Sydafrika porträtteras ofta som ett livsfarligt och extremt brottsbelastat land tycker Peter Larsson. Men han har tröttnat på den och vill att media ska lyfta fram det fina också.
Den politiske filosofen Thomas Hobbes skrev på 1600-talet:�Africa is a timeless place in which there are no art, letters or social organisation, but instead only fear and violent death�. Hobbes verkade i en tid innan 1700-talets Upplysning där en föreställning om �naturtillståndet� fanns. Naturtillståndet var ett församhälle utan lagar och normer där ett allas krig mot alla fördes.
I dag skulle många hålla med om att Hobbes bild av Afrika är en stereotyp och fördomsfull bild utan någon relevans. Men de stereotypiska bildernas tid är inte på något sätt förbi.
Söndagen den 1 oktober har Göteborgs-Postens resebilaga besökt Durban i Sydafrika.
Texten börjar med att beskriva den utsändes bild och intryck av en indisk marknad han besöker. Det är färger, lukter och klibbig värme, men raskt går reportaget över i en rapport av brottsligheten i Durban.
�Vår guide jobbar som redaktör på en lokal tidning med våld och brott som specialitet och han varvar restaurangtipsen med att peka ut brottsplatser. Där borta skedde en våldtäkt förra veckan, här var det en bilkapning häromdagen. (…) vi betalar killarna som vi har betalt för att vakta bilen eller rättare sagt- som vi har betalat för att deras kompisar inte ska ge sig på vår bil�.
Vidare får läsaren veta att �Sydafrika är en av världens farligaste länder, (…) det gamla eländet lever kvar och korruptionen och brottsligheten är lika påtaglig som fattigdomen och misären. Gatubarnen, de sjuka och föräldralösa, finns överallt. De tigger, stjäl, gråter, sniffar lim och det gör ont att se dem�.
I denna anda fortsätter reportaget tills slutet då ett besök på akvarieparken Sea World görs och där en Kentucky Fried Chicken-restaurang får- med dess vakter- utgöra �en extra skyddad oas�.
Det hela blir en klichéfylld odyssé i lidande och oro som man i egenskap av turist bäst undviker vid hotellen längs Durbans gyllene stränder.
Sant är att landet har stora problem med brottslighet och HIV/Aids. Man ska även vara mycket försiktig i vissa delar av Sydafrika. Men tidningen frågar sig aldrig varför det är så ? och om man som turist kan göra skillnad? Effekten blir att onyanserade skildringar bidrar till en – ofta i media rådande – uppfattning om att fattigdom och misär är en afrikansk och statisk företeelse. Felaktigheten ligger i att bilden är historielöst skildrad, och resultatet av historien presenteras som ett normalt tillstånd utan hänsyn till de bakomliggande mekanismerna.
Sydafrika hade sina första fria demokratiska val 1994. Dessförinnan hade en apartheidregim styrt landet i över femtio år genom rasåtskillningspolitik.
Kriminaliteten, som är textens röda tråd, är snarare ett symptom på kulturell marginalisering, politiskt förtryck och ekonomiskt utanförskap än ett sydafrikanskt beteende. Ett utanförskap som behålls genom de maktförhållanden som fortfarande lever kvar. Den vita befolkningen är i dag en minoritet men äger över 80 procent av all bördig mark. GP:s resereporter ser inte att denne bidrar till ytterligare marginalisering. Vem väljer att prova en vistelse i en lokal by (organiserad genom lokala turistbyråer) eller besöka en marknad (för att stödja lokal handel) när man i GP har läst om �misären�?
Ett besök på Sea World och KFC ligger då närmare till hands.
Trots de resurser och den kunskap som finns på GP:s redaktion konstaterar jag att den stereotypa bilden av Afrika, som levt kvar sedan 1600-talet, än en gång fått råda. Bilden av Afrika, en plats utan tid, ett församhälle där rädsla och våldsam död råder.
