�?Jag heter Pim Bendt och arbetar som så kallad ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina. Det innebär att jag möter
israeler och palestinier som med icke-våldsmetoder arbetar för ett slut på ockupationen av Västbanken och Gaza samt för
en rättvis fred mellan de två folken. I texten nedan befinner jag mig vid den stora checkpoint terminal i muren som byggts
mellan Betlehem och dess systerstad Jerusalem. Det är tidig morgon och de lyckliga få palestinier som har tillstånd att
passera försöker ta sig till jobbet.�?
Det är kallt i Betlehem. Jag har långkalsonger
under byxorna, två luvtröjor,
jacka och halsduk. Det känns i luften att
staden är högt belägen. Dagtid kan man se
ända till Jordanbergen i öst. Men nu är det
mörkt. Decembernatt. Klockan är tjugo i
fem på morgonen och vi går norrut mitt på
den fyrfi liga Jerusalem-vägen. Vi hör bara
våra egna fotsteg mot asfalten.
Då och då bryts tystnaden av minibussar
som kommer farande i samma riktning
som vi går. Vi är på väg mot den stora Giloterminalen
på Betlehems norra sida. Här
passerar varje morgon drygt 800 arbetare
som har tillstånd att vistas i Israel. De första
börjar köa klockan halv tre, vid fem öppnas
terminalen. En bra dag är de sista igenom
vid åtta.
NÄR VI NÄRMAR OSS GILO BLIR
NATTEN BEFOLKAD. Människor
rör sig i mörkret. Längre fram kastar en
gatlykta sitt orangea sken över en tätnande
folkmassa och landsvägen som nu blivit
en återvändsgränd. Ovanför dem tornar
muren som kapar vägbanan tvärsöver. Tolv
meter hög.
Överallt ser jag bara män. Män som väntar
tyst eller pratar i små grupper. De fl esta
är i medelåldern eller äldre. För de yngre
männen är det i dag i princip omöjligt att
få tillstånd att lämna Västbanken. Här och
där trampar frusna små gubbar med sjalar
virade runt huvud och nacke. Bara en liten
mörk eller vit mustasch är synlig. Flera har
en lunchpåse i handen, man kan se pitabröden,
tomaten och läskburken genom den
tunna plasten. Då och då kastar anländande
bilar sitt strålkastarljus över de köande. Kolsvarta
siluetter avtecknar sig mot graffi tin
och den tunga gråa betongväggen.
När vi rör oss in bland massan, och fram
emot den korridor av stängsel som följer
muren fram till den faktiska öppningen 150
meter bort, lägger sig det redan dämpade
sorlet och det blir helt tyst runtomkring
oss. Först förstår jag inte vad som sker, men
så hör jag hur böneutropen sprakar i gång
långt borta. Det fi nns ingen moské just här
men ekot bär över kullarna. Klockan är
fem. Den muslimska dagen har börjat.
ÖVERALLT STÅR NU MÄNNEN
VÄNDA SÖDERUT, mot Mecka, med
sina ryggar vända mot muren. Långa rader
av blundande ansikten, svagt upplysta av
det orange skenet eller någon av eldarna
som brinner. Ovanför dem blänker månen
över Betlehem. Den har en suddig gloria
inatt, men skenet är starkt och vitt. De
som verkar vara böneledare läser från små
lappar. Sedan knäböjer alla, vissa rader
tidigare än andra. Själv sitter jag på huk och
iakttar en vördnadsfull tystnad. Stängselfållan
som följer muren bakom mig är full av
män i bön. En enda lång rad av pannor som
vilar mot marken mellan stålstängslet och
betongmuren.
Jag vet inte hur länge bönen håller på
men lika plötsligt och omärkligt som den
började är den över. Det rycker i massan.
Den andliga stillheten övergår i en rusch
av manskroppar. Ett muller av dova och
upprörda röster sprider sig, men som om
mörkret lagt en fi lt över kalabaliken så hörs
inga höga skrik eller utrop, bara detta dova
muller då männen kämpar febrilt för att
ta sig in i den smala mynningen mellan de
två stängslen och muren. Jag blir rädd att
någon ska skada sig i anstormningen. Så
mycket kraft rakt in i ett så litet utrymme.
Men det går över och en stund senare har
kösystemet upprättats igen.
Längre upp i fållan brinner nu fl era eldar.
Var tionde meter lyser skäggiga ansikten,
och händer värms över lågorna. Man
bränner kartongerna man använt som bönemattor.
En sista gnutta hetta innan den
timmeslånga proceduren genom Gilos kalla
terminalbyggnad. Den lilla porten i muren
öppnas och kön av hundratals män (och en
handfull kvinnor) börjar sakta röra sig. På
andra sidan väntar en arbetsdag som städare
eller kanske byggjobbare.
Detta är Betlehem i advent 2006. Dessa
människor är de lyckliga få som får passera
muren. Stjärnorna lyser fortfarande på
natthimlen.
FOTO: Pim Bendt
