Obamas löften – vad hände?

Så stod han där vid presidentpodiet november 2008, framför världens strålkastare, mot en publik i glädjetårar samstämmigt körandes ”Yes we can”. Det stod klart. Barack Obama hade vunnit valet. Han var nu presidenten som stora delar av världen hoppades skulle kunna föra tillbaka den Amerikanska krigsbåten mot Washington hamn.

Under presidentkampanjen hade Obama riktat skarp kritik mot George W. Bushs politiska agerande efter 9/11 och Irakkriget. Om Obama blev vald lovade han att stänga Guantanamo och att USA nu skulle stå för en ny och fredligare global politik.  Hur ser då resultatet ut efter snart 4 år? Guantanamo firar 10 årsjubileum och Irakkriget som snabbt skulle avslutas fick pågå långt in på Obamas mandatperiod. Likaså kriget i Afghanistan. Just nu pågår militära mobiliseringar i Persiska viken, där Iran sägs utgöra ett kärnvapenhot och hot mot den globala oljeförsörjningen genom Irans eventuella blockad av Hormuzsundet. Enligt Obama, i hans tal till nationen januari 2012, har även Kina tillkommit som ekonomiskt hot.

Frågan är varför många av de löften Obama utfäste aldrig blev verklighet.

En förklaring skulle kunna vara att Obama faktiskt vill förverkliga och driva igenom de idéer han stod för i presidentkampanjen, men att han möter alltför massiva protester i kongressen och från lobbyverksamheter som vill behålla dagens militärt aktiva utrikespolitik. Det kan även vara svårt att juridiskt driva igenom den egna politiken i Högsta domstolen, som behandlar politiska förslag utefter konstitutionen och som för närvarande har en majoritet republikansk-tillsatta ledamöter.

En motsatt förklaringsmodell menar istället att Obama valt en politisk strategi efter vetskapen om att det är viktigt att mobilisera väljare bland Irakoppositionen för att kunna vinna valet. För att citera ett av den realistiska skolans postulat: ”makt och moral går sällan hand i hand”. Vallöften handlar alltså snarare om taktik för att vinna än att ställa sig bakom sina offentliga idéer.

I brytpunkten mellan de båda modellerna hittar man en skola och doktrin som präglat USA:s utrikespolitik länge: wilsonialism, eller internationell liberalism.

Ända sedan det blivande USA tog sina första steg mot bildandet av en självständig nation har idealistiska idéer format henne. Idéer som ligger grundade i en strävan efter frihet från Storbritannien och övriga Europas inflytande över de första 13 kolonierna. Den Amerikanska revolutionen och konstitutionen är influerad av västerländska filosofer som John Locke och hans syn på frihet och Montesquieus demokratiska fokus och maktdelningsprinciper. USA:s historia har även präglat presidenters politiska fokus.

Woodrow Wilsons doktrin ”wilsonialism” bygger på att liberalism och demokrati bör spridas globalt, eftersom dessa värderingar anses vara universella och nyckeln till global fred och säkerhet – något som ligger i både USA:s och övriga världens intresse. Konsekvensen av Wilsons doktrin blir en expansiv och ”aktiv” roll globalt som innefattar såväl kriget mot terrorismen som hoten om kärnvapen, och där krigens förtecken samtidigt är knutna till liberala lösningar som demokratisering. Tydliga exempel är kriget mot Irak, Afghanistan och stödet till Gadaffi-oppositionen i Lybien.

Ron Paul – senator och kandidat till att nomineras som republikanernas presidentkandidat – är en motståndare till wilsonialism och anser att USA istället skall eftersträva en mer passiv, isolationistisk roll. Han menar att USA överreagerar exempelvis på hot om Irans kärnvapenutveckling, eller vid invasionen av Irak. Han lyfter även fram massiva förluster av människoliv och de enorma ekonomiska kostnader krigen för med sig.

En wilsonialist skulle däremot hävda att USA inte har råd att riskera Irans eventuella kärnvapenutveckling – slår de inte till i år, så kan de göra det i framtiden – vilket innebär ett konkret hot idag. Krig är nödvändigt för att skapa kontroll och säkerhet i Mellanösternregionen och det upprätthålls bäst genom demokrati och liberalisering, vilket i förlängningen är tänkt att leda till USA-vänliga regimer.

Vidare är wilsonialism en partiöverskridande idé som har brett stöd i både kongressen, lobbyverksamheter och tankesmedjor. Det spelar därför ingen större roll om presidenten är republikan, demokrat eller står för neokonservativ eller liberal värdegrund. Doktrinen har majoritärt stöd och är själva kärnan till till USA:s aktiva och progressiva militära roll globalt. Nya idéer och politiska ställningstagande står därför inför en extremt svår utmaning för att kunna bryta förhållandet med den dominerande Amerikanska doktrinen.

 

Anders J Eskilsson

+ posts

Recommended Articles