Film: The Passion of Michelangelo

lapasiondemichelangeloThe Passion of Michelangelo är en fascinerande och konstnärlig film.

Filmen utspelar sig i diktaturens Chile under början av 1980-talet, men handlar endast indirekt om diktaturen. I en liten sömnig by vid namn Peñablanca har en märklig företeelse börjat locka allt fler människor och uppmärksamhet. En ung 14-årig pojke vid namn Miguel Angel påstår sig stå i direkt kontakt med Jungfru Maria – la vírgen. Han kallar henne för sin mamma och även om han erkänner henne vara allas mor, så säger han sig vara hennes utvalda, såsom Jesus.

Människor fascineras av den unge pojken och kommer resande för att se honom tala med Jungfru Maria tillsammans med den lokale prästen. Miguel Angel talar med Jungfru Maria som genom honom ger meddelanden till människorna. Med tiden börjar också märkliga, oförklarliga händelser att ske. Människor kommer för att få ta del av miraklen, men en del kommer dit för kommersen som fenomenet för med. Kyrkan skickar en präst för att ta reda på vad det hela handlar om, om kyrkan kan ställa sig bakom detta fenomen. Prästen blir fundersam över vad det är som egentligen pågår och talar med många olika människor om den unge pojken. Står Miguel Angel verkligen i direkt kontakt med Jungfru Maria eller är det hela en konspiration? Miguel Angel själv är säker på sin sak men för de utomstående ter sig Miguel och hela situationen alltmer förvirrad.

Berättelsen om Miguel Angel är baserad på en verklig händelse och fascinerar därmed än mer. Han levde ett intressant liv även efter sin första berömmelse, då han sedan levde som transvestit under namnet Karole Romanoff fram till sin död år 2008. Miguel Angel var vida känd i Chile och många känner till honom och den lilla byn Peñablanca än idag.

Text: Rebecka Hallén

Dokumentär: The Black Power Mixtape 1967-1975

blackpowermixtapeHelt orelaterat till Barak Obamas installation för en ny mandatperiod ägnade jag min måndagskväll åt den dubbelt Guldbaggebelönade dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975. Filmen utgörs av bortglömda TV-inslag gjorda av SVT-journalister, som utifrån ett svenskt perspektiv försöker skildra militariseringen av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

I ovanligt närgångna intervjuer får vi möta högintellektuella aktivister som Stokely Carmichael, myntaren av slagordet ”Black Power” och sedermera utsedd till hederspremiärminister i Black Panthers, och Angela Davis, filosof och nyckelperson i USAs kommunistparti.

Dokumentären är i lika hög grad en lärorik – om än långt ifrån komplett – historielektion i de politiska krafter som inte föll in i leden bakom Martin Luther Kings icke-våld, som den är en studie i hur dessa rörelser där och då skildrades av svenska journalister för svensk publik, medan den förestående utvecklingen ännu var högst oviss för ett samhällsbygge vars sprickor blir allt tydligare.

Efter att King mördats 1968 tilltar radikaliseringen; att även icke-våldsförkämpar mördas ses som ytterligare ett bevis för vad Stokely Carmichael menar är ett felaktigt antagande i Martin Luther Kings filosofi: att omvända sina förtryckare genom att med ickevåld uppmärksamma sitt lidande fungerar bara om förtryckaren har ett samvete. Det vita USA – menar Carmichael – har inget samvete.

Socialistiska Black Panthers bygger egna hälsokliniker, skolor och tillhandahåller juridisk hjälp, samtidigt som partimedlemmarna vapen- och sjukvårdstränas. Den av dokumentärens titel antydda kopplingen till musik är på det stora taget diffus, men i en scen från 1969 får vi se hur ännu inte tonåriga barn i Black Panthers lokaler tar till en kampvisa på melondin från Land of 1,000 dances: ”Guns, pick up the guns and put the pigs on the run”. I övrigt går dokumentärens tydligaste koppling till musik genom att olika musiker, bland annat Harry Belafonte, Erykah Badu, Talib Kweli och John Forté, väger in och kommenterar de olika inslagen.

Genom Vietnamnkrigets hemkommande veteraner introduceras ett omfattande heroin- och crackmissbruk i svarta områden – möjligen understött av FBI och CIA – som fläckar rörelsens intellektuella skärpa. En äldre bokhandlare i Harlem föreläser med ett slående visdomsflöde behovet för den yngre generationen av kunskap framför att fastna i rasbaserade roller:

Black is beautiful, but 
black isn’t power – knowledge is power!
For you can be black as the crow
You can be white as snow
But if you don’t know
And ain’t got no dough
You can’t go
And that’s fo’ sure 

Sammantaget omfattar dokumentären skarpa analyser från dåtidens aktivister, en intressant inblick i en måhända otillräckligt uppmärksammad del av medborgarrättsrörelsen sedd genom svenska 70-talsbrillor samt en lektion i politiska rörelsers olika faser, förgreningar och upp- och nedgångar. Jag kan inte hjälpa att känna viss nostalgi inför en antirasistisk kamp vars utveckling sakta men säkert gick åt rätt håll, jämfört med den apati som kan överkomma mig inför rasismens växande utbredning här och nu – men den nostalgin kan jag snabbt avfärda med att situationen här trots allt ännu är långt bättre än vad som skildras i dokumentären och att lärdomen trots allt är att politiskt kamp faktiskt lönar sig. Dags att göra nytta!

Text: Jonas Eriksson

Film Review: Dear Mandela

The film Dear Mandela takes off in the illegal settlements of Durban, South Africa. Despite its name, it is not a film about Nelson Mandela himself, but more about the legacy of this highly esteemed man. South Africa has perhaps not come as far as many South Africans wished, over the almost 20 years since the fall of Apartheid. Inequalities are still growing and a large portion of the urban population is still living in shacks on the outskirts of cities, with no right to land or security.

The main character of the film, a youth activist named Mazvi, symbolizes the divergence between the hope that Mandela fostered about change and the dire situation in which many people in South Africa are living today. This divergence is also apparent in the way that people are barely allowed to criticise the African National Congress (ANC), the party of Nelson Mandela, despite the fact that the ANC government in charge had limited success in changing the desperate living-situation, especially in the urban areas.

In this documentary we follow the group Abahlali baseMjondolo, residents of the shacks, in their struggle to reverse some of the injustices of the South African system. Peoples´ homes were being demolished without legal justification, and residents of the settlements were forced to move to temporary housing estates, where the living conditions have sometimes been worse than before. The queues for permanent housing were getting longer as the promise of a solution grew bleaker. Government-paid demolition men, called “red ants” because of their uniform overall, who themselves mostly stem from poorer areas, were hired to destroy illegal shacks. This led Abahlali baseMjondolo to take actions and fight for the right of their people. This is what the film is about.

The Swedish premier of Dear Mandela took place on 14 November 2012 at The Museum of World Culture as a part of the Global Week, arranged by the University of Gothenburg. Two members of the subsequent panel discussion, Thembani Ngongoma from Abahlali baseMjondolo and Marianne Millsten from the Nordic Africa Institute, agreed that the abolition of apartheid has not brought an end to inequalities in South Africa. Both confirmed that South Africa is facing huge problems, which span beyond the housing situation.

South Africa is the protest capital of the world. We are protesting the lack of basic needs, but it is also a question of human dignity and democracy. South Africa is heading for a catastrophe and change can only come from the grassroots. People have to make their own decisions, said Thembani Ngongoma

According to Marianne Millsten, the problem lies in the lack of local democracy, which was promised to the population by the ANC but not realized.

As we see in this movie, people are still being discriminated against, but people also take up the fight and build their networks from scratch to achieve their goals. It is very humbling to see their sacrifices and the resources that go into these movements. But on the question of where South Africa is heading, well, I wish I had an answer, said Marianne Millsten.

The directors Dara Kell and Christopher Nizza make it apparent that Abahlali baseMjondolo faces challenges from both the government and other activist groups. Big victories are levelled by great defeats and violent attacks.

The story of the film is solely told by its protagonists, which makes the messages authentic, but also causes some confusion with the storyline. Nevertheless, for an interesting insight into one of the most pressing problems facing South Africa, Dear Mandela is definitely worth a watch.

By Frida Göteskog 

Recension: Palme (dokumentär)

I dagarna gick dokumentärfilmen Palme upp på biograferna runt om i landet och filmen fick stor uppmärksamhet redan innan premiären. Vad är det som fängslar många av oss med historien om Palme? Pojken som växte upp i ett välbärgat Östermalmshem och som senare kom att bli en av vår tids stora socialdemokratiska ikoner. Historian slutar som bekant med mordet i februari 1986 då statsministern skjuts och än idag är motiv och gärningsman oklart för utredarna.

Filmen fokuserar dock inte på mordet utan tar i stället avstamp i Palmes barndom och vi får följa honom under uppväxtåren genom foton, journalfilmer och berättelser av gamla skolkamrater. Palme framstår begåvad, ja rent av som ett underbarn, och filmen vittnar om hans geni. Främst språkkunskaperna lyfts fram och under dokumentärens gång hör vi Palme konversera obehindrat på franska, spanska och engelska.

Det är inte utan beundran en lämnar biosalongen. Palme framstår på det hela taget som en sann idealist ständigt kämpande för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom gör han det med en självklarhet och karisma som är fascinerande och det är tveklöst att han imponerade i ämnet speech under collage-året i USA.

På det hela taget är det en positiv bild som lyftes fram, exempelvis privata videoinspelningar från semestrarna med barnen på Fårö bidrar till att stärka familjen Palmes idyll. Precis som hemma-hos-reportagen i det lilla radhuset i Vällingby. Men regissör Lindström lyfter också upp de mindre smickrande historierna; Geijeraffären, löntagarfondernas impopularitet, tron på kärnkraft som framtidens energikälla och Palmes skiftande humör som gav upphov till offentliga utskällningar vilka han sällan bad om ursäkt för.

Att mordet sätter punkt för dokumentären är inget som förvånar snarare det sättet att återge 60- och 80-talet stora politika händelser. Dokumentären är inte bara ett gott porträtt av en begåvad politiker utan ger också en klar bild över världshändelser och svensk politiks förståelse för dessa. Apartheit och Vietnamkrig, rasism och globala ekonomiska kriser, Palme hade bestämda, i vissas ögon radikala, uppfattningar om sin omvärld. Hans smittsamma engagemang blir tydligt i den känslosamma scenen när Anna Lindh håller tal på hans begravning.

Säga vad man vill om Palme-personen, likväl älskad som hatad. Palme-dokumentärfilmen bjuder på en biografi av god klass som minner om en svunnen tid.

 

Text: Stina Petersson