujer� är en organisation som samlar alla NGOs som arbetar med genus i landet. De samarbetar även med “Viceministerio de la mujer�, landets styrande organ i arbetet med genus. Därtill finns ett fåtal aktörer som arbetar med att främja kvinnor på politiskt höga poster. Inom arbetet med genus finns en tydlig klassuppdelning. Varken klass eller etnicitet får plats på NGO:ernas agendor då de inte vill arbeta utifrån perspektivet att ojämlikhet mellan könen är en politisk fråga.
De mest radikala aktörerna inom den bolivianska kvinnorörelsen är utan tvekan “Mujeres Creando�, en grupp anarka-feminister som har som budord: “Ingen kooptering!� samt “Inga mellanhander!�. Det sistnämnda syftande till NGOs. De vill gå sin egen väg och i deras kamp ingår att dekonstruera den patriarkala dominansens symboler och språk. Deras aktioner innefattar politisk graffiti, poesi och teater. “Mujeres creando� använder offentliga utrymmen som konfrontationsarena. Genom subversiva symboler vill de rubba den vanliga bilden av att det sexuella objektet är feminint genom att “måla penisar på gatan�.
I deras metoder ingår att chocka samhället och bryta med de traditionella bilderna av manligt respektive kvinnligt. Kritiken gentemot dem är att de inte har några band till de sociala rörelserna eller ingår i några allianser med andra politisk grupper. Dock kan man se detta som positivt då en sådan radikal grupp onekligen väcker uppmärksamhet kring frågor om maktrelationer mellan könen. Därtill säger “Mujeres creandos� blotta existens mycket om det bolivianska samhället. Ju mer förtryckande ett samhälle ar, desto radikalare blir motståndet.
Monasterios Perez menar dock att det krävs allianser mellan grupper som kämpar för samma sak just för att de ska kunna utgöra en motvikt till statens och NGOs arbete. Kvinnorna själva behöver sätta sig in i den politiska processen med sin egen kraft och kreativitet, utan hjälp utifrån eller någon som talar för/åt dem.
Skribenten är UBV-praktikant i El Alto, Bolivia, på organisationen CEADL. Hon arbetar med olika mediaprojekt involverande ungdomar och aktörer från landets sociala rörelser.
]]>
