Kongo -världens paradis?

Det hänger idag en flagga utanför regeringsbyggnaden i Kongos huvudstad Kinshasa med texten Demokratiska Republiken Kongo; världens paradis. ”Paradiset” är ett land där korruption, stöld, förtryck, massvåldtäkt, mord, rekrytering av barnsoldater, systematiskt våld och en rad andra brott mot mänskligheten är vanliga inslag i det dagliga livet.

Jag vill inte veta hur illa ställt det är i helvetet om detta ska vara paradiset.

Text: Karoline Goldberg
Foto: Julien Harneis

Med anledning av FN dagen, idag den 24/10 arrangerade Göteborgs FN förbund ett seminarium tillägnat kvinnornas horribla situation i Demokratiska Republiken Kongo. En regnig och tidig lördagsmorgon är hörsalen i Länsstyrelsens byggnad fullsatt med människor i alla åldrar. En del är krigsveteraner från Kongokriget på 60-talet, andra är journalister, somliga kongoleser och många är studenter. Det är inte bara vanliga medborgare, utan även kronprinsessan Victoria och prins Daniel som hittat till Badhusgatan denna morgon: ett tydligt tecken på hur viktig frågan om Kongos kvinnor är för Sverige.Vad som förenar oss alla denna dag är ett engagemang för humanitära frågor och, mer specifikt, för mänskliga rättigheter i Kongo. Eller, för frånvaron av dem.

De inbjudna debattörerna och talarna har alla varit i, eller har på annat vis kontakt med Kongo. Alla vittnar de om ofantliga grymheter, hemskheter utan dess like och framförallt oerhört lidande.

”En tjej berättade att hon sålt sexuella tjänster till en soldat i utbyte mot en banan”, berättar Marika Griehsel, som just nu håller på med en dokumentärfilm om svenska Margot Wallströms arbete för kvinnors rättigheter i Kongo, ”Det visar ju hur devalverat människovärdet är.”

I flera decennier har det pågått en destabilisering av samhället i det stora afrikanska landet. Massvåldtäkter används av olika rebellgrupper som ett effektivt vapen för att sprida skräck i landet. Egentligen är massvåldtäkt bara en variant av våldtäkt som används. Det systematiska i våldsutövningen ligger nämligen i att man använder olika typer av våldtäkter för att uppnå olika mål.

Massvåldtäkter i t.ex. byar leder till att kvinnor sakta dör smärtsamt och på så vis kan byar utrotas på hemskast möjliga sätt. Våldtäkter inför kvinnans familj, man och barn, leder till en kulturellt betingad skam som till slut får männen att lämna kvinnorna och försätter hela grupper i ett skamfyllt tillstånd. Skott i underlivet efter våldtäkten ger kvinnor sår för livet och är en sorts ”revirmarkering”; rebeller efterlämnar spår för att visa på sin makt. Samma tankegång ligger bakom att hälla syra i kvinnors underliv. Den infertilitet som uppstår får kvinnorna och samhället runt dem att aldrig glömma.

Linda Nordin Thorslund, Svenska FN-förbundets generalsekreterare upplyser oss dessutom om att läkare och människorättsaktivister som kämpar för att rädda och hjälpa våldtagna kvinnor själva hotas till döds och mördats av rebeller.Idag finns det ingen möjlighet för de våldsutsatta kongolesiska kvinnorna att ställa någon till svars för det de utsatts och utsätts för. Om de försöker tala, blir de straffade av sitt eget rättsystem, eller riskerar att dra sådan skam över sin familj att de hellre låter bli. Utsikterna för att deras talan ska leda till någonting konstruktivt är dessutom minimala, eller obefintliga. Det råder alltså en straffrihet för män som förgriper sig på kvinnor. I förlängd mening betyder det att det råder en straffrihet för en av kärnorna i Kongos övergripande problem; kvinnovåldet. Hur kan världssamfundet stå och se på, nästintill tandlöst, emedan det pågår saker så hemska att man knappt kan föreställa sig?

EU, världens största biståndsgivare, ger budgetstöd till Kongos regering. Det innebär att en stor del av biståndspengarna går direkt till politikereliten, ergo in i deras egna fickor. Ett exempel på detta är t.ex. infrastrukturen; det finns alltid pengar att bygga vägar till och från stora mineralgruvor, men aldrig pengar till skolvägar, förbindelser mellan landsbygden och staden och liknande. Infrastruktursproblemet visar också på det ekonomiska intresset som driver på det kongolesiska kriget. Så länge mineralresurserna kan utvinnas, utnyttjas och handlas med på tvivelaktigt, odokumenterat vis, kan eliten tjäna stora pengar på en sektor som skulle kunna inbringa rikedom till befolkningen istället.

Vad EU skulle kunna göra i detta fall är att ta efter USA och lagstifta om att företag måste dokumentera varifrån de köper sina mineraler och hur de har utvunnits. Vidare, borde de rättsprojekt som arbetar mot att ”whistleblowers” kan bli bestraffade av sina egna rättssystem, fördjupas och utökas. Detta menar paneldeltagaren Christian Holm (m), som själv är engagerad i den rättsliga biten av biståndet till Kongo, och betonar vikten av ett fungerande rättssystem. Till sist måste kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp kunna ges flyktingstatus. Idag är det inget giltigt skäl när man söker asyl utomlands. Dessa kvinnor behöver dock få möjligheten dels till att få flyktingstatus, dels att få hjälp att kräva skadestånd för vad de utsatts för. Detta är något som samtliga paneldeltagare är eniga om.

Straffriheten i Kongo måste brytas. Men först måste vi, du och jag, gå ut i samhället här hemma och bryta tystnaden kring Kongo. Vi måste tala om Kongo, lära oss mer, sprida ordet, våga öppna ögonen och ta tag i problemen. För det går att vända våldsfyllda samhällen – det har gjorts förut. Men det krävs ett internationellt engagemang först. Det i sin tur sår ett frö i det kongolesiska civilsamhället att själva verka för en förändring.

Låt oss agera nu, idag, här på plats. För medan du läste den här artikeln, våldtogs en mängd kvinnor i Kongo, ”världens paradis”.

En uppmaning från Karolina Goldberg

Läs mer av Karolina på temat Kongo:

Karolinas debattartikel