Soumission – Underkastelsen

Marine le Pen har beskrivit den framtid som målas upp i Soumission som ”fiktion som en dag skulle kunna bli verklighet” Boken, som handlar om hur Frankrike stegvis blir en islamistisk republik,fick ett enormt genomslag när den släpptes bara dagarna efter attackerna mot Charlie Hebdo. Författaren Michel Houellebecq är provokatör ända ut i fingerspetsarna och har i intervjuer kring sin bok sagt att det Frankrike där kvinnor tvingas bära heltäckande kläder och uppmuntras att inte arbeta är resultatet av ”en av de mest mjuka versionerna av islam som man kan tänka sig”.

”Lyckan kulminerar vid den absoluta underkastelsen” är nyckelmeningen i boken och jag tänker mig att det var här Michel Houellebecq fann sin titel. Soumission beskriver en inte allt för avlägsen framtid i vilken Frankrike, efter att Marine le Pen från det högerextrema Front National förlorar i presidentvalets andra omgång, genomgår en serie dramatiska förändringar. Segrande i kampen om den politiska makten detta år 2022 står det Muslimska brödraskapets ledare Mouhammed Ben Abbes stöttad av en trött samling traditionella politiker, främst liberaler och socialdemokrater. Allt detta skildras genom huvudpersonen, akademikern François, en rätt tragisk figur med en människosyn till stor del befriad från medlidande eller förståelse. soumission

Det här är ingen rättvis recension, jag visste redan innan jag öppnade boken vad jag tyckte om den och dess författare. För mig var den ett provocerande bevis på hur fascismen i allt högre grad slår sina klor i Frankrike, ett land som jag har bott flera år i och tycker väldigt mycket om. Soumission gavs ut den 7:e januari av Flammarion, alltså samma dag som attackerna mot Charlie Hebdo skedde. Tidningens förstasida pryddes förövrigt av en karikatyr på Houellebecq när terrordådet ägde rum. Gällande författaren har jag haft en mycket mer grundläggande, ganska uppgiven, känsla av förakt. Jag har, utan att vara särskilt insatt i vem Michel Houellebecq egentligen är tyckt att han är främst tre saker: rasist, sexist och idiot. Dessa är främst känslobaserade åsikter framförallt baserade på artiklar i olika tidningar, i vilka Houellebecq uttalat sig på ett provocerande sätt om etablissemanget i stort och framförallt om invandring och islam.

Anledningen till att jag överhuvudtaget har haft en åsikt om Houellebecq är framförallt på grund av hans senaste bok. Soumission har haft ett otroligt genomslag, framförallt i Frankrike, men knappast passerat obemärkt förbi i något europeiskt land. Jag har tänkt samma tanke om Houellebecq som jag nästan alltid tänker när främlingsfientliga åsikter uttrycks i media. Det vill säga: ”Varför låter de honom komma till tals?”. Och här är vi nu. Jag som har läst boken vill gärna att ni fortsätter läsa min recension och därmed att ni ger lite mer uppmärksamhet till en författare som onekligen fått sin beskärda del utav just detta.

Redan innan presidentvalet råder det omfattande censur i författarens framtida universum. Det demokratiska samhället är på tillbakagång och EU:s storhetstid är förbi.  I presidentvalets första valomgång visar sig att det parti som tagit sig vidare, jämte det på förhand givna Front National, är ”Muslimska brödraskapet”.  Både Höger och Socialistpartiet slås alltså ut och vad som ser ut att vara upptakten till ett inbördeskrig bryter ut. När de gamla partierna ställer sig bakom Ben Abbes ser hans seger säkrad ut och lugnet återvänder till ett mycket realistiskt beskrivet Paris.  När valresultatet i andra omgången sedan mycket riktigt visar sig bli en jordskredsseger för den moderata islamismen är omfattande samhällsförändringar att vänta.

Boken är välskriven och detaljerad, samhällsförändringen märks i detaljerna och budskapet är tydligt: den franska kulturen är under attack. Houellebecq lägger mycket energi på att beskriva vad huvudkaraktären äter (falafel, baklava och sushi) och olika typer av muslimska sjalar som kvinnliga studenter bär på universitetsområdet. Visst har han vissa poänger, coq au vin, ratatouille och confit de canard är inte längre lika självklara grundstenar i fransk matkultur, och möjligen är förbudet mot heltäckande slöja offentligt och hijab på skolor inte hållbart i längden. Även i hans beskrivningar av hur människor utan att fundera över det moraliska i sina handlingar framförallt försöker leva så bra liv som möjligti ett nytt samhällsklimat är tänkvärda. Det är alltså inte fullt ut vare sig utopi eller dystopi utan pendlar däremellan. Houellebecq beskriver nyktert hur Frankrike stegvis blir en islamsk republik, en utveckling som huvudkaraktären till syvende och sist inte har så mycket emot.

Men på det stora är historien inte trovärdig, islam är inte här för att ta över. Affärer som säljer utmanande kläder kommer inte att förbjudas. Majoriteten av alla män tycker inte att det bara är ”gött” att kunna ta sig flera fruar och lyckan kulminerar inte vid den absoluta underkastelsen. Det månkulturella samhället som har kommit för att stanna i större delen av Västeuropa, och som i Frankrike knappast kan sägas vara någonting nytt, kommer att leda-, och har lett till, att befolkningsgrupperna tar intryck av varandra. Antagligen är följden av mångkulturen vidgade vyer och ökad tolerans, men till att någon av de invandrade befolkningsgrupperna skulle försöka tvinga på en livsstil på de andra finns det inga som helst tendenser.

Kanske är det inte helt rättvist att döma en författare på bara ett verk, men i Soumission ger Houellebecq hur som helst inte alls intryck av att vara korkad, boken är både smart och välformulerad. Dessutom har den onekligen väckt den debatt som jag misstänker att han var ute efter. Till vilken grad han har en rasistisk värdsbild är svårt att säga, däremot är det i hög grad en förskjuten världsbild. En av författarens käpphästar är att ”ateismen och den sekulära republiken är död” – han menar det bokstavligt. De upplysta icke-religiösa ideal som i hög grad har dominerat Europa sedan den franska revolutionen tror han kommer vara förpassade till historien inom en snar framtid. I det har han helt enkelt helt fel, en sådan utveckling är totalt osannolik. Något manifest för fascism och högerextremism är det däremot inte. Trots att Soumission absolut kan gynna Front National så tolkar jag inte texten som en uppmaning till stöd av partiet. Att Houellebecq ger uttryck för en hög grad av sexism i boken är det däremot ingen tvekan om.

Vad Houellebecq tar igen i en intressant historia och ett bra skriftspråk väger inte upp för det faktum att hans mycket uppmärksammade, om än tolkningsbara, inlägg i integrationsdebatten i grunden är sexistiskt och spär på alla sorters fördomar. Trots att jag bitvis tyckte att läsningen var både spännande och intressant så hade jag helst sett att Soumission aldrig hade blivit skriven.

Text: Samuel Horgby
Photo: Clamence ed (Wikimedia)