En regnig dag i Huwarra
plockade volontären Pim
Bendt oliver tillsammans med
palestinier och israeler, sida vid
sida. Läs om hans upplevelser
från dagen i olivlunden uppe
i bergen och om hur olivskördande
kan skapa hopp om fred
på Västbanken
Vi lämnar Tulkarem strax före
klockan sex. Rabbi Aschermann
har bett oss försöka vara vid Huwarra
innan halv åtta. Enorma nimbusmoln
tornar upp sig mot ljusblå gryningshimmel
när vi bränner iväg i en sömnig
Mercedes. Dieselmotorn brummar
dovt. Det har regnat i natt. Bönderna
måste vara glada, nu tvättas oliverna
lagom till skörd.
Vi blev uppringda av Rabbis For
Human Rights igår kväll. Det saknades
volontärer på norra Västbanken. Det är
många palestinska bönder i närheten av
aggressiva bosättare som bett om följeslagare
inför årets olivskörd. Bosättarna
har i sin tur bett militären att hindra
israeliska och internationella människorättsorganisationer
från att vistas
med palestinier som skördar sina oliver.
De uppfattar det som en provokation.
REDAN VID ANAPTA, 10 minuter
från Tulkarem, är det stopp. Vi lämnar
vår taxi och går längst med bilarna mot
vägspärren. Två unga soldaterna lutar
sig slappt mot ett cementblock mitt i
vägen. De överdimensionerade M16
gevären hänger tungt på deras magar.
En tredje sitter i en kur framför ett
betongtorn med en stor israelisk flagga
i toppen. Han ser minst sagt oentusiastisk
ut. Sitt gevär har han riktat
mot kön av väntande fotgängare som,
precis som vi, hoppas hitta transport på
andra sidan vägspärren. Många ska till
Ramallah och jobba, andra till universitetet
i Nablus, vissa kanske ända till
Hebron eller Betlehem.
Mycket få, om ens någon, ska till Israel.
I bilkön går alla bilarna på tomgång.
En och en halv timme senare är vi
framme vid Huwarra.
PÅ HÖJDEN OVANFÖR oss i väster
ruvar bosättningen Har Bracha som en
medeltida borg. Vakttorn, taggtråd och
stängsel. Familjen
som vi ska plocka
oliver med har sin
mark på sluttningarna
nedanför dessa
mycket aggressiva
bosättare. På
väg upp korsar vi
svartbrända åkrar.
Bosättarna tände på
dem i förra veckan.
Djupgrå moln hänger över näset där
uppe. Det börjar dugga.
När vi når första terrasseringen
kommer ösregnet. Vi hukar under små
olivträd och inser att vi kommit ganska
högt. Nere i dalen ser man nu den
enorma Huwarra terminalen. Massa
bilar på båda sidor och mängder av små
prickar som rör sig, eller köar i fållorna.
Ljuden är svaga, men tydliga. Ljuset
har blivit drömskt som det kan bli vid
plötsliga regn. Det lättar och vi rör oss
in bland träden.
Snart hittar vi familjen, fnissandes under
en presenning. Med sig har dom en pigg
schweizare med immiga glasögon. Han
är från Rabbis for Human Rights och
kom någon timme före oss.
TILLSAMMANS BÖRJAR VI
PLOCKA. Men jag blir snart kissnödig
och måste smita iväg. Jag ska precis
börja uträtta mina behov när jag upptäcker
en stor och brokig skara dyblöta
människor som rör sig på terrasseringen
nedanför. Det visar sig vara israeliska
volontärer som kommit hit från andra
olivlundar i trakten där bönderna valt
att gå hem på grund av regnet. Dom
har bussats från Tel Aviv och Jerusalem
i tidig gryning för att hjälpa palestinska
bönder med skörden. Flera är äldre,
någon kämpar sig till
och med fram med
käpp i den steniga
leran.
Snart gungar det i
alla träd och överallt
kluckar det om vartannat
på arabiska,
hebreiska och brokig
engelska. Regnet
har nu slutat helt.
Achmed, den äldsta sonen i familjen
vars olivlund vi samlats i, bär keps och
sjunger hela tiden på någon sång om
staden Ramallah. Yov’ha, en man i övre
medelåldern, plockar oliver bredvid mig
medan han berättar om sin uppväxt på
en kibbutz i norra Israel. �De var annorlunda
på den tiden�, säger han. �Åt var
och en enligt deras behov. Det var lätt
när tillgångarna var knapra. Mat och
något att ha på sig. Men hur definierar
man behov när tillgångarna blir större?
Varför behöver hon ett piano mer än
jag behöver en elektrisk tågbana? Då
blir det genast svårt att sätta sig in i den
andres situation. Om folk var bättre på
det skulle du och jag inte behöva vara
här idag.�
Ã…skan mullrar och duggregnet
kommer tillbaka. Nere i dalen hörs
tutande och sirener. Ibland en distad
megafon. Den stora terminalen fortsätter
�kontrollera� flödet in och ut ur
Nablus, och ockupationen maler
vardagligt på. Men här uppe, i den
fuktiga olivlunden där dammig
jord blivit smetig lera och blanka
oliver skiftar i grönt och lila, pågår
en helt annan process. Jag ser mig
omkring på alla människorna
bland löven och får en klump i halsen.
Några timmar senare när Rabbi Ascherman
själv kommit till platsen hör jag
honom förklara för de två kanadensiska
journalisterna han haft med sig:
�…kanske lyckas vi sprida en gnutta
hopp. Israeler och palestinier får plocka
den här jordens oliver tillsammans.
PALESTINIER HÄR FÅR uppleva
att det finns andra israeler än bosättarna
som tar deras land och hugger ner
deras träd, eller soldaterna som passivt
låter det ske.� Hans klarblå ögon lyser
och när han talar rör sig det orangegrå
skägget betryggande. Kanadensarna
lyssnar tyst och gör såna där små nickningar
som journalister ofta gör.
På vägen hem samma eftermiddag
fastnar vi i vägspärren vid Jit. Närmare
30 bilar väntar i solen. Dom har stått i
en timme får vi höra. När en av soldaterna
till sist väljer att uppmärksamma
mig, och lunkar bort till stängslet som
kapar halva vägbanan, frågar jag om
något särskilt har hänt. Han svarar kort:
�War. War In Israel. Go back to your
car.�
På väg tillbaka till bilen tänker
jag på människorna i olivlunden
idag.Jag tänker på Yov’Ha från kibbutzen,
på Samar och Achmed och
deras oliver, och jag tänker på Rabbi
Ascherman och hans kamp. Jag
tänker att den unge soldaten/mannen
jag just lämnat vid stängslet bakom mig
skulle varit med oss idag.Vi lämnar Tulkarem strax före
klockan sex. Rabbi Aschermann
har bett oss försöka vara vid Huwarra
innan halv åtta. Enorma nimbusmoln
tornar upp sig mot ljusblå gryningshimmel
när vi bränner iväg i en sömnig
Mercedes. Dieselmotorn brummar
dovt. Det har regnat i natt. Bönderna
måste vara glada, nu tvättas oliverna
lagom till skörd.
Vi blev uppringda av Rabbis For
Human Rights igår kväll. Det saknades
volontärer på norra Västbanken. Det är
många palestinska bönder i närheten av
aggressiva bosättare som bett om följeslagare
inför årets olivskörd. Bosättarna
har i sin tur bett militären att hindra
israeliska och internationella människorättsorganisationer
från att vistas
med palestinier som skördar sina oliver.
De uppfattar det som en provokation.
REDAN VID ANAPTA, 10 minuter
från Tulkarem, är det stopp. Vi lämnar
vår taxi och går längst med bilarna mot
vägspärren. Två unga soldaterna lutar
sig slappt mot ett cementblock mitt i
vägen. De överdimensionerade M16
gevären hänger tungt på deras magar.
En tredje sitter i en kur framför ett
betongtorn med en stor israelisk flagga
i toppen. Han ser minst sagt oentusiastisk
ut. Sitt gevär har han riktat
mot kön av väntande fotgängare som,
precis som vi, hoppas hitta transport på
andra sidan vägspärren. Många ska till
Ramallah och jobba, andra till universitetet
i Nablus, vissa kanske ända till
Hebron eller Betlehem.
Mycket få, om ens någon, ska till Israel.
I bilkön går alla bilarna på tomgång.
En och en halv timme senare är vi
framme vid Huwarra.
PÅ HÖJDEN OVANFÖR oss i väster
ruvar bosättningen Har Bracha som en
medeltida borg. Vakttorn, taggtråd och
stängsel. Familjen
som vi ska plocka
oliver med har sin
mark på sluttningarna
nedanför dessa
mycket aggressiva
bosättare. På
väg upp korsar vi
svartbrända åkrar.
Bosättarna tände på
dem i förra veckan.
Djupgrå moln hänger över näset där
uppe. Det börjar dugga.
När vi når första terrasseringen
kommer ösregnet. Vi hukar under små
olivträd och inser att vi kommit ganska
högt. Nere i dalen ser man nu den
enorma Huwarra terminalen. Massa
bilar på båda sidor och mängder av små
prickar som rör sig, eller köar i fållorna.
Ljuden är svaga, men tydliga. Ljuset
har blivit drömskt som det kan bli vid
plötsliga regn. Det lättar och vi rör oss
in bland träden.
Snart hittar vi familjen, fnissandes under
en presenning. Med sig har dom en pigg
schweizare med immiga glasögon. Han
är från Rabbis for Human Rights och
kom någon timme före oss.
TILLSAMMANS BÖRJAR VI
PLOCKA. Men jag blir snart kissnödig
och måste smita iväg. Jag ska precis
börja uträtta mina behov när jag upptäcker
en stor och brokig skara dyblöta
människor som rör sig på terrasseringen
nedanför. Det visar sig vara israeliska
volontärer som kommit hit från andra
olivlundar i trakten där bönderna valt
att gå hem på grund av regnet. Dom
har bussats från Tel Aviv och Jerusalem
i tidig gryning för att hjälpa palestinska
bönder med skörden. Flera är äldre,
någon kämpar sig till
och med fram med
käpp i den steniga
leran.
Snart gungar det i
alla träd och överallt
kluckar det om vartannat
på arabiska,
hebreiska och brokig
engelska. Regnet
har nu slutat helt.
Achmed, den äldsta sonen i familjen
vars olivlund vi samlats i, bär keps och
sjunger hela tiden på någon sång om
staden Ramallah. Yov’ha, en man i övre
medelåldern, plockar oliver bredvid mig
medan han berättar om sin uppväxt på
en kibbutz i norra Israel. �De var annorlunda
på den tiden�, säger han. �Åt var
och en enligt deras behov. Det var lätt
när tillgångarna var knapra. Mat och
något att ha på sig. Men hur definierar
man behov när tillgångarna blir större?
Varför behöver hon ett piano mer än
jag behöver en elektrisk tågbana? Då
blir det genast svårt att sätta sig in i den
