Livet i krisens Aten

Författare: Carin Carlund och Anna Eken

Aten är en vacker stad, dess antika stormakt och rika historia återspeglas i de många monument och tempel som omgärdar staden. Trots att det är i Aten som demokratin har sitt ursprung har Greklands politiska historia varit långt ifrån enkel. De senaste seklerna har Grekland genomlidit en lång period av ockupationer och diktatoriella styren. Landet befann sig under Ottomanskt styre så länge som 400 år. Ockupationen av den utländska makten gjorde att grekerna i ren kulturell självbevarelsedrift samverkade och hittade vägar för att kringgå de styrandes  maktutövning och kontroll. Modern historia har vidare präglats av andra världskriget och den medföljande tyska ockupationen av Grekland, det efterföljande inbördeskriget och militärdiktaturen 1967-74.

Vy över Aten Foto: Amanda Seebass
Vy över Aten Foto: Amanda Seebass

Då Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg i maj 2015 reste till Aten var syftet att få en närmare inblick i det aktuella politiska läget i Grekland. Med hjälp av invånarnas perspektiv hoppades vi få en mer nyanserad uppfattning av varför den ekonomiska krisen uppkommit samt hur livet ter sig för grekerna i skuggan av den.

Det blev tydligt att den grekiska historien präglar den inhemska debatten i mycket större utsträckning än vad som syns i internationell media. Under våra möten (mer nedan) drogs ständigt paralleller mellan de tidigare odemokratiska styrena och de senaste årens urholkade demokratiska struktur. Under övergången från totalitär kontroll till dagens demokratiska system hann en utbredd korruption etsa sig fast i landets politiska och byråkratiska apparat. Denna strukturella korruption anses vara en av de mer omfattande anledningarna till varför Grekland befinner sig i den ekonomiska situation landet gör i nuläget.

Bakgrund

Den ekonomiska krisen bröt ut i efterdyningarna av den anrika investmentbanken Lehman Brothers kollaps år 2008. Flera andra amerikanska banker drabbades också av stora kreditförluster som en följd av osäkra bolån, så kallade sub-primelån. Då dessa lån utfärdades hade inte bankerna krävt ett tillräckligt kreditvärde hos låntagarna. En dominoeffekt av bankpanik spreds som en löpeld från USA till Europa vars banker, genom olika typer av investeringar och lån, flätats samman med den amerikanska ekonomin. De så kallade PIIGSs-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien), tillhörande den europeiska ekonomiska periferin, drabbades hårdast bland medlemmarna inom EMU. På grund av deras redan svaga ekonomier och förhållandevis ofördelaktiga utgångsläge fanns det en starkare grogrund för den ekonomiska krisen att bita sig fast i. I Grekland har följden blivit att värdet på de grekiska tillgångarna rasat. Ekonomiskt starka aktörer såsom rikskapitalister och företagare har valt att överföra sina tillgångar till utländska banker, och på senare år har även många mindre aktörer och privatpersoner valt att transferera sina pengar utomlands. Den grekiska ekonomin har på så vis dränerats på kapital.

Möte med Transparency International

Vi kommer till en beigefärgad kontorsbyggnad på Theitos i centrala Aten, här ligger Transparency Internationals greklandsavdelning. Mannen som hälsar oss välkomna och som ska leda mötet är en pensionerad affärsman. När han börjar berätta för oss om korruptionen i landet märks det snabbt att han tar ämnet på allvar. Korruptionen, säger han, är en av de mest bidragande faktorerna bakom krisen i landet eftersom den förhindrar strukturella reformer.

I Transparency International Corruptions Perception Index, CPI, från 2014, som mäter nivån av korruption i den offentliga sektorn, placeras Grekland, tillsammans med bland annat Rumänien och Italien, som ett av länderna med högst korruption inom EU. I en undersökning utförd av organisationen år 2012 påstås det att korruptionen är så utspridd att den påverkar grekernas värderingar och mentalitet. En långvarig acceptans av korruption hos grekiska medborgare och en växande fatalism gällande möjligheten att kunna stå emot den, har försatt flaskhalsar hos de institutioner som är menade att leda reformarbetet. I undersökningen nämns sjukvård, skatteverk och byggindustri som de sektorer där greker mest frekvent tvingas betala mutor.

Transparency International ser trots allt positivt på situationen och menar att det finns tecken på förbättring i landet. Hos den sittande regeringen, ledd av Syriza, ser de potential, då de är först med att försöka starta upp ett oberoende ministerium för att bekämpa korruptionen.

Syrizas regeringsperiod

Vid valet den 25e januari 2015 lyckades det vänsterinriktade politiska partiet Syriza under ledning av Alexis Tsipras nå ut till en bred väljarkrets, vilket resulterade i parlamentarisk vinst samt en framgångsrik regeringsbildning. Syriza uppnådde dock ingen egen majoritet utan bildade en koalitionsregering med Anexartitoi Ellines (Oberoende Greker), ett nationalistiskt och konservativt högerparti som bildats av en utbrytargrupp från oppositionspartiet Nea Dimokratia (Ny demokrati).

Syrizas och Anexartitoi Ellines gemensamma mål var att få stopp på de åtstramningar och nedskärningar som slagit hårt mot den grekiska befolkningen och som inte resulterat i de nödvändiga strukturförändringar som landet behöver. Det är genom det här målet som de båda partierna med vitt skilda ideologiska grunder lyckats finna utrymme för samarbete.

En turbulent period har förflutit sedan den nya regeringen tillsattes, kantad av nya förhandlingar, återbetalningskrav och nödlån. Den 5e juli i år hölls en folkomröstning i Grekland om huruvida befolkningen accepterar de åtstramningskrav som långivarna utfärdat, inför det tredje nödlånet. Syriza propagerade för ett nej i folkomröstningen, och därmed ett nej till fler nedskärningar. Trots att folkomröstningen resulterade i ett rungande nej resignerade Yanis Varoufakis, Greklands dåvarande finansminister, kort därefter. Den officiella anledningen är att Varoufakis åsikter inte var i linje med hur villkoren för ett tredje nödlån utvecklat sig. Dock finns det andra röster som säger att han tvingades till resignation då andra europeiska beslutsfattare inte ville ha med honom vid förhandlingsbordet.

Förhandlingarna kring avtalet ledde också till ökade splittringar inom partiet och ett nytt parti tog form, Popular Unity, som bildades av före detta Syriza-medlemmar.  Deras anhängare menar att de reformer och ytterligare nedskärningar som Tsipras går med på är ett svek mot folket, samt att Grekland skulle må bättre av en Grexit och återgång till den egna valutan Drachma. Tsipras menar å andra sidan att dessa budgetreformer och ökade skatter är ofrånkomliga för att Grekland ska kunna få ett tredje nödlån. Tsipras var således tvungen att söka stöd hos oppositionen för att kunna ratificera avtalet på hemmaplan. Efter ett avgörande möte mellan Eurozonens finansministrar röstades det tredje nödlånet, på 86 biljoner Euro igenom. Det instabila politiska läget i landet och splittringarna inom partiet har lett till att Tsipras i augusti utlyste nyval och avgick, där han dock återigen kandiderar som partiledare för Syriza. Söndagen den 20 september avgörs det om Tsipras och hans parti får fortsatt förtroende.

Möte med Syriza

En eftermiddag tar vi tunnelbanan ut från de centrala delarna av Aten till Metaxourgiou, ett område dominerat av övergivna kontorshus och slitna bostadsområden. På en av bakgatorna ligger Syrizas avdelning för internationella relationer. Här får vi tillfälle att möta representanter från partiets arbetsgrupper inriktade på ekonomiska, europeiska och internationella frågor.

I egenskap av att vara ett nytt parti säger sig Syriza inte vara sammanflätat med kapitalister och investerare så som de etablerade partierna. Detta lyfts även som en styrka under våra tidigare möten med politiskt oberoende organisationer. Samtidigt är den vanligaste oron Syrizas brist på erfarenhet, och deras generösa politiska löften beskrivs ofta av oppositionen som utopiska och orealistiska lovord.

Utsikt från syrizas balkong Foto: Rebecca Eliasson
Utsikt från syrizas balkong Foto: Rebecca Eliasson

Samtalet kommer in på korruption och politikerförakt. De berättar att det snarare är en regel än ett undantag att parlamentariker har personliga kontor utanför parlamentets väggar där de tar emot intressegrupper och privatpersoner med egna politiska agendor. Där erbjuder de exempelvis stöd för efterfrågade lagförslag eller en befordran inom den offentliga sektorn, i utbyte mot diverse mutor och väljarstöd. Dessa personliga kontor menade representanterna för Syriza att partiet inte håller sig med och att de har för avsikt att avskaffa dessa över hela den politiska kartan.

Representanten från ungdomssektionen hävdar att valframgången inte beror på ideologiskt övertygade väljare. Han menar att ideologi inte längre är den mest centrala drivkraften, istället har frustration och rädsla skapat en enande effekt. Syrizas främsta styrka beskrivs som möjligheten att erbjuda väljarna ett tydligt motstånd mot den tidigare politik som förts – detta i motljus till den strama nedskärningspolitik som de tidigare regeringarna gått med på i sina förhandlingar med EU-kommissionen, ECB och IMF.

Efter mötet bjuder representanterna från Syriza oss på cocktailmingel. Medan solen går ner över kontorets balkong och det övergivna kontorshuset mittemot, hamnar vi i en intensiv diskussion kring landets politiska framtid. En äldre dam berättar stolt historien om hur hennes far, mitt under den tyska ockupationen, klättrat upp på Akropolis och bytt ut den nazistiska flaggan till en grekisk. Hennes sinnesstämning skiftar dock fort mellan hopp och förtvivlan då hon i nästa stund beskriver hur hennes två vuxna barn nyligen blivit arbetslösa och flyttat tillbaka till barndomshemmet, samtidigt som hennes egen lön halverats.

Flaggan på toppen av Akropolis Foto: Amanda Seebass
Flaggan på toppen av Akropolis Foto: Amanda Seebass

Möte med Nea Dimokratia

I en stor byggnad med öppna kontorslandskap möter vi den kostymklädde representanten för det konservativa oppositionspartiet Nea Dimokratia. Samtalet inleds med en presentation av partiet men övergår snabbt i kritik riktad mot den nuvarande regeringen.

Om Syriza står för en stimulativ återhämtningspolitik, förespråkar detta liberal-konservativa parti en omfattande omstrukturering av den offentliga sektorn med stora nedskärningar på antalet anställda. Detta anser Nea Dimokratia skulle frigöra resurser och automatiskt bidra till en minskad korruption. Representanten berättar stolt hur 300 000 tjänster frigjordes under deras styre i föregående mandatperiod. Då frågor kommer upp kring dessa åtgärder och de sociala konsekvenserna, uttrycker den politiska ämbetsmannen att ett politiskt partis roll i första hand inte är att följa sina väljares önskningar utan att se till befolkningens bästa.

Mötet avslutas snabbt då Nea Dimokratias representant måste rusa vidare till nästa möte, denna gången med den kinesiska ambassadören.

Politiskt mörker

Då vi sitter på takterrassen vid Monastirakitorget och ser ut över Atens upplysta gator slås vi av hur frånvarande krisen är här, i hjärtat av turist-Aten. Atens gator visar i de centrala delarna upp en livlig atmosfär, men några minuter från centrum med spårvagn möts vi av en annan bild. En bild av affärer som stängts ned bakom lås och bom och husväggar fullklottrade med politiska budskap. Namnet Merkel verkar vara ett populärt motiv, lika populärt som hennes person är impopulär. Då vi besöker en ungdomsfestival den sista kvällen får vi, som avvikande turister, den misstänksamma frågan om vi är från Tyskland.

Innan den ekonomiska krisen 2008 var andelen arbetslösa 7,7 % i Grekland, men de senaste åren har många fått se sina tjänster gå upp i rök. Samma siffra, enligt mätningar från Eurostat, hade i januari 2015 växt till 25,7 %. Under vårt möte med Amnesty International beskriver de en dyster verklighet där mänskliga rättigheter ständigt kränks av våldsmonopolets ordningsmän; en tredjedel av Atens poliskår röstar på det fascistiska och uttalat främlingsfientliga partiet Gyllene gryning.

Vår sista dag i Aten möter vi en grupp statsvetarstudenter från National and Kapodistrian University of Athens på en uteservering i Panepotimiou. De berättar om sina tankar kring krisens uppkomst och lösning, men mest av allt sin oro inför vad som komma skall. Trots det oroliga läget vill de flesta av dem stanna kvar i landet för att hjälpa till att bygga upp det och därigenom bidra till en ljusare framtid.

Ungdomsfestival, Aten. Foto: Amanda Seebass
Ungdomsfestival, Aten. Foto: Amanda Seebass

Några månader efter vår hemkomst när dammet lagt sig kring debatten om det tredje nödlånet hör vi av oss till en av universitetsstudenterna, Irene Tsaknakis. Hon gav oss en aktuell bild av de senaste turerna av den grekiska krisen. För henne kom Syriza-regeringens misslyckande att undvika ytterligare nedskärningsåtgärder inte som en chock. Ett förhandlingsresultat utan åtstramningar hade hon inte väntat sig när hon, som så många andra greker, röstade fram Syriza i valet i januari. Det som dock blev en besvikelse var den bristande kompetensen som regeringen visade vid sin hantering av långivarnas krav. Med en bättre framförhållning hade införandet av de kapitalkontroller som i stor utsträckning begränsat kapitalrörelserna i landet kunnat förhindrats. Hon såg även brister i det alltför stora tolkningsutrymmet gällande folkomröstningen den 5 juli. Var det nedskärningarna eller EU-medlemskapets framtid som skulle avgöras?

Hennes förtroende för den nya överenskommelsen var låg. De nedskärningsåtgärder som återigen förordnats Grekland kan rimligen inte tillföra något nytt till de problem som liknande åtgärder inte lyckats ändra på. De löften långivarna givit om framtida överläggningar kring en omstrukturering av landets skulder, såg hon inte som tillräckligt konkreta för att balansera upp de negativa konsekvenserna av avtalet. Den ekonomiska verkligheten behöver fortfarande förbättras för majoriteten av det grekiska folket.

Författare: Carin Carlund och Anna Eken, Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *