Reportage från det ockuperade Västsahara

minurso_webb

I oktober 2008 slöt EU ett nytt avtal med Marocko. Frankrikes och Spaniens arbete för att knyta Marocko ännu närmare EU har burit frukt. Att Marocko sedan 1975 ockuperar grannlandet Västsahara, konsekvent bryter mot FN-resolutioner och folkrätten samt dagligen trakasserar och förföljer västsahariska människorättsaktivister, tycks alltså inte ha någon betydelse för EU, och för uppgivna västsaharier är FN ett ”united nothing”. Lena Thunberg är redaktör för tidskriften Västsahara. Läs hennes reportage inifrån det ockuperade landet här.

– Du är vår budbärare, säger mettou och tittar allvarligt på mig. Berätta om oss och vår situation. Vi kan inte.
Jag sitter i en lägenhet och pratar i hemlighet med västsahariska människorättsaktivister i den lilla ökenstaden Smara i mars 2008. Det är fullt av marockansk militär på gatorna. Smara ligger bara några mil från den 200 mil långa radarövervakade, minerade mur, som effektivt innesluter den Marocko-ockuperade delen av Västsahara.

Jag har tagit mig in i den ockuperade delen av Västsahara som turist. Något annat är omöjligt. Att ifrågasätta Marockos rätt till Västsahara är förbjudet, trots att inget land i världen erkänner Marockos rätt till det. Flera europeiska journalister och politiker, som rest in i Västsahara för att undersöka situationen för den västsahariska befolkningen, har utvisats direkt de senaste åren.

Västsahara är ett icke-självstyrande område som ska avkoloniseras. Det fastställdes av FN redan 1966. Då var Västsahara en spansk koloni. Men Spanien lät inte genomföra någon folkomröstning om självständighet. Fosfaten, fisket och troliga oljefyndigheter var för lockande. I stället undertecknade Spanien ett illegalt, hemligt avtal 1975 med Marocko och Mauretanien. Spanjorerna skulle lämna området men behålla del i vinsten från fosfatfyndigheten samt fiskerättigheter. Hösten 1975 gick marocko in med militär i Västsahara. Förutom vapen var de utrustade med spanska listor på alla aktiva unga västsahariska studenter, som utgjorde kärnan i den västsahariska befrielserörelsen Polisario som hade bildats 1973.

– De marockanska soldaterna sköt ned två av mina söner på gatan i huvudstaden El Aaiún. Vi, som så många andra
familjer, flydde i skräck ut i öknen, berättar 70-åriga Decala om den marockanska invasionen. I 33 år har hon väntat på att få återvända och träffa sina släktingar. Hon bor sedan 1975 i flyktinglägren mitt ute i Saharas öken i Algeriet. Det var dit som de 160.000 flyktingarna till slut tog sig efter att ha blivit bombade med napalm och klusterbomber av marockanskt flyg längs flyktvägen. Där bor flyktingarna fortfarande i väntan på att få återvända till ett fritt Västsahara. De bor i tältläger och överlever med hjälp av katastrofstöd från FN-organet World Food Programme. Men alla lyckades inte fly.

– I 12 år var vi ”försvunna”, berättar Mohammed.  Som 18-åring försökte han 1979 fly tillsammans med sina två syskonoch nio andra ungdomar till flyktinglägren i Algeriet. Alla ungdomarna greps av marockansk militär nära gränsen och fördes efter tortyr och förhör till det då hemliga skräckfängelset för västsaharier Kalaat M’Gouna i Atlasbergen.
– Vi fick ett klädesplagg en gång om året, mat som hundarna hade ätit på, inga möjligheter till hygien, ingen vård och ingen kontakt med yttervärlden. Efter internationella påtryckningar släpptes plötsligt alla fångarna. Det vill säga de 83 som hade överlevt. 47 var då redan döda.

Syskonen lider fortfarande av sviterna efter fängelsevistelsen. De har dessutom förnekats id-kort, pass, möjlighet till jobb, försörjning och adekvat vård. De vet fortfarande inte varför de fördes bort. Ingen marockan har ställts inför rätta.
– Det kommer aldrig att bli någon folkomröstning, säger Ghalia, som var försvunnen i fyra år. Marockanerna har för
mycket på sitt samvete. De vill inte att det ska komma ut. 500 personer är fortfarande ”försvunna”. Och övergreppen fortsätter. De hundratals västsaharier som varit ”försvunna” i åratal men överlevt och idag bor i den ockuperade delen av Västsahara, riskerar att varje dag möta sina forna torterare på gatan, trakasseras, förföljas, torteras och
fängslas på nytt. Fatou och Maima stod inte ut. De hade suttit 16 år i ett hemligt fängelse, när de frigavs 1991. De flydde i en liten båt till Kanarieöarna några år senare. Det är fler som försöker fly utan att lyckas.

– Jag kommer inte att ge upp. Jag måste få veta vad som har hänt mina bröder, säger Nhabouha. I december 2005 försökte hennes två bröder Abderrahman, 23 år och Abiboullah, 27 år att fly i båt till Kanarieöarna tillsammans
med 13 andra ungdomar. De hade med sig dokument om ockupationens offer och den västsahariska fredliga ”intifada”
som hade startat samma år. Men ungdomarna kom aldrig fram. enligt marockanska myndigheter har de drunknat, men inga bevis har lagts fram. I stället har vittnen sett ungdomarna gripas av marockansk polis på stranden utanför huvudstaden El Aaiún. Det finns också uppgifter om att de sitter i ett fängelse utanför Agadir.
Mödrar och systrar till de femton försvunna har protesterat genom sittdemonstrationer utanför stadshuset i El Aaiún, men där har de blivit slagna med batonger och bortjagade av den marockanska polisen. I oktober 2008 stoppades de på nytt, när de ville träffa Marockos justitieminister på besök i El Aaiún. De har hotats och förödmjukats. De marockanska myndigheterna har också försökt att köpa deras tystnad.

– Alla västsaharier har en släkting som har blivit gripen, suttit i fängelse eller varit ”försvunnen”, konstaterar Nasiri, en annan av aktivisterna. Sex månader senare har han förlorat sitt jobb och sin inkomst. Det är förbjudet att ifrågasätta Marockos rätt till Västsahara. Västsaharier som viftar med den västsahariska flaggan, ropar slagord för ett självständigt Västsahara riskerar att förlora sitt jobb, att gripas, torteras och dömas till långa fängelsestraff.

– Det flyttar in marockanska bosättare hela tiden i strid med FN:s fredsplan, berättar Mayara, som förlorade jobbet när han återvände efter att ha vittnat om de brutala övergreppen inför FN i Geneve 2007. Nu är västsaharierna i minoritet. I Västsahara får marockanerna 50% högre lön och kraftigt subventionerade livsmedel, ett lockande erbjudande för fattiga marockaner i ett Marocko där 40% av befolkningen fortfarande är analfabeter och arbetslösheten skyhög. I februari 2008 besökte den västsahariska studenten Rabab Göteborg och Stockholm. Det finns inga universitet i Västsahara. Unga västsaharier som har ekonomisk möjlighet måste därför studera i Marocko. I maj 2007 stormade marockansk polis universitetet i Marrakech. Rabab och många västsahariska studenter greps och fördes till polisens tortyrcentral under det berömda torget Djema el Fna. Hennes kamrat Soulthana förlorade ena ögat efter den besinningslösa misshandeln. Deras brott? De hade genomfört en stillsam informationskampanj på universitetet.

Marockanska frysbilar med fisk går i skytteltrafik från Västsaharas huvudstad El Aaiún till Agadir i Marocko, ett exempel på den pågående stölden av en av Västsaharas naturresurser. Enligt FN:s fredsplan från 1990, som  undertecknats av både Polisario och Marocko, skulle en folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum 1992. Så har inte skett trots att FN-styrkan finns på plats. Marocko har lyckats förhindra folkomröstningen. Alltmedan FN tiger. ”United Nothing” kallar uppgivna västsaharier FN. 2004 lät Marocko helt sonika meddela att man aldrig kommer att tillåta ett självständigt Västsahara. Fyra år senare premieras Marocko med ”avancerad” status av
EU.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *