Situation Egypten: Revolutionen fortsätter

På den andra årsdagen sedan Hosni Mubarak kastades ut från presidentpalatset i Kairo, utsattes palatset återigen för omfattande stenkastning av arga demonstranter. Nu är det dock inte längre en militärdespot som ska få foten, utan den folkvalda representanten för det Muslimska brödraskapet, president Muhammad Mursi.

Situationen i Egypten avslöjar ett problem som många analytiker pekade på under gryningen av den egyptiska revolutionen, som även går att finna på andra knutpunkter i det som kom att kallas den arabiska våren. En del i detta problem är oppositionens fragmenterade form; den faktor som gav det Muslimska brödraskapet tillfälle att överta makten från militären. Men detta är också en ideologisk splittring inom det muslimska samfundet i Egypten, vars obestämdhet riggat minfältet på nytt.

Mursi och det Muslimska brödraskapet ämnar leda in Egypten på en väg som ovillkorligen leder till en samhällsmoral närmare deras egen, påhejad av en konservativ falang salafister. Denna samhällsmoral röstades med buller och bång igenom i december i form av en ny författning, under former som oppositionen och oberoende media menar var uppenbart valfusk. Då talade många muslimer i valköerna om ett förtroende för Mursi, och ursäktade hans auktoritära utspel med argumentet att makten behöver centraliseras för att kunna göra en skillnad för det sargade landet.

6757276503_240a456dfd_oNågon skillnad har inte kunnat avläsas sedan dess. Nu blåser upproret genom Egypten på nytt, och den stora majoriteten av egyptierna tycks fortfarande inte ha tagit ställning; upproret har fortfarande inte inkluderat hela det egyptiska samhället i sina protester, då moderata muslimer fortfarande hoppas på en lättsammare ton från det Muslimska brödraskapet.

I grund och botten ligger roten till det nuvarande upproret hos de personer som destabiliserat det egyptiska civilsamhället och motsatt sig reformer för ökad social trygghet; istället för att föda befolkningen har all energi gått åt till maktkamper som inte lyssnat till vad det egyptiska folket vill. Det som måste ske är en total uppslutning bakom upproret av de som tvivlar.

De unga revolutionärerna från två år tillbaka har försvunnit i glömska, och i deras plats sitter ett brödraskap som i de flesta avseenden står för raka motsatsen till dem som krattade manegen för dem: instagrammande Tahrirtorgsmartyrer. Regeringen i Kairo anser det nu befogat att slå ned det nya upproret med allt tillgängligt våld, rättfärdigat med en revolutionsretorik som är hämtad från de som nu blir nedslagna; ni är fiender till den muslimska revolutionen. Ytterliggare rättfärdigande anses våldet också få av att utövarna anser sig ha blivit valda till den position som de befinner sig i.

Filosofen Hannah Arendt skrev att det tillfälle som makten använder våld för att klamra sig kvar vid makten, har makten redan runnit ur dess händer. Enligt Arendt går det inte att med våld behålla en maktposition, eftersom den kollektiva viljan manifesterat sig i fråntagandet av makten från makthavaren. Ingenting finns att finna i slutet av våldstunneln för den som sett sin makt försvinna. Om oppositionen kan förankra den förståelsen hos alla egyptier, slipper förhoppningsvis Egypten ännu en despots trettioåriga regim.

Text: Josef Sventesson
Foto: Gigi Ibrahim @ Flikr

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *