De hemlösas hem: Nickelsville


I Seattle på USA:s nordvästra kust är situationen för de hemlösa svår. Att leva i landet för de fria, och i hemmet för de modiga, innebär inte sällan att man får lägga sig för att sova någonstans där ingen polis eller nattvakt ska kunna hitta en. I november togs ett beslut att etablera en plats för Seattles hemlösa; ett nytt Nickelsville.

Hög tid för medkänsla
I USA är det Thanksgiving och i de amerikanska hemmen bjuds det, enligt tradition under novembers fjärde torsdag, på tolvkiloskalkoner, sötpotatismos med marshmallows och det visas amerikanska fotbollsmatcher på TV. Allt till minne av sägen om de goda gärningarna och vänligheten som indianerna visade nybyggarna och pilgrimerna som var i nöd efter att de anlänt till den nordamerikanska kontinenten på 1600-talet.

I dessa givmilda tider klubbades beslutet att ett nytt läger för hemlösa i Seattle ska byggas. Lägret som kallas Nickelsville har fått sitt namn efter Seattles tidigare borgmästare Greg Nickels som förde en hård politik mot hemlösa. Han förbjöd praktiskt taget människor att sitta på gatan. Resultatet blev att hemlösa utan pengar som satt och tiggde fick dryga böter. Greg Nickels politik har upplevts som hotfull och en stor grupp hemlösa har känt sig jagade under hans år som borgmästare. Som en sorts revansch, med ett rågat mått ironi, valde organisationen bakom Nickelsville att namnge lägret efter honom.

GetAttachment.aspx2826 NW Market Street i Ballard
Det nybyggda Nickelsville i stadsdelen Ballard ska ersätta det tidigare lägret och består efter en knapp veckas konstruktionsarbete av ett par stugor stora som friggebodar, bajamajor och ett tiotal tält uppsatta på träterrasser. Ett av de större tälten har en kök- och umgängesdel. Området är beräknat att kunna inhysa omkring femtio av Seattles hemlösa. Invånarna i Nickelsville som kallar sig själva för Nickelodeons var redo att inkvartera sig i lägret samma dag som den första etappen av konstruktionsarbete var färdigt i mitten av november. Detta Nickelsville som ligger vid 2826 NW Market Street är det andra lägret av sin art, som till skillnad från den första upplagan vid 1010 South Dearborn Street i södra delarna av staden är uppbyggt av nyinköpt material. Seattle bidrar med omkring 150 000 kronor till det nya Nickelsvilles startbudget och kommer fortsatt bidra med ytterligare ekonomiska tillskott till de årliga utgifterna.

Förväntningarna är höga och det finns stort hopp om att Nickelsville ska kunna bli en bidragande och positiv del av Ballards samhälle. Lägret har för närvarande fått tillgång till markområdet under ett år, med chans till ytterligare ett års förlängning. Vissa av de boende i närområdet har både visat sin empati och stort stöd. En mangrann trupp har hjälpt till att bygga upp Nickelsville och donerat mat och andra förnödenheter till de hemlösa. Andra närboende har å andra sidan uttryckt skepsis och vissa närliggande affärer, restauranger och barer har visat ett missnöje och tror Nickelsville kommer påverka deras verksamheter negativt.

Foto 2En hård och kall verklighet för hemlösa
För att ge en bild av den tuffa situationen som Seattles hemlösa befinner sig i: I centrala Seattle möts man i regel av någon med en pappmugg, pappskylt, munspel, levande orm eller något annat tillhygge för att åkalla ens uppmärksamhet i gathörnen. Med skyltar av wellpapp i sin famn sitter två män vid avfarten till en av stadens största motorvägar Interstate 5, som sträcker sig från Mexiko i söder till Kanada i norr, och ber om en peng vid rödljuset. Ser man förbi deras vita plaststolar kan man skymta tälten i buskaget bakom dem. Deras hem. Efter en vänstersväng ser man ytterligare två individer vid den motsatta avfarten. De befinner sig i samma sits som de två männen som precis passerades. I en annan del av staden går en man fram till bilarna som stannat vid ett rödljus och frågar om någon har växel över. Vid Montlakebron sträcks en vädjande hand ut av en kvinna som för dagen valt att använda en av det pågående vägbyggets väldiga orangea trafikkoner som en sittplats att be om pengar från. Väskan har hon hängt vant och praktiskt över en annan kon bredvid. I stadsdelen University District har en grupp hemlösa skapat något som liknar ett provisoriskt, illegalt läger vid en av de större parkeringarna nära University Way. Det är belamrat av cyklar, filtar, sovsäckar, kartonger och pappmuggar.

Sleepless in Seattle
För den gemene Seattleinvånaren är det nog svårt att moraliskt hitta rätt i denna hinderbana av efterfrågande blickar, kommentarer och öppna, vädjande händer. Vem borde man hjälpa? Hur hjälper man till på bästa sätt? Volontärorganisationer som exempelvis Sleepless in Seattle donerar sovsäckar till hemlösa runt om i Seattle och i närområden nu när kvicksilvret kryper ner mot nollgradigt. Organisationerna och initiativen är många och inte sällan imponerande innovativa. Det krävs mycket för att få människors liv på rätt köl och se en långsiktig, konstruktiv framtidslösning. De nuvarande idéerna och visionerna kombinerat med mer och hårdare arbete, inklusive en stark kollektiv övertygelse krävs för att Seattle ska kunna vända på den negativa utvecklingen och den kris som staden genomgått.

Foto 3Staden har potential att lyckas
Seattle har god potential att vara en plats i USA som lyckas förändra situationen för de hemlösa. Det sociala ansvaret som många av invånarna uppvisar är inspirerande och värmande. Nickelsville är bara ett av många exempel på detta. Att Seattles nuvarande borgmästare Edward Murray introducerat satsningar för att sätta stopp för, samt vända den negativa trenden med det ökande antalet hemlösa, kommer förhoppningsvis att agera som en katalysator för denna förändring. Med sin subkultur och reaktivitet, samt sin liberala och progressiva historia har Seattle all den inneboende kraft som krävs för att förbättra den nuvarande verkligheten för de hemlösa. Dock får Seattle fram till den dagen erbjuda sina arma hemlösa en provisorisk lösning där Nickelsville kan vara en plats för givmildhet, trygghet och gemenskap för de som är långt ifrån den amerikanska drömmen, som många av de hemlösa önskat sig.

Foto: Mikael Boberg

Remember the 27th of May

The clashes between armed police forces and non-violent protestors on Plaça de Catalunya in Barcelona made the 27th of May a dark day in modern Spanish history. The Spaniard Alvaro Trinidad Muñoz gives his point of view on the 15-M movement’s protests in the Catalonian capital.

A group of Spaniards sit in the middle of Plaça de Catalunya with a purpose. They are members of a movement called “15-M”, as in 15 th of May. The year was 2011 and the scattered clouds had a hard time to provide shade for the protestors while they set up camp. Alvaro Trinidad Muñoz sat among the group of young protestors on the square.
– I just wanted to tell the ruling politicians that I thought they were in the wrong and show that I was not satisfied, Alvaro says.

Now almost three years later he is still upset about the last years’ developments and today’s situation. Even though he express himself in a placid way, it’s easy to see his disappointment.
– It is very complicated to change the whole system in Europe. But Barcelona is still today full of empty apartments and who has the money to live there now? No one. It is too expensive, Alvaro says.

When asked about what happened in Plaça de Catalunya the 27th of May, he interrupts:
– They said we were criminals. No one there showed any signs of violence. The only violence I saw was from the police.

5765017966_83e4a44d37_o

The 15-M movement was created because of a growing dissatisfaction within Spain – as in many other European countries. Unemployed citizens who had little to lose wanted to go against, and eventually topple, the capitalistic forces inside the doors of the Spanish parliament. According to 15-M, bank bailouts and economic restrictions from the European Union are supposed to be second to equality, solidarity and freedom of culture.

It would be impossible to mention the Spanish protests in 2011 without a word about Stéphane Hessel’s bestselling pamphlet “Time for outrage!” (Original French title: “Indignez-vous”). The thirty-five pages written by this ninety-three year old man was a starting point and a source of inspiration for many protestors. In many countries the deep crisis was a part of everyday life in 2011. Therefore many did what they thought was right.
– I wanted to go against the ongoing politics in general. Something was wrong. Our Friday started with 300 persons mid-day. By the evening the number of demonstrators had turned into something like 30.000, Alvaro continues.

The number given by Alvaro is high. Maybe too high. Other governmental sources say 12.000. But still it is his personal estimation. Enough said; many turned up.

What tendencies are to be seen in Spain’s and Catalonia’s future? The president of the Generalitat of Catalonia, Arthur Más’ popularity is falling; Prime Minister Mariano Rajoy’s new anti-demonstration laws are seen by some as not only a big step away from democracy and values of the European Union – but as a it is a giant leap in the wrong direction.
– Among the richer in Catalonia, Arthur Más still have support, but I think among us much younger he is far from an alternative, Alvaro states.

Even if protests took place in several cities in Spain with the nave in Puerta del Sol in Madrid, the results are still to be presented. To blame the Spanish government solemnly for the economic crisis would be unjust. The situation in Spain was similar to the ones in Portugal, Greece and Iceland at the time; Europe was in trouble. And still is today. But why the violence?

7041602803_6d395b5dc0_c

With democracy as the people’s vehicle traveling on the bumpy road of economy, the journey will be long. Long and tardy. Democracy is neither natural nor unconditional. Not even in the fifth largest country in Europe. A country, its government and its people have to deserve democracy. Only some pages back in the history books one will find the dictator Francisco Franco who ruled Spain until his death 1975. A reality no one wants to experience once more.

The world and Europe needs to be alert, if further steps away from democratic values are made, the need of external intervention in Spain grows larger. And perhaps Alvaro was right when he said:
– Maybe I had an utopian picture of how the world looks outside Spain. That the crisis is much worse here.

Maybe Alvaro is wrong and more countries – within and outside the EU – are sitting on the same side of the political and economic seesaw as Spain and Señor Rajoy. Which way will it tilt?

Text : Mikael Boberg

Photo: Mikael Boberg/Fotomovimiento/Izinu

mikael.boberg [at] utblick.org

Dubai – the Desert City

Mid-december and the sun stands high over Sheikh Zayed Road in Dubai. The Pakistani taxi driver shoots through the traffic, zig-zagging the six lane highway that cuts the city lengthwise. Driving by the districts Downtown Dubai, Internet City, Media City, Dubai Marina I lose count on the number of skyscrapers we pass.

“If you would have come fifteen years earlier this would only be a desert”, the taxi driver says while pointing towards the Gulf as we take off at the last exit at Dubai Marina. The road we just got off continues south-west to United Arab Emirates’ capital – Abu Dhabi.

Thirty degrees and humid air surrounds me when I get out of the taxi on the Jumeirah Beach Residence’s and I begin to understand that Dubai city is truly the city of development. The concrete has merely dried on one side of The Walk and another one, closer to the beach, is occupied by rebar structures and construction cranes.

Dubai11

Construction work at The Walk in JBR

This record-breaking city holds so many world records that the achievement in itself is a world record. The easiest one to spot is the world’s tallest man-made structure: Burj Khalifa. With its 829.8 meters Burj Khalifa leaves the world’s second highest structure more than a hundred meters below. So how do you start to build such thing?

The answer is money. Rumours have it that the building was initially named Burj Dubai. However, after a shortage of capital during the building process a sponsor, president Sheikh Khalifa of Abu Dhabi contributed with a humble amount of money. In return he wanted the building to be named after him. (Read more)

Burj Khalifa by night
Burj Khalifa by night

Another way to express extreme wealth in this country is by holding a low number on your license plate. Businessman Saeed Al Khouri might have taken this too far when he bought the coveted plate with number one on it. The price? 14.1 million dollars. (Read more)In this steaming hot environment, both in terms of the desert wind’s temperature and the economic growth, the inequalities and everyday differences between rich and the poor are clearly exposed. The contact between two different worlds makes Dubai a unique place on earth. Or as the Moroccan-French expat Maryam explained it “Here the Filipino waiter earns almost nothing when he serves some of the world’s richest people.” The question is to be addressed, who pays the highest price?

Moreover, the United Arab Emirates is estimated to be the safest country in the Middle East when it comes to order and security, and was placed fifth in the world on the Rule of Law Index given by the World Justice Project. (Read more)

The Sharia law is effective. In shopping malls, in the street or lounges you must obey the law of not showing overt display of affection. Meaning no hands are held and no kissing is allowed. If you are lucky enough to have found a partner on the dance floor or in the relaxing lounge sofas – or if you are here on vacation with your partner – you can be sure guards will make sure you do not show affection. This might be the preferred alternative since, strictly juridically speaking, showing affection could lead to jail. Having guards present in public places does, however, entail benefits. While sitting in a restaurant you’ll never have to worry about your handbag, cellphone or wallet. If someone happens to see an old friend they just leave their valuables on the park bench or dinner table, without a single remnant of doubt.

The 2nd of December UAE celebrated its 42nd national day since having become independent from the former British rule in 1971. This year, a couple of days prior to the 2nd of december, it was announced that Dubai will hold the world exhibition EXPO 2020, which means Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum’s city will be the world’s centre of attention. This was a very symbolic and important step for Dubai. The whole city was in ecstasy and Burj Khalifa turned into a burning volcano as the show of fireworks continued during the celebrations.

One of many reasons why Dubai was selected to hold the EXPO in 2020 is its geographical position. A circle with Dubai as its centre point and with a radius of an eight hour flight time covers almost two thirds of the world’s population: From Japan and Indonesia in the east, stretching over the Sahara desert down to South Africa in the southwest, over to the United Kingdom and Ireland and including both Scandinavia and a most parts of Russia in the north.

Aviators show their skills over Palm Jumeirah
Aviators show their skills over Palm Jumeirah

A well-suited man gives me a couple of minutes of his time. His name is Yossuf “I came here in 2006 and it felt like paradise, but after a while I realized something was missing.” He wanted to live in a “normal” city with parks and green areas. “So after a couple of years I went to South America. It was such a difference!”. But as time passed he wanted to go back to Dubai “I’m back now and I work at an insurance company. It’s good, but there are still no parks here. And no old people or teenagers”, he laughs while saying this, but inside I see he’s a bit sad about it. The lack of an old and a young population is just as noticeable, as it is strange – everyone you see are in their thirties, in the middle of their careers.

Maryam, the Moroccan-French woman again “I hold a masters degree in Public Relations. But in France I couldn’t find a job”. On the question why Maryam moved to Dubai, she answers “In France we have something called racism. French is my mother tounge but I have wrong name in the passport. So Dubai was a good option, I thought. Here racism is not a problem and I can hopefully find a job”.

Text & photo: Mikael Boberg