What’s wrong with our polls?

Up until the last moment, most polls failed to foresee Donald Trump winning the American presidential election. In recent days, polls have also been wrong in predicting the support for right-wing populist parties, Brexit and the Colombian peace deal. Some would say that there’s always a chance of being wrong; polling deals with probabilities, which in themselves are not certain, as anyone who has played any game involving a dice would know (right, Settlers lovers?). But what can explain the recent inaccuracies in major elections and referendums? I argue that the problem lies is our assumption that the past can predict the future.

A poll is an activity in which people are asked questions in order to get information about what they think about something. So, when conducting polls, one might ask “who are you going to vote for in the upcoming election?” and get the reply “Hillary Clinton”. After asking a certain amount of people, we generally assume that we have an accurate picture of what the results would look like if everyone voted. If we could ask everyone in the U.S. (and get them to answer truthfully) there would be little risk of inaccuracy (and no need for an election). But this is neither possible nor necessary. By using the right tools, we can usually get an accurate picture of the entire population by asking a few. The objective is to get as reliable a result as possible with as little effort as possible.

One way to do this is to randomly pick people out of a phone book and call them up to ask whatever it is we want to know. The method may sound erratic but is in fact fairly reliable. The probability of getting systematic errors in the collected answers is quite small, assuming that everyone answers. But people increasingly don’t. Many young people don’t own landlines and don’t reply when an unknown number calls their cell phone, while old people tend to have landlines and answer them. This means that different groups will be over or under represented in the responses, ultimately giving an inaccurate picture.

Another difficulty is getting people to stay on the line and answer the questions sincerely. The difference between polls and the actual outcome on election day has been dubbed the “Brexit effect”, however, similar effects such as ‘The Shy Tory Factor’ and ‘The Bradley Effect’ have been known for some time. People tend to lie in polling situations if they feel cornered or feel that their self-image is threatened. As a result, there can be systematic errors in the responses, as it becomes uncertain who’s lying and who’s telling the truth.

Another method, often used together with the one described above, is to create quotas and try to fill them. If you, for example, know that 50% of the population are women, 30% are Hispanic and 15% are unemployed, this should be reflected in your quotas. So out of the people who answered your poll, you would have to check how many were from each “quota” and adjust the results accordingly. Therefore, if only 5% of those who answered your poll were Hispanic, you would enlarge the sample and make their views represent the views of all Hispanics in the general population. The problem here is obviously that those 5% might very well not represent the views of the other 25%, creating an inaccurate depiction. This has been reported to have happened in some polls prior to the U.S. election.

But even if you manage to get everyone you call to answer, and do so truthfully, and if you correct any mishaps by “weighing” certain groups (filling out the quotas), how do you know who is actually going to turn out on election day and vote? Come election day, will the people that answered your poll find themselves in the voting booth, and will they vote in the same way that they stated they would in the poll? Like with the quotas, this can be accounted for to a certain extent by looking at people’s voting tendencies in the past. Less educated and affluent people tend to vote to a lesser extent in most countries, and women are slightly more likely to vote than men. By adjusting the people who answered the poll to the expected participation in different groups, we assume that we can get a relatively clear picture of what’s going to happen on election day.

The bottom line is that we assume that things will progress in the same way they have in the past, that some trends will persist long into the future. We assume that social groups will vote similarly and that individuals in these groups therefore can be weighted to represent each other. We assume that the groups that didn’t vote last time will not do so this time either, and that they therefore can be removed from the equation.

But it is possible that the current state of affairs is different from that of the past, and that the future therefore cannot be predicted by relying on old data. While it is tempting to see events such as right-wing populism as a fad (“their support will disappear when the economy picks up”) and Brexit as an accident (“some didn’t understand that it was the actual referendum they voted in”) the reality is that many of us seem to stand at an ambiguous crossroad between the old and the new. If this is true, and Trump, Brexit and right-wing populism today represent something “new” when it comes to political behaviour (even if the message is old), then the methods we’ve used so far risk becoming inadequate in predicting what’s next.

I samhällets tjänst

Frivilligorganisationer och civilsamhället har under hösten tagit ett stort ansvar för att möta och hjälpa flyktingar i Sverige. På flera håll i landet har man sett nybildade initiativ som har samordnat resor, mat och boende för människor som har kommit hit. Många kände att kommuner, Migrationsverket och lokala myndigheter inte var på plats i den utsträckning de efterfrågades och att det fanns ett behov av frivilliginsatser för att hjälpa dem som kom till Sverige. Men hur ser aktivisterna som arrangerade dessa insatser själva på sitt arbete, och hur ser de på myndigheternas ansvar i detta? Utblick har intervjuat volontärer från olika delar av Sverige för att ta reda på detta. Vissa av de som Utblick har haft kontakt med har varit engagerade i Refugees Welcome, andra har hjälpt ABF med boendesamordning, och vissa har agerat mellanhänder mellan alla olika initiativ. Men oavsett var i landet och vilken organisation man har jobbat med så har många erfarenheter varit desamma.

Av de volontärer som Utblick har pratat med har de flesta tecknat samma bild. Oavsett om man har tolkat, varit samordnare, letat boende eller stått vakt har erfarenheterna runtom i landet visat på många likheter. Många aktivister vittnar om en stor arbetsbörda och en känsla av att det inte finns något annat val än att hjälpa till. Tydligast är att alla enhälligt säger att myndigheterna borde ha tagit, och fortfarande borde ta, ett större ansvar för de som kommer till Sverige. Klara Schalling i Umeå säger:

Självklart borde myndigheterna tagit en större roll! Kommunens beredskap har varit otroligt dålig och Migrationsverket har visat en oerhörd brist på flexibilitet. Det är helt oacceptabelt att frivilligorganisationer ska ta på sig ansvaret för att ta emot asylsökande, men eftersom myndigheterna har lyst med sin frånvaro har det inte funnits något alternativ.

Flyktingar från Syrien anländer med tåg via Danmark och Malmö i september 2015.
Flyktingar från Syrien anländer med tåg via Danmark och Malmö i september 2015. Foto: Frankie Fouganthin

Man har vänt sig mot att Migrationsverket på flera orter inte har serverat mat efter klockan 18 på kvällen och mot att flera har tvingats sova på golv eller utomhus. Många har även varit frustrerade över att det har känts som att myndigheterna inte har varit intresserade av att samarbeta med frivilligorganisationerna, något som man menar att myndigheterna borde tagit större ansvar för. Det har även framhållits från vissa delar av landet att Migrationsverket och kommunen varit långsamma med att kommunicera sinsemellan och ”skyllt på varandra”, vilket har lett till organisatoriska problem. Samtidigt uttrycker flera en förståelse för att myndigheter inte kunnat vara lika flexibla som frivilliginitiativen:

Vi frivilligorganisationer är givetvis snabbare på att reagera eftersom vi inte har samma byråkratiska process, säger Mathias från Göteborg.

De initiativ som har startats under hösten har dock inte agerat helt själva. Organisationer och initiativ som på olika sätt jobbar med flyktinghjälp fanns även innan höstens stora flyktingvåg, och ökningen i antalet volontärer och initiativ har inneburit ett allt större behov av samordning och samarbete mellan grupperna. Förutom myndigheter har organisationer som moskéer, kyrkor, Röda Korset, ABF och fackföreningen SAC nämnts som samarbetspartners, och flera framhåller att samordningen inte hade gått om inte flera krafter varit samlade.

Något som även har kommit upp har varit den centrala roll som sociala medier har spelat.  Man har startat grupper och sidor som har uppdaterat med vilka saker som behövs och vart nya volontärer ska ringa. Det är också via sociala medier som man har letat boende och samlat in pengar till biljetter för att människor ska kunna ta sig vidare, vilket visar hur viktigt verktyget har varit för aktivisterna. Sara Varghaei från Stockholm berättar:

Det var ett visst antal grupper som gick samman och försökte styra upp flyktinghjälpen, som helt bestod av volontärer som anslöt sig efter att ha sett att det behövdes volontärer genom framförallt Facebook.

Dock menar många att framtidsutsikterna för verksamheterna som aktivisterna har varit engagerade i inte ser ljusa ut. Man behöver ofta omstrukturera verksamheterna, och flera nämner att frivilliga bränner ut sig. Aktivisten Agnes Stuber i Stockholm berättar att verksamheten som hon har engagerat sig i flera gånger pratat om att lägga ner, och att de har ändrat på hur de jobbar nästan dagligen för att anpassa sig till nya omständigheter:

Vi har pratat mycket om att lägga ner verksamheten på grund av att folk till slut inte orkar, det är ju ett heldygnsjobb varje dag att samordna allt. Till en början jobbade vi dygnet runt, men det är givetvis ohållbart. Nu har vi minimerat tiden för att minska stressen och avsagt oss några ansvarsområden, säger Agnes.

Detta sätter fingret på den stora kritiken mot att organisera hjälp genom frivilligarbete; frivilliga och hjälporganisationer är beroende av donationer och ett ständigt tillflöde av människor för att fungera. Vid en avmattning av intresse från allmänheten försvinner ekonomiska bidrag och volontärer, och med dessa försvinner även mycket av de möjligheter som man har haft. Det man vinner i flexibilitet och effektivitet verkar man förlora i långsiktiga möjligheter. Den enda som under intervjun såg en tydlig långsiktig möjlighet för verksamheten var Klara Schalling i Umeå:

Just nu pågår planering och arbete för hur vi kan jobba långsiktigt och med bredare saker som till exempel språkundervisning och läxläsning. Vi tittar också på hur vi kan samarbeta med de organisationer som redan gör detta och tillföra vår kompetens, säger hon.

När vintern nu kommer blir frågan om boende och värme alltmer aktuell och frågan är om myndigheterna kommer att kunna lösa detta utan frivilliginsatser. Aktivisterna har dock varit tydliga i vad de anser: myndigheterna måste ta mer ansvar för de människor som kommer och kunna garantera boende och skäliga levnadsvillkor. Men även om relationen mellan myndigheter och hjälporganisationer har varit frostig, är många av de som Utblick har pratat med öppna för att utveckla samarbeten med exempelvis kommunen för att gemensamt hjälpa dem som kommer till Sverige.

Recension: Krim tillhör oss – Imperiets återkomst av Kalle Kniivilä

Kalle Kniivilä, som tidigare utkommit med resereportaget Putins folk, släppte 2015 en ny bok i samma format, denna gång om Rysslands annektering av Krimhalvön. Vi var många som blev chockade av händelserna under inbördeskriget i Ukraina, och boken kommer lägligt i en tid då alltfler ställer sig undrande över Rysslands agerande och framtida planer, samtidigt som relationerna mellan öst och väst blir alltmer frostiga. Krim tillhör oss – Imperiets återkomst är ett resereportage från andra sidan av den nya muren där läsaren får möta invånarna på Krim och deras resonemang kring allt som har hänt, och hur de ser på framtiden i Ryssland.

Reportaget börjar med en introduktion av de olika ståndpunkterna som författaren har fått ta del av under sina resor och en detaljerad återberättelse av annekteringen. Kniivilä flätar skickligt ihop historiska fakta med kommentarer från analytiker för att ge en bra bild av händelseförloppet och förklarar på ett lättförståeligt sätt tekniska termer, utan att göra texten komplicerad för en läsare som inte är bevandrad i militär jargong. Reportaget varvas med historiska fakta om Krim, Rysslands förhållande till området och dess historiska betydelse liksom författarens egna kommentarer och intervjuer. Dess avslutande kapitel har sin plats i Moskva där Kniivilä intervjuar den före detta ryska oppositionspolitikern Irina Prochorova, som är en av få ryska politiker som är öppen med att hon inte stödjer annekteringen. Jämfört med de proryska intervjuerna som författaren gjort på Krim framstår Prochorovas analys som vatten i öknen, men också kanske som ett försök att ge stöd åt Kniiviläs egna tes om ryska imperiedrömmar.

För även om titeln lättsamt kan tolkas krim on meidänsom en parafrasering av Stjärnornas Krig lyfter den författarens tes om orsaken till Rysslands annektering av Krimhalvön – nämligen brustna imperiedrömmar. De stora förändringar som Ryssland har genomgått under de senaste hundra åren med tsardömets fall, den sovjetiska statens uppgång och avveckling, samt nutidens försök att bygga upp en modernare nation, har lämnat stora spår i människornas medvetande. Författarens analys menar att de stora förändringarna har gjort att människor längtar efter stabilitet och därför blickar tillbaka på Sovjettiden med en känsla av sentimentalitet. Den här viljan tillbaka till det stora imperiet och dess trygghet och stolthet är det som Kniivilä menar har drivit fram annekteringen. För liksom andra imperium innan det, så måste det nya ryska imperiet expandera sina landsgränser för att visa sin makt.

Kniiviläs idé om imperiedrömmar åtföljs tätt av historiska fakta, och det gladde mig att läsa att författaren valt att inkludera krimtatarernas öde som en del av den historieskrivningen, eftersom det tyvärr inte är många som känner till det. Krimtatarerna är ett mestadels turkspråkigt muslimskt folk som bebodde Krimhalvön när området erövrades av Ryssland 1783 efter att ha varit under Osmanska rikets styre. Under andra världskriget ockuperades Krim av Tyskland och efter kriget anklagades hela det krimtatarska folket för kollaboratism med nazisterna av Stalin och deporterades följaktligen till andra delar av Sovjetunionen. Kniivilä skriver att minst 180 000 krimtatarer tvångsdeporterades på bara några dagar och många tusen dog under resan eller när de väl kom fram. Det var inte för än i början på 1990-talet som diasporan kunde börja återvända till Krim, där de sedan dess har försökt att bygga upp sina liv på nytt. Att göra det har dock inte varit lätt då krimtatarerna har många fördomar emot sig som går tillbaka till både ryska imperiets tider och Sovjetunionen.

Kapitlet som tillägnas krimtatarerna är en bra introduktion till folkets situation och historia och ger en utförlig bild av hur situationen ser ut idag, och kommer förhoppningsvis att inspirera läsarna till vidare efterforskningar inom området. Det jag dock saknar i avsnittet är en större kontext för de historiska omständigheterna kring tvångsdeportationerna i Sovjet efter andra världskriget. En mer utförlig historisk återblick hade gett krimtatarernas historia ett större sammanhang och visat på ett dåtida mönster snarare än att framställa det som ett enskilt fall, och förhoppningsvis bringat mer ljus på vad som hände för de som inte kände till det sedan tidigare.

Även om boken i stora drag rekommenderas starkt, speciellt för de som känner sig oinsatta, har den mer än ofta en raljerande och oförlåtande ton, och tyvärr så bidrar Kniiviläs egna kommentarer till att ibland framställa den intervjuade som patetisk och oinformerad; ”hur kan de inte se igenom all propaganda?”. Trots sina många år som journalist verkar författaren inte kunna förstå varför många tror, eller väljer att tro, på den propaganda som rapporteras i ryska statliga medier. Jag har upplevt den oförmågan eller oviljan att förstå som ett återkommande fenomen i artiklar som berör Rysslands situation, och blev därför positivt överraskad av den brist på dömande av folkets åsikter som författarens första bok genomsyrades av. Jag upplevde den fördomsfria tongången i den första boken som en typ av objektivitet och det var därför tråkigt att se att den till viss del gått förlorad i Kniiviläs senaste bok. På grund av det och att författaren ofta återkommer till sin idé om imperiedrömmar, gav Krim tillhör oss en mer tesdrivande känsla snarare än att vara ett reportage där intervjuerna och den historiska kontexten fick tala sitt egna språk och har därför lämnat en något bitter eftersmak.

Sammntaget är boken trots allt ett måste i läslistan, både för den insatte och den lyckligt ovetande. Den ger en bra överblick över händelserna på Krim med lättillgänglig historisk bakgrundsinformation, samtidigt som man får en inblick i folkets vardag och vad som pågår på Krim i dagsläget. Även om den inte var den typen av resereportage som jag hade förväntat mig rekommenderar jag boken, liksom författarens förra bok, till de som vill lära sig mer om annekteringen av Krim, men även Ryssland och dess folk.