Turkisk turbulens

turkiet_main

I juli 2008 röstade den turkiska författningsdomstolen, med minsta möjliga marginal, för att inte förbjuda regeringspartiet AKP. Premiärminister Erdogan och president Gül, som hotats av bannlysning från politiken under fem år, kan andas ut. För den här gången. De politiska spänningarna finns kvar och verkar inte avta. Läs Sigrid Melchiors reportage från ett turbulent Turkiet.

Sedan 2002 styrs Turkiet av AK-partiet. I europeisk press liknar
man ofta partiet med europeiska kristdemokrater och i boken
Europa och turken lanserar turkietkännaren och diplomaten
Ingmar Karlsson begreppet “Allah-demokrater”. I parlamentsvalet
2007 fick AKP 47% av rösterna, vilket är långt fler än de
som vill ha en islamistisk politik. I stället lockas mittenväljare av
partiets ekonomiska och demokratiska reformer.
Enligt opinionsundersökningar är AKP:s väljarkår motståndare
till att införa sharialagar men ändå finns det en utbredd misstro
mot AKP hos den sekulära grenen av den politiska eliten. När
AKP hävde förbudet mot att bära slöja på universitetet togs detta
som intäkt för att AKP:s egentliga agenda var att smygislamisera
landet. Förespråkarna menade i stället att det rör sig om en rättighetsreform.
Majoriteten av kvinnorna i Turkiet bär slöja och
får nu tillgång till högre utbildning.
Ann Dismorr, som tidigare var svensk ambassadör i Ankara,
minns stämningen under valvakan 2002.
– Jag var tillsammans med turkiska vänner och de trodde på
allvar att Turkiet under AKP skulle bli ett nytt Iran. Slöjlagen har
tyvärr förstärkt de känslorna, säger hon. Man måste förstå den
rädslan för att förstå polariseringen i Turkiet idag.
Om slöjreformen presenterats i ett paket tillsammans med
andra åtgärder för att öka den politiska friheten, hade debatten
blivit mindre dramatisk, tror hon. Men i stället blev slöjan en
symbol. Författningsdomstolen fann lagändringen stå i strid med
republikens sekulära författning och därmed revs den upp.
Enligt Eyup Ozer, som är student i Istanbul och aktiv i en vänsterpolitisk
rörelse, är slöjdebatten ett uttryck för maktpolitik och
för “kampen om vems livsstil som ska dominera”.
– Det handlar inte om att visa religiösa symboler eller inte. Alla
städerskor på universitetet har slöja och det har aldrig varit ett
problem. Men när människor med makt börjar bära slöja blir det
skrämmande för vissa, säger han.
i turkiet är skillnaden mellan stad och land stor. Lite svepande
kan man säga att folk på landsbygden oftare lever traditionellt
och är religiösa medan stadsbefolkningen lever på ungefär samma
sätt som i andra europeiska storstäder. Varje år växer Istanbul,
Turkiets största stad, med runt 300 000 människor. I städerna har
en religiös medelklass vuxit fram vars köpkraft påverkar kulturen
och varuutbudet.
– Tidigare var de religiösa bara gammalmodiga, men nu har en
slags parallellkultur vuxit fram. Klädaffärer har börjat sälja slöjor
och en del restauranger nischar sig på att inte sälja alkohol, säger
Eyup Ozer.
Men det går inte vattentäta skott mellan grupperna.
– Om man säger så här: Vi tittar alla på samma mainstreamtv.
Men idag kommer de religiösa hitta mycket mer som tilltalar dem i programmen än för tjugo år sen. I en sitcom kanske huvudpersonen
ber. Det hade varit otänkbart för bara några år sedan,
säger han.
De religiösa har blivit synligare, ställer mer krav och har större
ekonomisk makt, menar Eyup Ozer. Att det är en allt mer självsäker
grupp blir tydligt när Istiklâl, Istanbuls huvudstråk, fylls av
demonstranter mot författningsdomstolens agerande mot AKP.
Majoriteten är AKP-anhängare men demonstrationen lockar fler
som är trötta på statstjänstemännen och militärens makt i politiken,
liksom fler än traditionellt religiösa röstar på AKP.
– Turkiet är inne i en “pre-post-kemalistisk” era. Man omdefinierar
statens roll i samhället och vad Turkiet egentligen är, säger
Ann Dismorr.
Eyup Ozer och hans vänner hyser inga illusioner om regeringspartiet.
De demonstrerar för AKP:s rätt att styra landet med sitt
demokratiska mandat, men är samtidigt kritiska till den politik
de för. Ett par dagar senare möts vi igen på Istiklâl. Denna
gång i en ny demonstration, som vänder sig mot AKP. Det är
gaypride-tåget som i år är synnerligt politiskt. Lambda Istanbul,
den största HBT-organisationen och organisatör för gaypride, har
ett par veckor tidigare förbjudits med motiveringen att de sprider
omoral. “Kimin Ahlâki?” – vems moral?- står det på skyltarna som
viftar i luften.
i turkiet finns fortfarande inskränkningar i yttrandefriheten
och de senaste årets demokratiska reformer tycks ha avstannat,
vilket även bidrar till att EU-förhandlingarna står och stampar.
Lagen som gör det brottsligt att förolämpa “turkiskhet” ändrades
efter press utifrån, bara för att göra det olagligt att förolämpa
“den turkiska nationen”.
Ett flertal populära internetsajter, t.ex. Youtube och WordPress,
är blockerade då det förekommit filmsnuttar och texter som
“förolämpar” den turkiska republiken eller dess grundare Kemal
Atatürk. Och premiärminister Erdo?an har gjort sig känd för sin
småaktiga vana att stämma journalister och komiker för förtal var
och varannan gång en skämtteckning dyker upp i turkisk press.
Två stora demonstrationer på en vecka. Medan AKP:s öde
avgörs i domstol kräver folk förändringar som går utöver partipolitiken.
Turkiet genomgår en nationell identitetskris, skrev
Ingmar Karlsson i en debattartikel. Alternativen står numera
inte “mellan militant islam och sekularister, utan mellan fortsatta
reformer och status quo”.

Text: Sigrid Melchior

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *