På Europas tröskel

Islam i turkisk politik
Den turkiska republiken bildades 1923 av Mustafa Kemal Atatürk. Hans vision var en sekulär nationalstat efter västeuropeiskt mönster. Under republikens första år, i en politiskt sökande tid, bildades ett oppositionsparti som bland annat förespråkade en större respekt för religionen. Dessa idéer undertrycktes dock av Atatürks eget parti, det Republikanska folkpartiet. Oppositionen förbjöds och en enpartiregim konsoliderades. Atatürk avled 1938 och under de följande åren uppstod en svår ekonomisk situation vilket undergrävde regeringens popularitet. Det republikanska folkpartiets ledning gjorde bedömningen att befolkningens missnöje med deras styre inte skulle gå att undertrycka länge till varför man 1946 introducerade ett flerpartisystem.

Omedelbart därefter uppstod det Demokratiska partiet. Genom missnöjet med den gamla regimen lyckades detta parti samla många anhängare under kort tid och 1950 upplevde den Turkiska republiken sitt första regeringsskifte. Det nya regeringspartiet anträdde genast en väg mot politisk legitimering av islam. Detta skedde genom små reformer och bara det faktum att religionen nämndes i den politiska debatten var nytt. På detta vis artikulerade man jordbruksbefolkningens intressen, en grupp som under Republikanska folkpartiets styre marginaliserats och upplevt att deras traditionellt religiösa livsstil nedvärderats eller helt förtigits av den politiska eliten. Då de ekonomiska förutsättningarna försämrades i mitten av 50-talet anlade partiet en hårdare ton och trots sjunkande väljarstöd stärkte man sitt grepp om statsapparaten och medierna. Användandet av religionen i propagandasyfte tilltog samtidigt.

1960 avbröts det Demokratiska partiets styre av en militärkupp. Den Turkiska republikens första kvartssekel under Atatürks och Republikanska folkpartiets styre präglades av en politisk samsyn hos förvaltningen, militären och den politiska eliten*. De tre institutionerna strävade efter att modernisera landet och såg ingen plats för religionen i den politiska sfären. Vid det Demokratiska partiets regeringstillträde stod militären plötsligt inför en regering med en syn på religionens roll i politiken som man inte delade. Detta var den främsta orsaken till att militären grep makten. Så snart en ny konstitution arbetats fram år 1961 valde dock militären att dra sig tillbaka från makten. Den nya konstitutionen bringade en något mer liberal syn på islam och garanterade medborgerliga fri- och rättigheter mer effektivt än tidigare.

Då militären återlämnade makten till de civila politikerna 1961 framträdde vänster-högerdimensionen som en ny och viktig skiljelinje i turkisk politik vilket i viss utsträckning sköt frågan om religionen ut i periferin. Det islamistiska Nationella Frälsningspartiet ingick visserligen i två regeringskoalitioner under 70-talet, men partiet var litet och inflytandet begränsat. I det absoluta slutskedet av 70-talet uppstod en mycket svår situation i Turkiet. Under flera månader stod landet utan statschef, då en parlamentarisk majoritet inte kunde uppbådas kring någon kandidat. Tillsammans med ekonomiska problem skapade denna situation stor politisk och social oro. Många medborgare och även delar av den civila politiska eliten menade att ett militärt maktövertagande var den enda möjligheten att hantera krisen. Detta blev verklighet hösten 1980.

Det militära maktövertagandet innebar en grundlig omstrukturering av den turkiska politiken. Den strikt kemalistiska sekulära statsideologin övergavs inte, men mjukades upp. Islam betonades som en viktig del av det kulturella kitt som band invånarna samman. Den västliga orientering som hittills varit vägledande för republiken tonades ned och sågs som en del av förklaringen till de problem man brottats med under de föregående åren. Denna nya attityd gav plats för en tydligare betoning av en turkisk nationell kultur för vilken islam sågs som en bärande pelare. De militära ingripandena 1960 respektive 1980 resulterade båda i kompromisser där religionens värde skrevs upp, dock endast som ett element i den privata sfären. Statens sekulära natur ifrågasattes aldrig.

Militären lämnade tillbaka makten till de civila politikerna efter parlamentsvalet i november 1983. Den nya politiska kontexten var mer uppmuntrande mot islamistiska partier än vad som tidigare varit fallet. Det islamistiska Välfärdspartiet grundades 1983 och samlade alltfler röster under parlaments- och lokalval under 1980-talet. 1991 tog man plats i parlamentet och i valet den 24 december 1995 blev Välfärdspartiet parlamentets största parti. Övriga partier försökte trots detta utestänga Välfärdspartiet från regeringsmakten genom en stor koalition. Meningsskiljaktigheterna var dock för stora. Misstron mot det islamistiska Välfärdspartiet var det enda dessa partier hade gemensamt och detta var naturligtvis inte tillräckligt för att bilda en fungerande regering. Försöket gick om intet och Välfärdspartiets ledare och den politiska islamismens frontman i Turkiet, Necmettin Erbakan, blev premiärminister i en koalition med partiet Sanna vägen.

Snart efter Välfärdspartiets makttillträde dök islamistiska symboler upp i den politiska offentligheten. Samtidigt initierade partiet debatter som ifrågasatte statens sekulära natur, vilket var ägnat att reta upp militären. Det nationella säkerhetsrådet** satte omedelbart press på partiet. Säkerhetsrådet uppmanade Välfärdspartiet att avlägsna extrema islamister och religiösa symboler från den politiska offentligheten. Erbakan trängdes mellan de oförenliga kraven från det nationella säkerhetsrådet, koalitionspartnern Sanna vägen och de löften som givits väljarna. Situationen var ohållbar och Erbakan tvingades avgå i juni 1997. I samband med detta startades en process för stängning av Välfärdspartiet.,1998 avkunnades dom, i vilken rätten fann partiets handlingar strida mot principerna för den sekulära staten.

Ett nytt parti bildades, Dygdepartiet, till vilket alla Välfärdspartiets parlamentariker anslöt sig. Erbakan hade dömts till femårig politisk bannlysning, men agerade ändå i bakgrunden som en informell ledare för partiet. Detta var möjligt sedan en av hans närmaste män, Recaï Kutan, valts till partiets ledare. Välfärdspartiets öde gjorde det nödvändigt för det nya partiet att visa sig mer moderata. Detta till trots uppstod en spricka i partiet, där de Erbakan-trogna traditionalisterna utmanades av en reformistisk falang ledd av Recep Tayyip Erdoğan. Den senare gruppen förde fram ett än mer moderat program och önskade samtidigt mer intern demokrati i partiet som en reaktion mot Erbakans ledarskap byggt på personliga lojaliteter.

Trots ansträngningar för att visa sig vara något annat än Välfärdspartiet dröjde det inte länge förrän ett mål öppnades även mot Dygdepartiet. I juni 2001 avkunnades dom i målet. Rätten slog fast att partiet var ett centrum för militär islamism och partiet stängdes. Efter partiets upphörande blev det uppenbart hur djup splittringen mellan partiets två falangerna hade varit. De båda grupperna hade redan långt gångna planer på varsitt nytt parti, vilka presenterades mycket snart efter Dygdepartiets upphörande. Traditionalisterna bildade Lyckopartiet, samtidigt som förnyarna lanserade Rättvise och utvecklingspartiet, AKP. Det senare gjorde direkt gällande att de ville distanser sig från sina föregångare. Lyckopartiet var mer svävande på den punkten, och det faktum att Erbakan var knuten till rörelsen skapade osäkerhet kring huruvida partiet verkligen var förmöget att förnya sig. Besvikna väljare från Välfärds- och Dygdepartierna som två gånger sett �sitt� parti stängas såg AKP som det mest livsdugliga alternativet i den turkiska politiska kontexten. Detta manifesterades med all önskvärd tydlighet i parlamentsvalet i november 2002 där AKP erhöll 34.3 procent av rösterna, mot Lyckopartiets 2.5 procent. AKP avgick med valsegern, med 363 av 550 platser i parlamentet, och kunde ensamt bilda en majoritetsregering.***

AKP och religionen
I den turkiska republikens historia har således partier som önskat föra upp islam på den politiska dagordningen råkat i konflikt med militären och byråkratin och flera av dessa partier har till följd av detta tvingats stänga sin verksamhet. Demokratiska Partiet är ett tidigt exempel, Erbakans Välfärds- och Dygdepartier är två exempel på 1990-talet. Det finns en substantiell skillnad mellan dessa partier och Rättvise och Utvecklingspartiet som talar för att detta parti kommer att kunna undvika sådana bakslag. Partiet utgör, som tidigare har beskrivits, den tredje länken i en kedja av alltmer moderata islamistiska partier. Dess förhållande till islam kännetecknas av en strikt åtskillnad mellan den privata och den politiska sfären. Detta illustreras tydligast med ett citat ur Rättvise och utvecklingspartiets program, i ett inledande avsnitt kallat Fundamentala rättigheter och politiska principer:

�Our party considers religion as one of the most important institutions of humanity, and secularism as a pre-requisite of democracy, and an assurance of the freedom of religion and conscience. It also rejects the interpretation and distortion of secularism as enmity against religion.�

AKP har lärt läxan från Välfärdspartiets öde. Religionen (även andra religioner än islam) erkänns som en mycket viktig del av det privata livet, men den politiska sfären skall lämnas fri från religiös påverkan. För AKP finns därför ingen plats för religiösa symboler i staten, såsom det fanns för Välfärdspartiet.

Det är upplysande att närmare granska Rättvise och utvecklingspartiets program. Referenser till islam återfinns endast i introduktionen och i ett avslutande avsnitt som kallas slutsatser. I båda fallen handlar det om uttalanden med retoriska syften och inte om praktisk politik. I introduktionen betonas Turkiets religiösa karaktär som viktig för den sociala solidaritet och hjälpsamhet som kommer till uttryck i samhället. Partiprogrammet lovar också högtidligt att:

�Everything will be better with us, with the help of Allah.�

Denna hänvisning är besläktad med programmets allra sista mening, den retoriska frågan:

�May Allah be the beloved and assistant of our nation?�

Dessa retoriska vändningar är de enda ställen där explicita referenser till islam ges. I visionerna för enskilda politikområden nämns inte religionen. Religionen finns med i medvetandet, men dess roll är inte operativ.

Låt oss också se närmare på hur begreppet sekularism används i partiprogrammet. Det tidigare citerade stycket från avsnittet om Fundamentala rättigheter och politiska principer visade AKP:s hängivenhet till det sekulära idealet. Man karaktäriserar sekularism som en nödvändig förutsättning för demokratin. I stycket därefter skriver man att sekularism är en princip som låter folk med olika trostillhörigheter (också människor utan tro) ordna sina liv efter sina respektive ideal. Därför konstaterar man att:

�From this point of view, secularism is a principle of freedom and social peace.�

I det tredje och avslutande stycket om sekularism konstaterar partiet att man anser det oacceptabelt att använda religionen för politiska och ekonomiska syften. Det strider mot demokratiska värden och mänskliga rättigheter att diskriminera eller utsätta människor för press på grund av deras tro.

Således respekterar partiet både religionen och den sekulära staten. Det står helt klart att den politiska sfären för AKP inte har plats för religionen, på annat sätt än att det är makthavarnas uppgift att garantera religionsfrihet för medborgarna. AKP tror på islams positiva påverkan på människan och samhället, men Allah tjänar politiken, och politiken Allah, bäst genom att de två storheterna hålls åtskilda. På detta sätt har partiet, åtminstone i teorin, funnit en väg att respektera både religionens och politikens respektive spelregler.

EU-medlemskap överst på den politiska dagordningen

Den turkiska politiken har under de senaste åren präglats starkt av anpassningen till EU och de reformer som EU ställde som krav för att inleda förhandlingar om medlemskap. Detta arbete har bara börjat och genom att Turkiet den 3 oktober i fjol fick status som förhandlande kandidatland kommer detta arbete att kräva än mer ansträngning. Den regering som före 2002-års parlamentsval styrde Turkiet var en koalition bestående av tre sinsemellan väldigt olika partier. Demokratiska Vänsterpartiet med premiärministern Bülent Ecevit, samarbetade med det liberala Nationella Aktionspartiet och det extremnationalistiska Moderlandspartiet. Olikheterna förlamade regeringen; det var svårt att hitta gemensamma strategier på flera viktiga områden. EU-närmandet motarbetades av Moderlandspartiet och reformtakten stannade upp. Djupa ekonomiska problem uppstod 1999 och dröjde sig kvar de närmast följande åren. Regeringen lyckades inte ge ett adekvat svar på dessa utmaningar. Till följd av denna kris och interna strider valde Moderlandspartiet att kalla till nyval 2002. Ett val där alla tre koalitionspartierna misslyckades med att vinna representation i parlamentet. Efter 2002 års val är omständigheterna annorlunda. Det EU-positiva AKP befinner sig i ensam majoritet, och förutsättningarna för substantiella reformer har sedan dess varit gynnsamma.

Av de reformer som AKP genomfört sedan sitt makttillträde står det klart att man tänker göra det som krävs för att möta EU:s krav för medlemskap. AKP:s partiprogram gör uttryckligen klart att EU-närmandet är topprioriterat och den parlamentariska situationen ger partiet möjligheten att grundligt och i snabb takt genomföra de reformer som den Europeiska Unionen kräver. Det finns dock kritiker som hävdar att takten på lagstiftningen inte spelar någon roll så länge resultaten inte också syns i praktiken och kanske har reformtakten i ljuset av detta varit alltför hög den senaste tiden. Undersökningar visar att många turkar är ovetande om flera av de förändringar som premiärminister Erdoğan drivit igenom på papperet. Reformer måste ta tid, därför att den viktigaste delen av en reform utgörs av att människor ändrar sina tankemönster. Detta element är ännu för tidigt att utvärdera. Det står dock klart att AKP på alla sätt strävar efter att erbjuda bästa möjliga förutsättningar för framgångsrika förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Unionen.

Rättvise och Utvecklingspartiet är på många sätt ett paradoxalt fenomen. Trots sin islamistiska grund är partiet troget det sekulära ideal som den Turkiska republiken byggts kring. Man har också genomfört de reformer som gett landet status som förhandlande kandidatland. Den strävan efter att bli en modern europeisk nationalstat som inleddes av republikens grundare Atatürk, och mot vilken islamistiska partier sågs som ett hot, är Rättvise och Utvecklingspartiet på väg att förverkliga vid EU:s förhandlingsbord.

* Ortodoxa kemalister trogna de ideal som formulerades vid republikens födelse utgör än i dag majoriteten av de anställda i militären, byråkratin, rättsväsendet och polisen. Denna skuggstat har tidigare inte tvekat att motarbeta demokratiskt valda regeringar då dessa utgjorts av islamistiska partier.

** Det nationella säkerhetsrådet är ett organ dominerat av militären som i frågor som rör den nationella säkerheten råder regeringen. Genom detta organ har militären försäkrat sig om effektivt inflytande över politiken. AKP har visat sig beslutsamt att ändra på detta förhållande, och med en ny generation officerare i säkerhetsrådets ledning har en minskning av dess makt kunnat skönjas. Idag är det främst inom rättsväsendet som traditionella kemalister behållit sitt inflytande.
*** Det Republikanska Folkpartiet blev med sina 19.4 procent av rösterna det enda parti förutom AKP som klarade 10-procentspärren och är således ensamt oppositionsparti i parlamentet.

Källor:
R. Quinn Mecham �From the ashes of virtue, a promise of light: the transformation of political Islam in Turkey� i Third world Quarterly, Vol. 25, No. 2 2004

Gokhan Bacik �The parliamentary election in Turkey, November 2002� i Electoral Studies 23 (2004)

Sultan Tepe �Turkey´s AKP: A model ’muslim-democratic’ party?� i Journal of Democracy Vol. 16, No. 3 July 2005

Meliah Benli Altunışık, Özlem Tür; Turkey – Challenges of continuity and change, Oxon (2005)

Partiprogram AKP, www.akparti.org.tr

Kerstin Furubrant �Turkiets svåra väg in i EU� Utrikesanalys nummer 18 2004, Utrikespolitiska Institutet.

]]>