Det råder skilda meningar i frågan om International Security Assistance Forces (ISAF) närvaro i Afghanistan. Debatten kring den svenska ISAF-truppens insats och huruvida militärt stöd är den rätta vägen för Sverige att bedriva bistånd har väckt mycket uppmärksamhet den senaste tiden. Men vad vet vi egentligen om svenska ISAF och deras betydelse för fred och stabilitet i Afghanistan? Ramia Ebrahimzada reder ut begreppen för Utblick.
Den internationella säkerhetsstyrkan ISAF etablerades vid årsskiftet 2001-2002 under FN-mandat för att stödja den afghanska regeringen med att upprätthålla säkerheten i huvudstaden Kabul. Hösten 2003 togs det över av Nato som i sin tur utvidgade mandatet till att omfatta hela landet för att fortsätta agera som en säkerhetsbevarande styrka.
Den 4 april 2007 var det äntligen dags för samtliga inom Förstärkningsstyrkan 13 (FS 13) att bege sig till uppdragslandet Afghanistan. För yrkesofficeren Michael Wallman, till vardags verksam i regementet i Skövde, var FS13 hans första utlandstjänst. Redan som barn drömde han om att jobba inom militären och
kunna göra en insats för världen. Efter examen 2005 beslöt han sig för att göra utlandstjänsten.
– Att det blev just Afghanistan berodde främst på slumpen, berättar han. Hans första intryck från det nya landet, som skulle vara hans hem under de kommande 7 ½ månaderna, var att det var väldigt fattigt där.
– Det är så svårt att kunna bilda sig en uppfattning om misären och den utbredda fattigdomen i Afghanistan endast utifrån den förberedande grundutbildningen. Man måste se det själv för att kunna förstå det. Spår från konflikten som präglat landet de senaste 30 åren finns hela tiden med i bakgrunden i form av sönderbombade byggnader eller kvarlämnade stridsvagnar. Men detta till trots fascinerades han ändå av det vackra landskapet.
Michael berättar att han blev väldigt positivt överraskad av afghanernas gästfrihet och deras bemötande i allmänhet.
– De var alltid så pratglada och generösa trots att de själva levde i en sådan misär. Folk hälsade alltid och bjöd på mat även om det bara var en ytlig bekantskap. Detta är något som har berört mig väldigt mycket. I början var det väldigt svårt för honom att vänja sig vid synen av kvinnor iförda burka. Redan under grundutbildningen fick soldaterna instruktioner om att inte försöka kommunicera med dem, dels för kvinnornas egen säkerhet men också för risken att det skulle uppfattas som en förolämpning gentemot afghanerna.
– Men det hade verkligen varit intressant att få höra just deras historia, säger Michael.
Det tog inte lång tid innan han kom in i sina arbetsrutiner och började bekanta sig med de övriga på den svenska campen, Camp Northen Lights, som för övrigt delades med de finska soldaterna. En order kom dagen innan den skulle utföras och som gruppchef gick han sedan igenom den med övriga gruppen för samordning.
– Som soldat var man ständigt på sin vakt och höll utkik efter potentiella hot, såsom beskjutning utifrån eller att någon placerade explosiva ämnen i våra fordon under tiden som man distraherades av samtal med byborna. Även iscensatta olyckor på vägarna, där hemgjorda vägbomber avsedda för ISAF-fordon i förväg hade placerats utmed vägarna, utgjorde en hotbild som vi var tvungna att ha i åtanke.
Alla som följt Fredsstyrkan på TV4 har sett hur de svenska soldaterna har skänkt kläder, leksaker och mat till föräldralösa barn och andra civila. Det som dock inte framgått av programmet är att samtliga insatser har skett på de enskilda soldaternas egna initiativ.
– Vi samlade ihop pengar inom kampen för att bekosta sådana projekt. Det mest symboliska av dessa var att köpa drakar till barnen och låta dem få leka igen, i och med att det var förbjudet att flyga drakar under talibantiden. Barnens glädje över en sådan liten gest är svårt att återge i ord. Michael berättar att det fanns stunder då han kände sig väldigt
frustrerad över att inte kunna hjälpa människorna ännu mer.
– Vi var ofta ute i byarna och frågade dem vad de behövde, men av ekonomiska skäl kunde vi ändå inte hjälpa dem även om kunskapen fanns, säger han.
Därför tycker han att det vore bra om den svenska ISAF kunde förfoga över en del av den årliga biståndssumman just för att bedriva sådana lokala projekt på plats. På så sätt skulle det afghanska folket se att även Sverige bidrar till återuppbyggnaden av landet, ungefär som tyska och brittiska ISAF gör i dagsläget. Allt skulle givetvis redovisas för biståndsgivaren så att det står svart på vitt att pengarna gått till avsett ändamål. den svenska isaf-truppen består inte endast av yrkesmilitärer, det finns även utrymme för civiltjänstgöring. Så blev fallet för undersköterskan Anette Strömberg som deltog i det medicinska teamet.
– Att utmana mig själv och prova militärlivet samt att lära känna en annan kultur var nog det som lockade mig till ISAF, berättar Anette.
Efter åtta veckors grundutbildning var det äntligen dags för henne att sätta kunskaperna på prov, väl medveten om de svåra förhållandena i det nya landet. Till hennes arbetsuppgifter hörde bland annat tjänstgöring i sjukstugan som erbjöd dagsjukvård till samtliga i Camp Northern Lights samt arbete i Medcaps ute på landsbygden. Dessa Medcaps
bestod av uppställda tält där primärvård kunde erbjudas till lokalbefolkningen. Varje mottagningssession pågick i ca 4 timmar och över 150 patienter kunde undersökas och behandlas under denna tidsram. Fokus för denna verksamhet låg på de tillstånd som kunde åtgärdas på plats, såsom maskinfektioner hos barneller järnbrist hos kvinnliga patienter. Både undersökningen och medicineringen bekostades helt av den svenska ISAF.
– Medcapsen var enormt uppskattade hos byborna. Tyvärr fick vi bara genomföra det tre-fyra gånger under hela missionen eftersom bombhot och den bristande säkerheten i området begränsade det medicinska teamets rörelsefrihet. Endast i sällskap av skyttegruppen, som ansvarade för säkerheten i och utanför
dessa sjukvårdstält, fick vi lämna kampen. Vid akuta fall fick patienterna istället föras till kampens sjukstuga eller till det tyska fältsjukhuset Mehr Mal. För både Michael Wallman och anette strömberg rådde det blandade känslor inför hemkomsten. Det blev en märklig övergång, ena dagen på kampen och nästa dag tillbaka till sitt gamla liv i Sverige. Separationen från kollegerna som varit ens familj och vänner var det jobbigaste för båda två. Väl hemma
i Sverige erbjöds samtliga inom FS 13 kontakt med kuratorer och terapeuter efter eget behov, ett mycket uppskattat initiativ från försvarets sida.
Vad ISAFs närvaro har för betydelse för Afghanistans återuppbyggnad idag får nog tiden utvisa. Att bedriva lokala projekt som Michael föreslår kan vara ett sätt att gynna rekonstruktionen i landet
under förutsättningen att de ekonomiska resurserna ökar och omfördelas. Ett stort problem idag är att många blandar ihop ISAF med den USA-ledda styrkan Operation Enduring Freedom (OEF) vars främsta uppgift är att jaga terrorister. Att Nato dessutom leds av en amerikansk general, tidigare inblandad i OEF, kan öka förvirringen ytterligare med svårigheter att urskilja den säkerhetsbevarande styrkan ISAF från den krigförande OEF. Den diffusa gränsen i samarbetet mellan ISAF och USA måste snart klargöras för att inte den svenska insatsen ska vara förgäves. Att bedriva bistånd genom att sända fler soldater till landet kan alltid ifrågasättas, men i dagsläget är detta tillsammans
med den enskilde svenska soldatens välvilja och solidaritet med civila afghaner en av hörnstenarna för landets återuppbyggnad.
Text : Ramia Ebrahimzada
