Rapport från aktivism i Calais – en knutpunkt för migranter

I franska Calais samlas migranter från världens alla hörn, för att försöka ta sig in i Storbritannien. Det är som en flaskhals där alla som vill försöka sig på den stundtals farliga resan över Engelska kanalen möts. De hänger i parkerna och på gatorna på dagen, och försöker smuggla sig över gränsen på nätterna. Situationen har med åren dragit till sig smugglare, hjälporganisationer, aktivister, och en stor mängd fransk polis.

Marika är aktivist i Calais Migrant Solidarity, och var i Calais första gången i oktober 2009. Sedan dess har situationen förändrats. Hon berättar:

– Det är färre migranter här nu, jag tror att en av orsakerna är det ökade polisförtrycket. Många smugglare har gripits och folk har fördrivits från platserna där de brukade bo. Nu åker folk hellre till andra platser. 2009 var det kanske 1400 migranter här, men nu brukar det variera mellan 100 och 250 personer.

Migranterna bor på gatorna eller i ockuperade övergivna hus, och många är beroende av humanitärt stöd för sin överlevnad. De flesta flyr krig eller politisk förföljelse och är på väg till Storbritannien för att söka asyl. En del gör sin ansökan i Frankrike, men det finns många skäl att vilja resa vidare.

Teweldemedihin Equibay är en av alla de migranter som bor i Calais. Han kom hit i hopp om att kunna ta sig vidare till Storbritannien, men efter tre månader på gatan är han inte längre säker på sin sak. Dock är han säker på att han inte vill söka asyl i Frankrike.

– Frankrike kan inte hjälpa till med att söka asyl. Man har inte rätt till tolk. Processen tar lång tid. De flesta som söker asyl får avslag, även om de har goda asylskäl, säger han. Jag söker inte papper i Frankrike eftersom jag vet vad som händer med mina vänner. De gör ansökan och sen måste de vänta nio, elva månader. Och sedan sover de på gatan. Jag lever hellre utan papper men är fri.

Dublinkonventionen är den konvention som säger att det bara är tillåtet att söka asyl i ett land i Europa, och det ska vara det första ankomstlandet. Därför tvingas migranter att lämna sina fingeravtryck när de påbörjar en asylansökan, eller efter slumpmässiga kontroller på gatorna.

– Många här har problem med Dublinkonventionen. De flesta kommer först till Grekland och Italien, så de lämnar fingeravtryck där. Men där kan de inte skapa de liv de vill ha. Så de reser vidare, men skickas hela tiden tillbaka till de första länderna. Jag skulle tro att hälften av alla som är här har lämnat fingeravtryck någonstans, förklarar Marika.

Zidane är en av de som tvingats lämna sina fingeravtryck i Italien. Därför har han inte rätt att söka asyl i något annat europeiskt land. Men när han ville söka asyl i Italien fick han vänta ett halvår på sin första intervju, och under den tiden hade han inte rätt till arbetstillstånd, studier, eller boende.

– Jag vill aldrig åka tillbaka till Italien. Det var hemskt där. Vi brukade sova i tågen. På natten när tågen stod inne på stationen brukade vi klättra in och sova där inne. Så levde jag i 45 dagar, sen tog jag mig vidare. Men från Sverige deporterade de mig tillbaka, berättar Zidane.

I Grekland är situationen inte bättre. Marika berättar om sina erfarenheter från Grekland:

– Det är väldigt svårt att få papper, jag tror att 0,1 % av alla som söker asyl får papper. När jag var i Aten var det en kö med 350 personer utanför grekiska migrationsverket, men det är bara öppet för ansökningar två timmar i veckan. De som får papper får ett resedokument, men ingen rätt till utbildning, språkundervisning eller arbetstillstånd. Det är en av de största anledningarna till varför de inte vill stanna där.

För tillfället deporteras inga migranter tillbaka till Grekland från andra europeiska länder, trots att Grekland är en del av Dublinöverenskommelsen. Vissa stater har också stoppat eller minskat deportationerna till Italien. Storbritannien är en av de stater som nu deporterar färre personer till Italien, men det innebär inte att alla får uppehållstillstånd.

– Migranterna får inte papper, men de utvisas inte heller ur landet. De tvingas leva under väldigt dåliga förhållanden, förklarar Marika.

I Frankrike har en lagförändring nyligen röstats igenom, som avkriminaliserar uppehälle utan papper. Polisen har inte längre rätt att frihetsberöva papperslösa mer än fyra timmar, och detta bara för att fastställa deras identitet. De flesta av migranterna i Calais menar dock att de inte märker någon större skillnad, och Teweldemedihin Equibay, som inte har några papper, är orolig.

– Polisen agerar utifrån regeringen. De vill att migranterna ska åka härifrån. De är efter oss hela tiden. Det är som en varningsklocka: ”flytta härifrån, flyttar härifrån”. Jag är alltid rädd, säger han.

Under tiden som OS pågått i London har migranterna och aktivister i Calais istället bevittnat en ökad polisnärvaro. Frankrike har satsat 115 miljoner euro på att rusta upp nordkusten inför OS, men den satsningen har inte kommit migranterna till del annat än genom fler räder i de ockuperade husen, arresteringar, kontroller och våld. Enligt Calais Migrant Solidarity nådde trakasserierna sin pik runt slutet av mars i år – då Storbritanniens ambassadör i Frankrike kom på besök i Calais. Under OS ökade polisstyrkan med trettio procent, och innefattade gränspolis, nationell polis, kravallpolis och militärpolis, däribland franska soldater nyss hemkomna från Afghanistan. Polisen har inte velat kommentera situationen.

Enligt Rob, som är aktivist i Calais Migrant Solidarity, är polisvåldet en medveten strategi för att trakassera migranter:

– Polisvåld är systematisk och statlig policy. Avbruten sömn, dålig levnadsstandard och attacker mot matdistributionen görs hela tiden för att trakassera folk, säger han.

Noureddin och andra migranters gravar

Rob är en av arrangörerna av en demonstration mot polisvåldet, som genomfördes på initiativ av de sudanesiska migranterna. Demonstrationen ägde rum en månad efter dödsfallet av Noureddin Mohamed, ursprungligen från Darfur i Sudan. Han dog under oklara omständigheter i centrala Calais, efter att ha jagats av polisen. Enligt den officiella historien hoppade han i en kanal efter att ha stulit en mobiltelefon, men bland migranterna i Calais än den historien inte trodd. Trots upprepade krav från Noureddin Mohameds anhöriga har fallet aldrig utretts, utan lades ned omedelbart, och kroppen begravdes mot familjens vilja.

– Vi vill ha fokus på Noureddins fall för andra gången. Aktivisterna och det sudanesiska communityt tror inte på den officiella historien och vi vill ha fallet öppnat igen och utrett, säger Hashim, som kände Noureddin Mohamed, och var en av arrangörerna till demonstrationen.

Detta är inte det enda dödsfallet bland migranter i Calais. Bara sedan december har fyra dödsfall rapporterats, men inget ha utretts. De senaste tio åren har över hundra migranter dött i Calais. Rob förklarar:

– Detta är viktigt, för hundratals har dött här i Calais bara under det senaste decenniet, och många fler för att komma in i Fort Europa. Vi måste stå upp för det här och inte låta det fortsätta i tystnad.

 

Ylva Berglund
Text och foto

+ posts

Recommended Articles