Joris Luyendijk: “Att stå utanför eurosamarbetet var kanske inte en bra idé för Sverige” (English and Swedish)

Written by: Ruben Dieleman (Swedish translation by Anna Lindvall)

Innan bankkrisen bröt ut år 2008 visste den nederländska journalisten och antropologen Joris Luyendijk “ingenting om finanssektorn, förutom att den var väldigt viktig”. Det som hände på börsmarknaden sköttes troligtvis av kvalificerade och kunniga ekonomer – så tänkte han då. Med krisen växte hans nyfikenhet och han bestämde sig för att spendera fem år med banktjänstemännen i London för att försöka begripa finansvärldens alla nyanser och nycker. Resultatet av hans forskning heter ”Simma med hajar”. Boken har blivit översatt till flera språk, sedan den publicerades år 2015. Luyendijk närvarade på Bokmässan i Göteborg för att tala om sin bok och delta i seminarier.

”Jag upptäcker ständigt luckor i min kunskap och försöker sedan utforska dem så mycket som möjligt” – Joris Luyendijk

Efter fem år förstod sig Luyendijk fortfarande inte helt på finansmarknaden. ”Sektorn är helt enkelt för stor för det. Den kräver ett språk som jag fortfarande inte helt kan behärska. När jag började min undersökning visste jag ungefär lika mycket om finanser som vilken människa som helst: ingenting. De flesta nyhetsläsare vill inte erkänna det, men de hoppar över ekonomidelen för att de inte förstår innehållet. Jag brukade också göra det. Mitt antagande att finanssektorn hanterades väl motbevisades under 2008. Konsekvenserna av det som hände då känner vi fortfarande av idag. Men det beteende och besluten som ledde fram till krisen har inte straffats än.”

Enligt Luyendijk borde banktjänstemännen bli kontrollerade på samma sätt som alla andra, på grund av riskerna de har tagit och skadan som de har orsakat världen. Hur de har kunnat komma undan med sina brott övergår hans förstånd. Hans annars lugna och diskreta röst brusar upp och trots att han är trött – ”jag sov knappt i natt” – blir han uppriktigt passionerad och arg när han pratar om misskötseln han upptäckte i London. ”Moralen måste återvända till börsmarknaden.” Luyendijk har inte sett någon förändring sedan kraschen. “Åtgärderna som togs efter krisen var bra, men långt ifrån tillräckliga”.

Nyligen skrev Luyendijk om Brexits potentiella effekter på Europa och på Nederländerna i synnerhet. Han följde utvecklingen med en viss skadeglädje: “Britterna kommer behöva skriva om hundratals lagar de kommande 20 åren. De kommer behöva omdefiniera sin roll i Europa nu, det var det som folket ville. Det kommer bli en smärtsam, svår process för dem. Men det öppnar också upp andra möjligheter, åtminstone för resten av EU. Britterna har alltid varit översittare i Europeiska Unionen. De har blockerat viktiga policybeslut och reformer, de har dessutom alltid drivits av sina egenintressen utan någon större hänsyn till kontinenten. Jag kan bara gratulera att de på eget bevåg går ur unionen nu. För de länder som faktiskt behöver unionen och som har integrerat sig med sina grannländer under flera årtionden, kan detta vara en fördel.”

Samma gäller för Sverige, enligt den bästsäljande nederländska författaren. Men det finns en avigsida. “Sverige har valt att inte sitta vid bordet där alla beslut tas. De har fortfarande sin egen valuta. Att stå utanför eurosamarbetet var kanske inte en bra idé för Sverige. För Nederländerna är det annorlunda. Alltid varit annorlunda, faktiskt. Den holländska valutan var bunden till den tyska D-marken i över ett decennium. För närvarande delar Nederländerna armén, flottan, lagar, förordningar och stora delar av sin ekonomi med Belgien och Tyskland. Från detta perspektiv är risken för en Nexit liten.”

Samtidigt sköljer anti-EU-känslor över kontinenten, av exakt den sorten som gjorde Brexit möjligt och som känns av i både Nederländerna och Sverige. Framtidstron på EU har minskat kraftigt sedan Lissabonfördraget trädde i kraft.  Hur otroligt det än verkar, ska risken för att ännu ett land träder ur EU inte underskattas. Luyendijk kommenterar: ”Så som unionen fungerar just nu är definitivt problematiskt. Om Europas regeringar inte lyckas råda bot på den misskötsel inom EU och missnöje som människor med all rätt känner gentemot unionen, om förändring och rättvisa endast kan uppnås genom att lämna samarbetet, då skulle jag också föredra en sådan utväg. Men jag är inte övertygad om detta än.”

Den oro som märks av i Luyendijks kommentarer ger intrycket av att en apokalyptisk situation är nära. Hur påverkar det författaren själv? ”När jag var korrespondent i Mellanöstern fick jag uppleva många skrämmande situationer. I London kände jag en annan slags skrämmande kyla. Men hoppet, ja, det dör sist”, säger han leende.

ENGLISH:

Joris Luyendijk: “Opting out of the Euro may not have been such a great idea for Sweden”

Before the 2008 banking crisis, Dutch journalist and anthropologist Joris Luyendijk “knew nothing of the financial sector, other than that it was very important”. Whatever happened on the stock market trade floors was probably done by qualified people, or so he thought. When the crisis hit, his curiosity sparked, and he set out to spend 5 years in the City of London among bankers, to try and grasp the world of finance. The product of his research is called ‘Swimming with sharks’, which came out in 2015 and has been printed in several languages. Luyendijk was present on Göteborgs Bokmässa to talk about his book and to provide seminars on various topics.

“I discover holes in my knowledge and subsequently try to find out as much as possible about them.” – Joris Luyendijk

After 5 years, the Dutchman still does not fully understand finance. “The sector is just too big for that. It requires learning a language that I still have not fully mastered. When I started my investigation, I knew as much about it as the average person: nothing. Most newspaper-reading people will not admit it, but they skip the financial segment of the paper because they do not understand. I used to do that as well. My assumption that the financial sector was well taken care of proved wrong in 2008. The consequences of what happened then are still felt today. But the conduct that lies at the foundation of the crisis is yet to be punished properly.”

According to Luyendijk, bankers will have to be disciplined in the same way as anybody else, for the risks that they have taken and the damage they have done to the world. Why bankers keep on getting away with their crimes is beyond him. His voice, calm and low by default, sweeps up, and even though he is tired – “I hardly slept last night” – he becomes genuinely passionate and visibly angry when talking about the malpractices he saw in The City. “Morality has to return to the stock exchange.” Luyendijk has not seen much change since the crash. “The measures that have been taken are good, but far from sufficient.”

Recently, Luyendijk wrote about the impacts the Brexit might have on Europe and the Netherlands in particular. He followed the developments with a certain kind of schadenfreude: “The British will have to rewrite countless laws of the course of the next 20 years. Essentially, they will have to reinvent themselves because the people willed it. That will be a painful, difficult process for them. But it opens up some opportunities, for the rest of the EU at least: The Brits have always been the bullies of the European Union. They have blocked crucial policies and reforms, and they have always pursued their own interest without any consideration for the continent. I can only applaud that they step out of the union by themselves now. For countries that need the union and that have de facto been weaved into their neighbouring countries for decades, it can be beneficial.”

The same goes for Sweden, according to the bestselling Dutch author. But there is a downside. “Sweden has chosen not to sit at the table where all the decisions are made. They still have their own currency. Opting out of the Euro may not have been such a great idea for Sweden. For the Netherlands, where I come from, this is different. Always been actually. The guilder was bound to the Deutsche Mark for more than a century. Currently, the Netherlands shares its army and navy, laws, permits and economy with Belgium and Germany. From this point of view, the likelihood of a Nexit seems small.”

Meanwhile, however, an anti-EU sentiment is sweeping the continent. Exactly the kind that made the Brexit possible, and is looming over both the Netherlands and Sweden. The belief in a future for the union has decreased significantly since the inception of the Treaty of Lisbon. As insensible an idea it may seem, the chance of another exit should not be underestimated. Luyendijk agrees: “The way the union currently function is absolutely problematic. And if the governmental bodies fail to react to the legitimate discontent and mismanagements within the union, if change and justice can only be reached by ways of a departure, then I myself would prefer an exit, too. I am still not convinced of this, however.”

The urgency that Luyendijk puts in his words and work, gives one the impression that apocalyptic scenarios are at hand. How does it affect the author himself? “When I was stationed in the Middle East as a correspondent, I saw many daunting scenes. In London, I experienced another kind of disheartening prospect. But hope, well, hope dies last”, he smirks.

 

What’s wrong with our polls?

Up until the last moment, most polls failed to foresee Donald Trump winning the American presidential election. In recent days, polls have also been wrong in predicting the support for right-wing populist parties, Brexit and the Colombian peace deal. Some would say that there’s always a chance of being wrong; polling deals with probabilities, which in themselves are not certain, as anyone who has played any game involving a dice would know (right, Settlers lovers?). But what can explain the recent inaccuracies in major elections and referendums? I argue that the problem lies is our assumption that the past can predict the future.

A poll is an activity in which people are asked questions in order to get information about what they think about something. So, when conducting polls, one might ask “who are you going to vote for in the upcoming election?” and get the reply “Hillary Clinton”. After asking a certain amount of people, we generally assume that we have an accurate picture of what the results would look like if everyone voted. If we could ask everyone in the U.S. (and get them to answer truthfully) there would be little risk of inaccuracy (and no need for an election). But this is neither possible nor necessary. By using the right tools, we can usually get an accurate picture of the entire population by asking a few. The objective is to get as reliable a result as possible with as little effort as possible.

One way to do this is to randomly pick people out of a phone book and call them up to ask whatever it is we want to know. The method may sound erratic but is in fact fairly reliable. The probability of getting systematic errors in the collected answers is quite small, assuming that everyone answers. But people increasingly don’t. Many young people don’t own landlines and don’t reply when an unknown number calls their cell phone, while old people tend to have landlines and answer them. This means that different groups will be over or under represented in the responses, ultimately giving an inaccurate picture.

Another difficulty is getting people to stay on the line and answer the questions sincerely. The difference between polls and the actual outcome on election day has been dubbed the “Brexit effect”, however, similar effects such as ‘The Shy Tory Factor’ and ‘The Bradley Effect’ have been known for some time. People tend to lie in polling situations if they feel cornered or feel that their self-image is threatened. As a result, there can be systematic errors in the responses, as it becomes uncertain who’s lying and who’s telling the truth.

Another method, often used together with the one described above, is to create quotas and try to fill them. If you, for example, know that 50% of the population are women, 30% are Hispanic and 15% are unemployed, this should be reflected in your quotas. So out of the people who answered your poll, you would have to check how many were from each “quota” and adjust the results accordingly. Therefore, if only 5% of those who answered your poll were Hispanic, you would enlarge the sample and make their views represent the views of all Hispanics in the general population. The problem here is obviously that those 5% might very well not represent the views of the other 25%, creating an inaccurate depiction. This has been reported to have happened in some polls prior to the U.S. election.

But even if you manage to get everyone you call to answer, and do so truthfully, and if you correct any mishaps by “weighing” certain groups (filling out the quotas), how do you know who is actually going to turn out on election day and vote? Come election day, will the people that answered your poll find themselves in the voting booth, and will they vote in the same way that they stated they would in the poll? Like with the quotas, this can be accounted for to a certain extent by looking at people’s voting tendencies in the past. Less educated and affluent people tend to vote to a lesser extent in most countries, and women are slightly more likely to vote than men. By adjusting the people who answered the poll to the expected participation in different groups, we assume that we can get a relatively clear picture of what’s going to happen on election day.

The bottom line is that we assume that things will progress in the same way they have in the past, that some trends will persist long into the future. We assume that social groups will vote similarly and that individuals in these groups therefore can be weighted to represent each other. We assume that the groups that didn’t vote last time will not do so this time either, and that they therefore can be removed from the equation.

But it is possible that the current state of affairs is different from that of the past, and that the future therefore cannot be predicted by relying on old data. While it is tempting to see events such as right-wing populism as a fad (“their support will disappear when the economy picks up”) and Brexit as an accident (“some didn’t understand that it was the actual referendum they voted in”) the reality is that many of us seem to stand at an ambiguous crossroad between the old and the new. If this is true, and Trump, Brexit and right-wing populism today represent something “new” when it comes to political behaviour (even if the message is old), then the methods we’ve used so far risk becoming inadequate in predicting what’s next.

Intervju med Alice Teodorescu

I juni månad beslutade det brittiska folket att Storbritannien kommer att lämna den Europeiska Unionen (EU). I folkomröstningens efterdyningar har det spekulerats flitigt kring vilka konsekvenser skilsmässan kan komma att få, och hur dessa konsekvenser kommer att påverka unionens framtid. Hur som helst är Brexit inte EUs enda orosmoment – president Erdogans och president Putins allt närmare relation, auktoritära medlemsländer som inte följer stadgarna, exploatering av den fria rörligheten och ett växande missnöje, särskilt i Västeuropa, är andra orsaker till varför institutionens framtid är osäker. Utblick har samtalat med Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgsposten, för att få en klarare bild av det känsliga läget i Europa.

Den 23 juni röstade Storbritannien för att lämna den Europeiska unionen, hur ser du på det beslutet?
– Jag är inte förvånad. Både i Storbritannien, och i övriga EU, har ett missnöje växt fram gällande hur samarbetets utveckling har sett ut. Det är förstås tråkigt, med tanke på hur framgångsrik unionen har varit som fredsprojekt. Men jag tror att EU har expanderat med fel fokus. Man har detaljstyrt mycket, samtidigt som man har misslyckats med hanteringen av de stora frågorna, exempelvis migration.

Storbritanniens nya premiärminister, Theresa May, valde Brexit-förespråkaren Boris Johnson som utrikesminister. Varför?
– Jag tror att det handlar om trovärdighet. Theresa May blev premiärminister, trots att hon var emot Brexit. Boris Johnson var en av huvudfigurerna i lämna-rörelsen. Han åtnjuter stort förtroende bland medborgare som röstade för att lämna unionen, och av den anledningen är det ett naturligt val. Det är också viktigt att poängtera att katastrofen som målades upp i samband med folkomröstningen, (ännu) inte har inträffat.

EUs förhandlingsposition är förstås väldigt känslig, eftersom ett gynnsamt avtal för Storbritannien kan få övriga EU-länder att vilja omförhandla sina respektive avtal. Med vilken attityd borde EU förhandla, tycker du?
– Storbritannien har varit tydligt med att man vill lämna samarbetet, och det måste man stå för. EU bör gå in i förhandlingarna med en tuff attityd, men det handlar inte bara om Brexit. Det är en större fråga, som i grund och botten handlar om att EU inte lever upp till förväntningarna i de frågor som medlemsländerna bedömer vara viktigast. Brexit är förstås en kris, men också en möjlighet i och med att de brister som idag finns i systemet uppmärksammas.

Ungern och Polen, med flera, verkar driva alltmer åt ett auktoritärt styre, och har dessutom inte tagit sitt ansvar i flyktingkrisen. Relationen mellan sådana regeringsformer och EUs grundläggande principer är knepig. Vad har EU för alternativ, bör man utesluta länder som inte tar ansvar?
– Det här är demokratins dilemma. Både regeringen i Ungern och regeringen i Polen är demokratisk valda, och det kommer alltid finnas länder som är missnöjda med andra befolkningars demokratiska beslut. Man kan uttrycka kritik, men jag anser inte att man bör utesluta vissa stater, utan istället att man bör skrota länders egna asylsystem, och ersätta dem med ett kvotsystem där EU fördelar ansvar mellan länderna. Härifrån blir det förstås en fråga om suveränitet, men faktum är att dagens system inte fungerar. EU är ett samarbete, och ett samarbete har för- och nackdelar. Det fungerar inte om medlemsländer väljer vilka ansvar de vill ta och inte ta. Vissa medlemsländer är generösa, andra inte, och det finns en oförmåga till koordination. Länderna är inte överens om EUs kärnuppdrag, och det är där man måste börja.

Turkiet har, de senaste åren, varit aktuellt för EU-medlemskap. I dagsläget går knappast att hävda att Turkiet är en demokrati. Kan du berätta lite om den här situationen?
– Erdogan har använt sig av hot för att försöka tvinga EU att inkludera Turkiet, vilket inte är acceptabelt. Men han har också varit smart. Han har använt flyktingkrisen som utpressning, vilket har försatt Europa i en situation som är svår att hantera. EU har hamnat i ett spel som inte går att vinna, och Erdogan sitter på ett trumfkort som vi gett honom genom att inte agera tidigare. Turkiet kommer fortsätta närma sig Ryssland om unionen fortsätter hålla dem utanför samarbetet. EU betalar för sina misstag.

Flera länder utnyttjar fördelarna med att vara med i EU, utan att ta det ansvar som medlemskap innebär. Anser du att EU borde anta en hårdare förhandlingsattityd?
– Nej, det skulle få negativa konsekvenser. Om beslut upplevs komma ovanifrån lär det göra opinionen mer kritisk. Det är viktigt att komma överens om vilka områden som tillhör EU. Självklart är det en pedagogiskt svår uppgift, men det är det enda sättet att enas. Medlemsländer måste känna ansvar, men de måste också känna att deras invändningar tas på allvar.

Vilka brister/fördelar ser du med EU i allmänhet?
– EU har varit, och är fortfarande, ett väldigt framgångsrikt fredsprojekt som har gynnat, och fortsätter gynna Europa. Dessutom är det viktigt att betona den ekonomiska faktorn; fri rörlighet av både människor och varor har spelat en otroligt viktig roll i Europas tillväxt. EU tillför mycket av godo, och det vore förödande om samarbetet luckrades upp. Men det behöver reformeras. Det kan inte fortsätta vara en elitklubb som utvidgar det glapp som redan finns mellan etablissemanget och människan på gatan. Detta är en farlig utveckling, eftersom den leder till att genomsnittsmedborgarens förtroende för systemet undermineras. Det är viktigt att komma ihåg att EU faktiskt inte är mer än medlemsländerna. Man behöver tänka om, man måste prata, stater emellan. Det är svårt, men absolut nödvändigt. Europa befinner sig i en existentiell identitetskris som skadar ett samarbete som har tjänat kontinenten väldigt väl under lång tid.

Läs hela numret här.

New Issue of Utblick: Exit

In the aftermath of Great Britain’s surprising decision to leave the European Union, there has been no shortage of speculations about the consequences that such a departure will have. Emerging Euro-sceptical forces throughout Europe have unanimously approved of the result of the referendum, and have attempted to reinforce anti-EU sentiment in their respective countries, calling for their own referenda. It remains unclear, however, if Brexit will ignite a trend that leads to the demise of the union, or if it instead marks the turn of that very same trend.

Peoples and governments receding to the nation state is by no means exclusive for the European continent. It’s happening in every part of the world, and even if the different movements distinguish significantly from one another, there is at least one reoccurring critique – the denunciation of globalization. On the other side of the Atlantic, Donald Trump, Bernie Sanders, and even Hillary Clinton, have all taken a critical stance against both the Trans Pacific Partnership (TPP) and the Transatlantic Trade- and Investment Partnership (TTIP). In South America, market liberalization has been said to lead to exploitation of the continent’s underdevelopment, effectively cementing many countries in their current, underdeveloped state. In Asia, China has benefited greatly, and is currently breathing down the US’ neck as the world’s only superpower. And in the Middle East, Turkey is picking the raisins out of the globalization cake, utilizing the global market while attempting to steer clear of cultural change. Everything in the middle of the worst refugee crisis in decades, and an existential environmental crisis that requires intergovernmental cooperation more than anything.

This issue of Utblick offers discussions on the future of the European Union, in depth analyses on specific countries, and debates, both on the origin and progression of different forms of criticism against globalization, and on the character and effects of the process itself.

We wish you a pleasant read!

You can look for this issue of Utblick at coffee shops, libraries, museums, movie theatres and university faculties all across Göteborg, or read it online here.

The enigma of a black beard in the West

This text could simply begin by nagging upon all the strange looks and comments one with long black beard might receive in the West. In fact, it even does not need to be long. Although this has been partly a lived experience of mine over the past six months that I’ve grown my beard, I decided to do the exact opposite.

In the next few lines, I try to list some of the possible motivations behind growing a beard which might trigger us to pause for a while, next time we encounter a bearded man and buy some time before rushing into any hasty judgment; a moment of wonder. Here I am discussing Black beards since, to my experience, beards of other colors are not subject of such an ambiguity in the West.
Black Beard as:

– A trendy fashion
Growing a beard might be a trendy fashion. Well, let me rephrase that: growing a beard, of any color, might be a trendy fashion; as simple as that.

– An ebullition
Emotional outbursts might come in different forms. Growing a beard might be sign of an emotional outburst; an ebullition. In a societal context, minorities of different sorts might experience several ebullition periods due to their submissive position vis-à-vis dominant position of the majority. Such an experience may occur in very ordinary contexts, and herein you might bear the feeling more frequently if you are easy to spot. Let’s take a Middle-Eastern with black hair in a mix of white Swedes. This would put the person on display and potentially more subjected to the submissive status. Appearance has an identity touch. The way we look is deeply intertwined with our inner identity. Growing a beard might be a way to surface this feeling, a way to oppose the unreceptive ambience, a way to not dilute the basal identity elements i.e. appearance: “Yes, this is me. I am different.”

– A religious identity-element
Some followers of many religions grow beard, namely Jews, Christians, Sikhs, Hindus and Muslims. This practice might be underpinned by different reasons e.g. sign of a pious living, endorsed by a Prophet, etc. At the end of the day, growing a beard might count as an identity element for some followers, especially if they reside outside their society of origin. Therefore, growing a beard might become a practice to emphasize their identity. Humans languish without identity.

– A flag of fanaticism?
There exist fanatic figures that have beard. However neither all bearded men are fanatics nor are all fanatics bearded. Indeed, fanatics come in all sorts of color, shape and race. The term fanatic might easily be attributed to a thought or behavior but it is difficult to depict a fanatic appearance. However, black beard as a flag of fanaticism is perhaps the perception many in the West have; a perception full of prejudices lurked beneath the surface and rarely challenged. A perception which West-centric media, among several contributing factors, has perhaps played a role in shaping through selective projection of others.

13555897_10154316871264222_766031623_o

New issue of Utblick: Africa?, out now!

Ublick4.2015smallAfrica?

Africa, this big continent on the rise, is home to more than a billion people in over 50 countries with diverse cultural and political structures. Many African countries today are said to be at the forefront of economic and social development, making the continent a potential challenger to the world order of today and tomorrow. But still, these glimpses of progress seem to cover a very small part of what media in general reports. In this last issue of 2015 we dwelve into the past and present of the continent. Join our discussion by reading our latest articles, essays and interviews, aiming to give an alternative point of view than the mainstream media!

You can look for this issue of Utblick at coffee shops, libraries, museums, movie theatres and university faculties all across Göteborg, or read it online here!

I samhällets tjänst

Frivilligorganisationer och civilsamhället har under hösten tagit ett stort ansvar för att möta och hjälpa flyktingar i Sverige. På flera håll i landet har man sett nybildade initiativ som har samordnat resor, mat och boende för människor som har kommit hit. Många kände att kommuner, Migrationsverket och lokala myndigheter inte var på plats i den utsträckning de efterfrågades och att det fanns ett behov av frivilliginsatser för att hjälpa dem som kom till Sverige. Men hur ser aktivisterna som arrangerade dessa insatser själva på sitt arbete, och hur ser de på myndigheternas ansvar i detta? Utblick har intervjuat volontärer från olika delar av Sverige för att ta reda på detta. Vissa av de som Utblick har haft kontakt med har varit engagerade i Refugees Welcome, andra har hjälpt ABF med boendesamordning, och vissa har agerat mellanhänder mellan alla olika initiativ. Men oavsett var i landet och vilken organisation man har jobbat med så har många erfarenheter varit desamma.

Av de volontärer som Utblick har pratat med har de flesta tecknat samma bild. Oavsett om man har tolkat, varit samordnare, letat boende eller stått vakt har erfarenheterna runtom i landet visat på många likheter. Många aktivister vittnar om en stor arbetsbörda och en känsla av att det inte finns något annat val än att hjälpa till. Tydligast är att alla enhälligt säger att myndigheterna borde ha tagit, och fortfarande borde ta, ett större ansvar för de som kommer till Sverige. Klara Schalling i Umeå säger:

Självklart borde myndigheterna tagit en större roll! Kommunens beredskap har varit otroligt dålig och Migrationsverket har visat en oerhörd brist på flexibilitet. Det är helt oacceptabelt att frivilligorganisationer ska ta på sig ansvaret för att ta emot asylsökande, men eftersom myndigheterna har lyst med sin frånvaro har det inte funnits något alternativ.

Flyktingar från Syrien anländer med tåg via Danmark och Malmö i september 2015.
Flyktingar från Syrien anländer med tåg via Danmark och Malmö i september 2015. Foto: Frankie Fouganthin

Man har vänt sig mot att Migrationsverket på flera orter inte har serverat mat efter klockan 18 på kvällen och mot att flera har tvingats sova på golv eller utomhus. Många har även varit frustrerade över att det har känts som att myndigheterna inte har varit intresserade av att samarbeta med frivilligorganisationerna, något som man menar att myndigheterna borde tagit större ansvar för. Det har även framhållits från vissa delar av landet att Migrationsverket och kommunen varit långsamma med att kommunicera sinsemellan och ”skyllt på varandra”, vilket har lett till organisatoriska problem. Samtidigt uttrycker flera en förståelse för att myndigheter inte kunnat vara lika flexibla som frivilliginitiativen:

Vi frivilligorganisationer är givetvis snabbare på att reagera eftersom vi inte har samma byråkratiska process, säger Mathias från Göteborg.

De initiativ som har startats under hösten har dock inte agerat helt själva. Organisationer och initiativ som på olika sätt jobbar med flyktinghjälp fanns även innan höstens stora flyktingvåg, och ökningen i antalet volontärer och initiativ har inneburit ett allt större behov av samordning och samarbete mellan grupperna. Förutom myndigheter har organisationer som moskéer, kyrkor, Röda Korset, ABF och fackföreningen SAC nämnts som samarbetspartners, och flera framhåller att samordningen inte hade gått om inte flera krafter varit samlade.

Något som även har kommit upp har varit den centrala roll som sociala medier har spelat.  Man har startat grupper och sidor som har uppdaterat med vilka saker som behövs och vart nya volontärer ska ringa. Det är också via sociala medier som man har letat boende och samlat in pengar till biljetter för att människor ska kunna ta sig vidare, vilket visar hur viktigt verktyget har varit för aktivisterna. Sara Varghaei från Stockholm berättar:

Det var ett visst antal grupper som gick samman och försökte styra upp flyktinghjälpen, som helt bestod av volontärer som anslöt sig efter att ha sett att det behövdes volontärer genom framförallt Facebook.

Dock menar många att framtidsutsikterna för verksamheterna som aktivisterna har varit engagerade i inte ser ljusa ut. Man behöver ofta omstrukturera verksamheterna, och flera nämner att frivilliga bränner ut sig. Aktivisten Agnes Stuber i Stockholm berättar att verksamheten som hon har engagerat sig i flera gånger pratat om att lägga ner, och att de har ändrat på hur de jobbar nästan dagligen för att anpassa sig till nya omständigheter:

Vi har pratat mycket om att lägga ner verksamheten på grund av att folk till slut inte orkar, det är ju ett heldygnsjobb varje dag att samordna allt. Till en början jobbade vi dygnet runt, men det är givetvis ohållbart. Nu har vi minimerat tiden för att minska stressen och avsagt oss några ansvarsområden, säger Agnes.

Detta sätter fingret på den stora kritiken mot att organisera hjälp genom frivilligarbete; frivilliga och hjälporganisationer är beroende av donationer och ett ständigt tillflöde av människor för att fungera. Vid en avmattning av intresse från allmänheten försvinner ekonomiska bidrag och volontärer, och med dessa försvinner även mycket av de möjligheter som man har haft. Det man vinner i flexibilitet och effektivitet verkar man förlora i långsiktiga möjligheter. Den enda som under intervjun såg en tydlig långsiktig möjlighet för verksamheten var Klara Schalling i Umeå:

Just nu pågår planering och arbete för hur vi kan jobba långsiktigt och med bredare saker som till exempel språkundervisning och läxläsning. Vi tittar också på hur vi kan samarbeta med de organisationer som redan gör detta och tillföra vår kompetens, säger hon.

När vintern nu kommer blir frågan om boende och värme alltmer aktuell och frågan är om myndigheterna kommer att kunna lösa detta utan frivilliginsatser. Aktivisterna har dock varit tydliga i vad de anser: myndigheterna måste ta mer ansvar för de människor som kommer och kunna garantera boende och skäliga levnadsvillkor. Men även om relationen mellan myndigheter och hjälporganisationer har varit frostig, är många av de som Utblick har pratat med öppna för att utveckla samarbeten med exempelvis kommunen för att gemensamt hjälpa dem som kommer till Sverige.

With a Focus on Peace & Conflict

Text by:
Aisa Coric & Carin Carlund
Event Committee
event@ufgbg.se

The Event Committee under The Society of International Affairs Gothenburg is always arranging thought provoking and educational film screenings. We are also the ones that plan and organize the trips that are very popular amongst our members. For the rest of the semester, we have chosen the theme ’Peace and Conflict’ to direct our events.

With our film festival that takes place this weekend, from Saturday to Sunday, we want to
emphasize the vulnerability of citizens exposed to state and interstate conflict. The festival will be including films with themes such as refugees of war, current conflicts, post-conflict reconciliation and more.

By PCRC
By PCRC

Our program is listed below. However, we want to highlight the opportunity we have been given to screen the Post-Conflict Research Center´s Ordinary Heroes documentary series. The PCRC is a NGO located in Sarajevo, working for peace and reconciliation in Bosnia-Hercegovina and the greater Balkans region. They use creative multimedia projects that foster tolerance, moral courage, mutual understanding, and positive change. For their innovative ideas and accomplishments in reaching out to civil society, they received the UNAOC:s Intercultural Innovation Award for Ordinary Heroes. The focus of the series is to show acts of great courage and humanity. By choosing to save ”the other” the Bosnian citizens rescued many and became heroes during the darkest time in the country’s history. Through interviews with the rescuers and the saved, as well as conversations with neighbors, friends and family that contribute to their stories, the documentary series shows what an impact rescuer behavior has on the process of reconciliation, peace building, and democratic transition.

We will also be screening a documentary about Georgia after the August war, as well as a short documentary on the role women have played in post-conflict Rwanda. To emphasize the broader consequences that war and conflict has, there will be screenings of I am Dublin, Evaporating Borders and Nowhere Home that presents the struggle of refugees making their way to Europe and the vigorous asylum-process they have to go through.

To get more in-depth knowledge of post-conflict countries and democratic transition, 13 people from the Society of International Affairs Gothenburg will be traveling to Tbilisi, Georgia in the beginning of December. To spread the knowledge they have gained during our study visit, they will be given the chance to present their experiences in lectures, seminars, or by writing articles for Utblick.

If our work sounds interesting to you, feel free to contact us. We are always looking for new active members and would be happy to discuss how you can contribute to our committee.

Program (read as pdf here):

14th of November, Saturday

13.00 PCRC documentary series MINA & FERID. 30 min.
This is the story of Ferid who, during the Bosnian War, was taken against his will into the
mountains of the Romania region in Eastern Bosnia where he was to be executed. Out of 77, he was the only one to escape. In his search from captivity only one woman stepped forward to take the ultimate risk and save his life. That woman was Mina.
ZORAN & AZRA. 30 min.
This episode focuses on the story about Bosnian rescuer Zoran Mandlbaum, a Jewish man from the city of Mostar. During the Bosnian War, Zoran had the choice to leave, but the legacy of the Holocaust motivated him to stay and initiate various humanitarian efforts to help the trapped people within the city and nearby concentration camps.
14.20 I AM DUBLIN. 1h 15 min.
A documentary portraying a fictional story based on a real life event. Ahmed plays a character that mirrors his own life story. Enforced into leaving his fingerprints when arriving to the Italian island Lampedusa he becomes in that exact moment a Dublin-case.
16.30 THE VERDICT OF THE AUGUST WAR. 51 min.
Portraying the August War is an investigating journalistic production containing perspectives and views from the Georgian, Ossetian, and Abkhaz sides, with interviews with foreign experts that give a deeper insight into what happened those days in 2008.

15th of November, Sunday

13.00 PCRC documentary series JAGODA & HAMDIJA. 30 min.
This is the story of a young Bosniak (Bosnian Muslim) boy who sought refuge in a time of war and two Catholic Croats who risked their own lives by taking them into their home in order to protect him.
13.40 GOD SLEEPS IN RWANDA. 28 min.
The Rwandan Genocide in 1994 resulted in a nearly 70 percent female population. Leaving Rwanda’s women a substantial burden, and an extraordinary opportunity: the process of rebuilding the country.
14.15 VOLONTOURISM – FOR BETTER AND WORSE. With a presentation from the director Jodie Whife. 30 min.
Volunteer tourism, or volontourism as it is called. is to combine your vacation with work at non-profit organisations. But what effect does this actually have on the society? This movie questions if the will to help actually can do more harm than good.
16.00 EVAPORATING BORDERS. 1h 13 min.
The film highlights the experience of asylum seekers in Cyprus. The different life paths are presented in a series of personal stories, guided by the filmmaker’s poetical reflections.
17.25 NOWHERE HOME (DE ANDRE). 1h 33 min.
They cross boarders with their bare feet, being smuggled by unknown people in trucks, boats, and containers, arriving to Norway without relatives or caregivers. Despite their vulnerable and exposed situation, the asylum seeking children in the film are granted temporary residence permits in Norway. When they reach the age of 18, they are to be deported back to their country of origin.

Recension: Krim tillhör oss – Imperiets återkomst av Kalle Kniivilä

Kalle Kniivilä, som tidigare utkommit med resereportaget Putins folk, släppte 2015 en ny bok i samma format, denna gång om Rysslands annektering av Krimhalvön. Vi var många som blev chockade av händelserna under inbördeskriget i Ukraina, och boken kommer lägligt i en tid då alltfler ställer sig undrande över Rysslands agerande och framtida planer, samtidigt som relationerna mellan öst och väst blir alltmer frostiga. Krim tillhör oss – Imperiets återkomst är ett resereportage från andra sidan av den nya muren där läsaren får möta invånarna på Krim och deras resonemang kring allt som har hänt, och hur de ser på framtiden i Ryssland.

Reportaget börjar med en introduktion av de olika ståndpunkterna som författaren har fått ta del av under sina resor och en detaljerad återberättelse av annekteringen. Kniivilä flätar skickligt ihop historiska fakta med kommentarer från analytiker för att ge en bra bild av händelseförloppet och förklarar på ett lättförståeligt sätt tekniska termer, utan att göra texten komplicerad för en läsare som inte är bevandrad i militär jargong. Reportaget varvas med historiska fakta om Krim, Rysslands förhållande till området och dess historiska betydelse liksom författarens egna kommentarer och intervjuer. Dess avslutande kapitel har sin plats i Moskva där Kniivilä intervjuar den före detta ryska oppositionspolitikern Irina Prochorova, som är en av få ryska politiker som är öppen med att hon inte stödjer annekteringen. Jämfört med de proryska intervjuerna som författaren gjort på Krim framstår Prochorovas analys som vatten i öknen, men också kanske som ett försök att ge stöd åt Kniiviläs egna tes om ryska imperiedrömmar.

För även om titeln lättsamt kan tolkas krim on meidänsom en parafrasering av Stjärnornas Krig lyfter den författarens tes om orsaken till Rysslands annektering av Krimhalvön – nämligen brustna imperiedrömmar. De stora förändringar som Ryssland har genomgått under de senaste hundra åren med tsardömets fall, den sovjetiska statens uppgång och avveckling, samt nutidens försök att bygga upp en modernare nation, har lämnat stora spår i människornas medvetande. Författarens analys menar att de stora förändringarna har gjort att människor längtar efter stabilitet och därför blickar tillbaka på Sovjettiden med en känsla av sentimentalitet. Den här viljan tillbaka till det stora imperiet och dess trygghet och stolthet är det som Kniivilä menar har drivit fram annekteringen. För liksom andra imperium innan det, så måste det nya ryska imperiet expandera sina landsgränser för att visa sin makt.

Kniiviläs idé om imperiedrömmar åtföljs tätt av historiska fakta, och det gladde mig att läsa att författaren valt att inkludera krimtatarernas öde som en del av den historieskrivningen, eftersom det tyvärr inte är många som känner till det. Krimtatarerna är ett mestadels turkspråkigt muslimskt folk som bebodde Krimhalvön när området erövrades av Ryssland 1783 efter att ha varit under Osmanska rikets styre. Under andra världskriget ockuperades Krim av Tyskland och efter kriget anklagades hela det krimtatarska folket för kollaboratism med nazisterna av Stalin och deporterades följaktligen till andra delar av Sovjetunionen. Kniivilä skriver att minst 180 000 krimtatarer tvångsdeporterades på bara några dagar och många tusen dog under resan eller när de väl kom fram. Det var inte för än i början på 1990-talet som diasporan kunde börja återvända till Krim, där de sedan dess har försökt att bygga upp sina liv på nytt. Att göra det har dock inte varit lätt då krimtatarerna har många fördomar emot sig som går tillbaka till både ryska imperiets tider och Sovjetunionen.

Kapitlet som tillägnas krimtatarerna är en bra introduktion till folkets situation och historia och ger en utförlig bild av hur situationen ser ut idag, och kommer förhoppningsvis att inspirera läsarna till vidare efterforskningar inom området. Det jag dock saknar i avsnittet är en större kontext för de historiska omständigheterna kring tvångsdeportationerna i Sovjet efter andra världskriget. En mer utförlig historisk återblick hade gett krimtatarernas historia ett större sammanhang och visat på ett dåtida mönster snarare än att framställa det som ett enskilt fall, och förhoppningsvis bringat mer ljus på vad som hände för de som inte kände till det sedan tidigare.

Även om boken i stora drag rekommenderas starkt, speciellt för de som känner sig oinsatta, har den mer än ofta en raljerande och oförlåtande ton, och tyvärr så bidrar Kniiviläs egna kommentarer till att ibland framställa den intervjuade som patetisk och oinformerad; ”hur kan de inte se igenom all propaganda?”. Trots sina många år som journalist verkar författaren inte kunna förstå varför många tror, eller väljer att tro, på den propaganda som rapporteras i ryska statliga medier. Jag har upplevt den oförmågan eller oviljan att förstå som ett återkommande fenomen i artiklar som berör Rysslands situation, och blev därför positivt överraskad av den brist på dömande av folkets åsikter som författarens första bok genomsyrades av. Jag upplevde den fördomsfria tongången i den första boken som en typ av objektivitet och det var därför tråkigt att se att den till viss del gått förlorad i Kniiviläs senaste bok. På grund av det och att författaren ofta återkommer till sin idé om imperiedrömmar, gav Krim tillhör oss en mer tesdrivande känsla snarare än att vara ett reportage där intervjuerna och den historiska kontexten fick tala sitt egna språk och har därför lämnat en något bitter eftersmak.

Sammntaget är boken trots allt ett måste i läslistan, både för den insatte och den lyckligt ovetande. Den ger en bra överblick över händelserna på Krim med lättillgänglig historisk bakgrundsinformation, samtidigt som man får en inblick i folkets vardag och vad som pågår på Krim i dagsläget. Även om den inte var den typen av resereportage som jag hade förväntat mig rekommenderar jag boken, liksom författarens förra bok, till de som vill lära sig mer om annekteringen av Krim, men även Ryssland och dess folk.

Livet i krisens Aten

Författare: Carin Carlund och Anna Eken

Aten är en vacker stad, dess antika stormakt och rika historia återspeglas i de många monument och tempel som omgärdar staden. Trots att det är i Aten som demokratin har sitt ursprung har Greklands politiska historia varit långt ifrån enkel. De senaste seklerna har Grekland genomlidit en lång period av ockupationer och diktatoriella styren. Landet befann sig under Ottomanskt styre så länge som 400 år. Ockupationen av den utländska makten gjorde att grekerna i ren kulturell självbevarelsedrift samverkade och hittade vägar för att kringgå de styrandes  maktutövning och kontroll. Modern historia har vidare präglats av andra världskriget och den medföljande tyska ockupationen av Grekland, det efterföljande inbördeskriget och militärdiktaturen 1967-74.

Vy över Aten Foto: Amanda Seebass
Vy över Aten Foto: Amanda Seebass

Då Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg i maj 2015 reste till Aten var syftet att få en närmare inblick i det aktuella politiska läget i Grekland. Med hjälp av invånarnas perspektiv hoppades vi få en mer nyanserad uppfattning av varför den ekonomiska krisen uppkommit samt hur livet ter sig för grekerna i skuggan av den.

Det blev tydligt att den grekiska historien präglar den inhemska debatten i mycket större utsträckning än vad som syns i internationell media. Under våra möten (mer nedan) drogs ständigt paralleller mellan de tidigare odemokratiska styrena och de senaste årens urholkade demokratiska struktur. Under övergången från totalitär kontroll till dagens demokratiska system hann en utbredd korruption etsa sig fast i landets politiska och byråkratiska apparat. Denna strukturella korruption anses vara en av de mer omfattande anledningarna till varför Grekland befinner sig i den ekonomiska situation landet gör i nuläget.

Bakgrund

Den ekonomiska krisen bröt ut i efterdyningarna av den anrika investmentbanken Lehman Brothers kollaps år 2008. Flera andra amerikanska banker drabbades också av stora kreditförluster som en följd av osäkra bolån, så kallade sub-primelån. Då dessa lån utfärdades hade inte bankerna krävt ett tillräckligt kreditvärde hos låntagarna. En dominoeffekt av bankpanik spreds som en löpeld från USA till Europa vars banker, genom olika typer av investeringar och lån, flätats samman med den amerikanska ekonomin. De så kallade PIIGSs-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien), tillhörande den europeiska ekonomiska periferin, drabbades hårdast bland medlemmarna inom EMU. På grund av deras redan svaga ekonomier och förhållandevis ofördelaktiga utgångsläge fanns det en starkare grogrund för den ekonomiska krisen att bita sig fast i. I Grekland har följden blivit att värdet på de grekiska tillgångarna rasat. Ekonomiskt starka aktörer såsom rikskapitalister och företagare har valt att överföra sina tillgångar till utländska banker, och på senare år har även många mindre aktörer och privatpersoner valt att transferera sina pengar utomlands. Den grekiska ekonomin har på så vis dränerats på kapital.

Möte med Transparency International

Vi kommer till en beigefärgad kontorsbyggnad på Theitos i centrala Aten, här ligger Transparency Internationals greklandsavdelning. Mannen som hälsar oss välkomna och som ska leda mötet är en pensionerad affärsman. När han börjar berätta för oss om korruptionen i landet märks det snabbt att han tar ämnet på allvar. Korruptionen, säger han, är en av de mest bidragande faktorerna bakom krisen i landet eftersom den förhindrar strukturella reformer.

I Transparency International Corruptions Perception Index, CPI, från 2014, som mäter nivån av korruption i den offentliga sektorn, placeras Grekland, tillsammans med bland annat Rumänien och Italien, som ett av länderna med högst korruption inom EU. I en undersökning utförd av organisationen år 2012 påstås det att korruptionen är så utspridd att den påverkar grekernas värderingar och mentalitet. En långvarig acceptans av korruption hos grekiska medborgare och en växande fatalism gällande möjligheten att kunna stå emot den, har försatt flaskhalsar hos de institutioner som är menade att leda reformarbetet. I undersökningen nämns sjukvård, skatteverk och byggindustri som de sektorer där greker mest frekvent tvingas betala mutor.

Transparency International ser trots allt positivt på situationen och menar att det finns tecken på förbättring i landet. Hos den sittande regeringen, ledd av Syriza, ser de potential, då de är först med att försöka starta upp ett oberoende ministerium för att bekämpa korruptionen.

Syrizas regeringsperiod

Vid valet den 25e januari 2015 lyckades det vänsterinriktade politiska partiet Syriza under ledning av Alexis Tsipras nå ut till en bred väljarkrets, vilket resulterade i parlamentarisk vinst samt en framgångsrik regeringsbildning. Syriza uppnådde dock ingen egen majoritet utan bildade en koalitionsregering med Anexartitoi Ellines (Oberoende Greker), ett nationalistiskt och konservativt högerparti som bildats av en utbrytargrupp från oppositionspartiet Nea Dimokratia (Ny demokrati).

Syrizas och Anexartitoi Ellines gemensamma mål var att få stopp på de åtstramningar och nedskärningar som slagit hårt mot den grekiska befolkningen och som inte resulterat i de nödvändiga strukturförändringar som landet behöver. Det är genom det här målet som de båda partierna med vitt skilda ideologiska grunder lyckats finna utrymme för samarbete.

En turbulent period har förflutit sedan den nya regeringen tillsattes, kantad av nya förhandlingar, återbetalningskrav och nödlån. Den 5e juli i år hölls en folkomröstning i Grekland om huruvida befolkningen accepterar de åtstramningskrav som långivarna utfärdat, inför det tredje nödlånet. Syriza propagerade för ett nej i folkomröstningen, och därmed ett nej till fler nedskärningar. Trots att folkomröstningen resulterade i ett rungande nej resignerade Yanis Varoufakis, Greklands dåvarande finansminister, kort därefter. Den officiella anledningen är att Varoufakis åsikter inte var i linje med hur villkoren för ett tredje nödlån utvecklat sig. Dock finns det andra röster som säger att han tvingades till resignation då andra europeiska beslutsfattare inte ville ha med honom vid förhandlingsbordet.

Förhandlingarna kring avtalet ledde också till ökade splittringar inom partiet och ett nytt parti tog form, Popular Unity, som bildades av före detta Syriza-medlemmar.  Deras anhängare menar att de reformer och ytterligare nedskärningar som Tsipras går med på är ett svek mot folket, samt att Grekland skulle må bättre av en Grexit och återgång till den egna valutan Drachma. Tsipras menar å andra sidan att dessa budgetreformer och ökade skatter är ofrånkomliga för att Grekland ska kunna få ett tredje nödlån. Tsipras var således tvungen att söka stöd hos oppositionen för att kunna ratificera avtalet på hemmaplan. Efter ett avgörande möte mellan Eurozonens finansministrar röstades det tredje nödlånet, på 86 biljoner Euro igenom. Det instabila politiska läget i landet och splittringarna inom partiet har lett till att Tsipras i augusti utlyste nyval och avgick, där han dock återigen kandiderar som partiledare för Syriza. Söndagen den 20 september avgörs det om Tsipras och hans parti får fortsatt förtroende.

Möte med Syriza

En eftermiddag tar vi tunnelbanan ut från de centrala delarna av Aten till Metaxourgiou, ett område dominerat av övergivna kontorshus och slitna bostadsområden. På en av bakgatorna ligger Syrizas avdelning för internationella relationer. Här får vi tillfälle att möta representanter från partiets arbetsgrupper inriktade på ekonomiska, europeiska och internationella frågor.

I egenskap av att vara ett nytt parti säger sig Syriza inte vara sammanflätat med kapitalister och investerare så som de etablerade partierna. Detta lyfts även som en styrka under våra tidigare möten med politiskt oberoende organisationer. Samtidigt är den vanligaste oron Syrizas brist på erfarenhet, och deras generösa politiska löften beskrivs ofta av oppositionen som utopiska och orealistiska lovord.

Utsikt från syrizas balkong Foto: Rebecca Eliasson
Utsikt från syrizas balkong Foto: Rebecca Eliasson

Samtalet kommer in på korruption och politikerförakt. De berättar att det snarare är en regel än ett undantag att parlamentariker har personliga kontor utanför parlamentets väggar där de tar emot intressegrupper och privatpersoner med egna politiska agendor. Där erbjuder de exempelvis stöd för efterfrågade lagförslag eller en befordran inom den offentliga sektorn, i utbyte mot diverse mutor och väljarstöd. Dessa personliga kontor menade representanterna för Syriza att partiet inte håller sig med och att de har för avsikt att avskaffa dessa över hela den politiska kartan.

Representanten från ungdomssektionen hävdar att valframgången inte beror på ideologiskt övertygade väljare. Han menar att ideologi inte längre är den mest centrala drivkraften, istället har frustration och rädsla skapat en enande effekt. Syrizas främsta styrka beskrivs som möjligheten att erbjuda väljarna ett tydligt motstånd mot den tidigare politik som förts – detta i motljus till den strama nedskärningspolitik som de tidigare regeringarna gått med på i sina förhandlingar med EU-kommissionen, ECB och IMF.

Efter mötet bjuder representanterna från Syriza oss på cocktailmingel. Medan solen går ner över kontorets balkong och det övergivna kontorshuset mittemot, hamnar vi i en intensiv diskussion kring landets politiska framtid. En äldre dam berättar stolt historien om hur hennes far, mitt under den tyska ockupationen, klättrat upp på Akropolis och bytt ut den nazistiska flaggan till en grekisk. Hennes sinnesstämning skiftar dock fort mellan hopp och förtvivlan då hon i nästa stund beskriver hur hennes två vuxna barn nyligen blivit arbetslösa och flyttat tillbaka till barndomshemmet, samtidigt som hennes egen lön halverats.

Flaggan på toppen av Akropolis Foto: Amanda Seebass
Flaggan på toppen av Akropolis Foto: Amanda Seebass

Möte med Nea Dimokratia

I en stor byggnad med öppna kontorslandskap möter vi den kostymklädde representanten för det konservativa oppositionspartiet Nea Dimokratia. Samtalet inleds med en presentation av partiet men övergår snabbt i kritik riktad mot den nuvarande regeringen.

Om Syriza står för en stimulativ återhämtningspolitik, förespråkar detta liberal-konservativa parti en omfattande omstrukturering av den offentliga sektorn med stora nedskärningar på antalet anställda. Detta anser Nea Dimokratia skulle frigöra resurser och automatiskt bidra till en minskad korruption. Representanten berättar stolt hur 300 000 tjänster frigjordes under deras styre i föregående mandatperiod. Då frågor kommer upp kring dessa åtgärder och de sociala konsekvenserna, uttrycker den politiska ämbetsmannen att ett politiskt partis roll i första hand inte är att följa sina väljares önskningar utan att se till befolkningens bästa.

Mötet avslutas snabbt då Nea Dimokratias representant måste rusa vidare till nästa möte, denna gången med den kinesiska ambassadören.

Politiskt mörker

Då vi sitter på takterrassen vid Monastirakitorget och ser ut över Atens upplysta gator slås vi av hur frånvarande krisen är här, i hjärtat av turist-Aten. Atens gator visar i de centrala delarna upp en livlig atmosfär, men några minuter från centrum med spårvagn möts vi av en annan bild. En bild av affärer som stängts ned bakom lås och bom och husväggar fullklottrade med politiska budskap. Namnet Merkel verkar vara ett populärt motiv, lika populärt som hennes person är impopulär. Då vi besöker en ungdomsfestival den sista kvällen får vi, som avvikande turister, den misstänksamma frågan om vi är från Tyskland.

Innan den ekonomiska krisen 2008 var andelen arbetslösa 7,7 % i Grekland, men de senaste åren har många fått se sina tjänster gå upp i rök. Samma siffra, enligt mätningar från Eurostat, hade i januari 2015 växt till 25,7 %. Under vårt möte med Amnesty International beskriver de en dyster verklighet där mänskliga rättigheter ständigt kränks av våldsmonopolets ordningsmän; en tredjedel av Atens poliskår röstar på det fascistiska och uttalat främlingsfientliga partiet Gyllene gryning.

Vår sista dag i Aten möter vi en grupp statsvetarstudenter från National and Kapodistrian University of Athens på en uteservering i Panepotimiou. De berättar om sina tankar kring krisens uppkomst och lösning, men mest av allt sin oro inför vad som komma skall. Trots det oroliga läget vill de flesta av dem stanna kvar i landet för att hjälpa till att bygga upp det och därigenom bidra till en ljusare framtid.

Ungdomsfestival, Aten. Foto: Amanda Seebass
Ungdomsfestival, Aten. Foto: Amanda Seebass

Några månader efter vår hemkomst när dammet lagt sig kring debatten om det tredje nödlånet hör vi av oss till en av universitetsstudenterna, Irene Tsaknakis. Hon gav oss en aktuell bild av de senaste turerna av den grekiska krisen. För henne kom Syriza-regeringens misslyckande att undvika ytterligare nedskärningsåtgärder inte som en chock. Ett förhandlingsresultat utan åtstramningar hade hon inte väntat sig när hon, som så många andra greker, röstade fram Syriza i valet i januari. Det som dock blev en besvikelse var den bristande kompetensen som regeringen visade vid sin hantering av långivarnas krav. Med en bättre framförhållning hade införandet av de kapitalkontroller som i stor utsträckning begränsat kapitalrörelserna i landet kunnat förhindrats. Hon såg även brister i det alltför stora tolkningsutrymmet gällande folkomröstningen den 5 juli. Var det nedskärningarna eller EU-medlemskapets framtid som skulle avgöras?

Hennes förtroende för den nya överenskommelsen var låg. De nedskärningsåtgärder som återigen förordnats Grekland kan rimligen inte tillföra något nytt till de problem som liknande åtgärder inte lyckats ändra på. De löften långivarna givit om framtida överläggningar kring en omstrukturering av landets skulder, såg hon inte som tillräckligt konkreta för att balansera upp de negativa konsekvenserna av avtalet. Den ekonomiska verkligheten behöver fortfarande förbättras för majoriteten av det grekiska folket.

Författare: Carin Carlund och Anna Eken, Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg