Utblick at Bokmässan

The annual book fair in Gothenburg, Bokmässan, features an event focusing on international issues –  “Internationella torget”. Utblick was there and talked to representatives of two organisations working with human rights issues; Operation 1325 and Emmaus. First out was Maj Britt Theorin – current President of Operation 1325 who has also served as a member of the Swedish as well as the European Parliament.

SONY DSC

Operation 1325 is an umbrella organisation working for full international implementation of Resolution 1325, adopted by the United Nations’ Security Council in 2000. Resolution 1325 focuses on the necessity of involving both men and women in the work of conflict resolution and peace building.

Ms. Theorin explained that while women constitute half the global population, there is a stark absence of women within peace building efforts; both on national and international levels. Recognising that sustainable peaceful relations cannot be reached with only half the population on-board, especially in regard to the vulnerable position of women and girls in armed conflicts, Resolution 1325 aims to improve the participation of women on all levels of conflict resolution.

Despite the Resolution being adopted in 2000, full implementation remains elusive in most countries. Even in countries where the Resolution is formally implemented, such as Sweden, Ms. Theorin pointed out several weaknesses that hamper the usefulness of the Resolution. The Swedish implementation, for instance, is lacking on many fronts as it does not include any concrete objectives, time frames, or funding for the government agencies in question – thus carrying little actual force. (Report Monitoring Swedish implementation: http://operation1325.se/sites/default/files/women_count_2012.pdf

Operation 1325 uses a variety of methods to reach their goals; education, awareness campaigns and political influence. As an umbrella organisation bringing together women’s organisations worldwide, the Operation arranges lectures and seminars; both through its own initiative as well as local outreach programmes. According to Ms. Theorin, the most recent include seminars arranged in Sudan and a project with Libyan women’s organisations due to start shortly.

Due to their extensive experience within the Swedish and European Parliaments, Ms. Theorin and her fellow activists are also able to influence politicians in their natural mileu.

While the goal of ensuring gender equality in peace processes is still distant, there is some progress; Ms. Theorin mentioned the Nepalese implementation of the Resolution as a good example for other states to follow. “The Nepalese implementation is commendable as it provides ample opportunity for making a real difference, for example through providing  various resources (monetary, judicial and medical) for women wounded in armed conflict.” 

Next, Utblick met Julia Finér, president of Emmaus Stockholm, who was also present at Internationella Torget. Emmaus’ focus was to present their project for increased visibility of the Moroccan occupation of Western Sahara. Ms. Finér explained that while the occupation of Western Sahara has been ongoing since 1975, it receives very little international attention. Emmaus, is a solidarity-based group working for sustainability and justice,  and seeks to highlight the problems in Western Sahara, by drawing attention to the situation.

Ms. Finér explained that the UN does very little to alleviate the situation. This limited role is attributed to France exercising its veto power within the Security Council in lieu of both its long term alliance with Morocco as well as its historical role as colonsier – hindering any intervention in the area. As a result, the UN force allowed in the area has no mandate to investigate human rights abuses. Effectively, human rights violations continue unhindered and the UN presence is useless for the Saharawi (Western Saharan) population. However, things are a-changing – in 2011 the EU voted against a treaty with Morocco on fish trade with occupied territories, for the first time opposing French opinion.

Emmaus works at improving awareness through several outlets; Swedish news outlets, parliament seminars, debate articles as well as active participation at events such as Bokmässan. They are also supporting the publication of a new book, “Tyst Territorium” – a compilation of reports from Western Sahara by noted investigative journalists Fredrik Laurin and Lars Schmidt. Furthermore, Emmaus is arranging a trip to Western Sahara, where participants will be guided around the area and visit refugee camps in Algeria. The aim is to give insights and increased visibility abroad, as traveling through Western Sahara privately, especially in more sensitive areas, is currently very difficult to do.

Text: Anja Johansson

Bild: Jan Ainali

Read more: Emmaus Stockholms Västsaharasida: http://www.emmausstockholm.se/vastsahara/

Western Sahara Resource Watch: http://www.wsrw.org/

Saharwian Fishermen Condemn EU-Morocco Fishing Treaty ‘Fraud’, EurActiv: http://www.euractiv.com/development-policy/saharawi-fishermen-condemn-eu-mo-news-530059

Way Out West: en festival för den politiskt intresserade

I veckan är det dags för årets upplaga av Way Out West, stadsfestivalen som sedan 2007 årligen slagit läger i Slottsskogen mitt i hjärtat av Göteborg. De tre orden för osökt tankarna till konserter, klubbar och dans. Vad färre kanske känner till är festivalens minst sagt breda utbud av kultur som faller inom andra kategorier än just musik.

Att kalla Way Out West Sveriges mesta stadsfestival vore ingen överdrift. Festivalen har tidigare lyfts fram av tidningen The Times som enda svenska festival bland listan på Europas 20 mest spännande och intressanta festivaler. Dessutom kammade arrangörerna hem 2011 års pris för mest innovativa festival i MTV O Music Awards, där stora amerikanska festivaler som Coachella och Lollapalooza utgjorde konkurrenter.

Festivalen förknippas kanske huvudsakligen med konserter och musikakter framförda av både världskända och mindre uppmärksammade artister och band, tillhörande diverse genrer. Det är dock inte främst det breda musikutbudet som skänkt festivalen internationell uppmärksamhet och allehanda utmärkelser. Festivalens originalitet går snarare att finna i programmets mångsidighet, där konserter och klubbarrangemang varvas med ingående föreläsningar och politiska dokumentärer.

Kanske minns du förra årets stora festivalnyhet, ”Way Out West Goes Veggie”, projektet som innebar att all mat som erbjöds besökarna på festivalområdet var av vegetarisk sort. För dem av er som hängde med i flödet gällande denna nyhet kommer det förmodligen inte som en chock att arrangörerna av denna stadsfest har ett intresse för att påverka och skapa debatt. Engagemanget märks även tydligt på festivalens repertoar, och årets sådan utgör inget undantag. För att inte drunkna i programdjungeln har Utblick valt att lyfta fram några av de inslag i det politiskt orienterade utbudet vilka vi anser utgöra de främsta höjdpunkterna för årets festival.

På torsdag ljuder startskottet för Way Out West och festligheterna blåses inte av förrän lördag kväll, eller söndag morgon för den hågade. Så öppna närmaste almanacka eller kalenderapp och gör plats för följande däri:

 

Föreläsningar

Plats: Scandic Rubinen

 

Studio Total

Fredag 13:45

Du, och merparten av svenska folket, minns säkerligen uppståndelsen kring Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ när de under Almedalsveckan 2010 eldade upp 100 000 kronor i en grill. Pengarna skulle symbolisera löneskillnaden mellan män och kvinnor, som Gudrun Schyman själv uttryckte det: ”lön efter kön kostar kvinnor 100 000 kronor per minut”. Bakom aktionen och pengarna stod Thomas Mazzetti och Per Cromwell, grundare till PR-byrån Studio Total.

Än färskare i minnet återfinns nyheten från förra året om att nallebjörnar med frihetsbudskap släpptes över Vitrysslands huvudstad Minsk. Syftet med kampanjen var att ge stöd åt oppositionen mot president Aleksandr Lukasjenko och hans regim. Vem var avsändaren? Ja, du gissade rätt, Studio Total stod bakom även denna aktion.

Säga vad man vill om reklambyråns metoder, att skapa uppmärksamhet är något Thomas Mazzetti och Per Cromwell (eller Thomas Bergkvist och Per Eriksson som de egentligen heter) i allra högsta grad behärskar. Missa inte chansen att med egna öron höra vad killarna har att säga om sina minst sagt kontroversiella förfaranden.

Pengabränning: http://www.youtube.com/watch?v=vujzYAZJ-YU
Nallar över Minsk: http://debatt.svt.se/2012/07/05/har-ar-beviset-for-att-vi-slappte-nallar-over-minsk/

Nabila Abdul Fattah

Lördag 12:30

Socialpedagogen Nabila Abdul Fattah föddes 1981 i Libanon men har vuxit upp och bott merparten av sitt drygt 30-åriga liv i Sverige, närmare bestämt i Norrland, Malmö, Göteborg och Stockholm. Kanske är de många och långa flyttarna en anledning till att Nabila säger sig ha sett alla sidor av Sverige. Hon påpekar även att hon inte backar för att berätta om dem, vilket hon idag gör genom att arbeta som debattör och kolumnist för tidningarna Metro och ETC.

2004 mottog Nabila Björn Afzeliuspriset, ett pris som delades ut av Hoola Bandoola Band till personer som ”verkat i Björn Afzelius anda”. Samma år tilldelades hon även Spingostipendiet, ett stipendium som delas ut av Kommunistiska Partiet till unga kulturskapare som arbetar emot förtryck.

Nabila Abdul Fattahs hemsida: http://nabila.se/

The Impossible Music Session Stockholm

Lördag 14:45

”Runtom i världen censureras och förföljs musiker för att de uttrycker sina åsikter. På The Impossible Music Sessions tar musikerna sina röster tillbaka och skapar gränsöverskridande samarbeten.”

Kanske har du inte hört talas om The Impossible Music Sessions innan, men det är egentligen ganska enkelt. Konceptet är glasklart – musiker som censureras i sina hemländer får via denna rörelse möjlighet att göra sina röster hörda. Rörelsen har sitt ursprung i New York men har på en våg av solidaritet musiker emellan spridit sig till andra delar av världen.

På lördag har du möjlighet att inte bara få veta mer om konceptet, utan även höra från den iranska artisten Arya Aramnejad via Skype. Den svenska artisten Jennie Abrahamsson talar om hur det är att framföra musik skriven av en censurerad artist.

The Impossible Music Sessions: http://www.impossiblemusic.org/
The Impossible Music Sessions Stockholm: https://www.facebook.com/IMSSTHLM

 

Filmvisningar

Plats: Hagabion & The Bedouin Theatre

 

Revolution / Hagabion
Torsdag 12:30

NUG – Vandal in Motion / Hagabion
Fredag 10:30

Second Class
Fredag 14:45 / Hagabion

Alias
Lördag 10:30 / Hagabion

Petey & Ginger
Lördag 12:30 / Hagabion

Free Angela and All Political Prisoners
Lördag 12:45 / Hagabion

Pussy Riot: A Punk Prayer
Lördag 20:00 / The Bedouin Theatre

Information om respektive film går att finna här: http://www.wayoutwest.se/sv/film

För en överblick av hela programmet klicka här: http://www.wayoutwest.se/sv/schema

Och för er som undrar så, ja, även årets festival goes veggie.

Text: Jenni S Lindberg

10 Philosophical Paradoxes

So you think you can think?

10: You will throw me into the water

Socrates is out walking and admiring the countryside, thinking of groundbreaking philosophy when he reaches a bridge which is guarded by Plato. Plato says: “In the first proposition you utter, you speak the truth – I will let you pass. But surely, if you speak falsely I shall throw you into the water!” To which Socrates replies: “You will throw me into the water.”
Will Plato throw Socrates into the water?

9: Where’s your god now?

Can an omnipotent being create an object that is so heavy that he cannot lift it?
If yes, then he is not omnipotent – if no, he is not omnipotent. So, how can he be omnipotent?

8: You spin me right round…

Preposition A: Cats always land on their feet. Preposition B: Buttered toast always land buttered side down.
So duct tape a buttered toast on the back of a cat and watch it spin midair!

7: Dude, where’s my car?

You buy a car and name it Lucy – and throughout the years you swap out piece by piece so that eventually you will have swapped out all of Lucy’s parts. Now, someone else uses all the exact parts you swapped out and builds a car. Which one is Lucy?

6:  Beam me up Scotty!

In an alternate universe there exist only two objects that have different spatial positions. These two objects have the exact same matter. Are there two different objects with the exact same matter or one object existing at two different places at the same time?

5: The turtle always win.

To reach point B you must always get half-way from point A. And half-way of half-way to point B from point A. And half-way of half-way of half-way and so on – resulting an infinite number of half-ways. Can
you reach paradox no. 1? You are halfway there..

4: Inception or inception or inception..

Are you awake or are you currently dreaming in a coma? Wake up Neo..

3: In the hands of the mad scientist!

So you might have concluded that you are not in a coma. Now, how do you know that you are not a brain in a vat which receives all of its impulses and input from a mad scientist?

2: Come with me if you want to live!

If you go back in time to change the past, the prerequisite conditions which made you go back in the first place are not set in motion, and thus you will not go back in the first place. But if you do not go back in time, history will unfold as it did before and you will go back in time!

1: The chain of events

Congratulations, you have reached the end goal with the list. How did you do it? Was it an unavoidable consequence of predetermined causal events which made you read through all the paradoxes? Where is your free will now?

Did you solve them all? Well, is it not your reason that tells you that you are reasonable?

Text: Daniel Brandt

Film: The Passion of Michelangelo

lapasiondemichelangeloThe Passion of Michelangelo är en fascinerande och konstnärlig film.

Filmen utspelar sig i diktaturens Chile under början av 1980-talet, men handlar endast indirekt om diktaturen. I en liten sömnig by vid namn Peñablanca har en märklig företeelse börjat locka allt fler människor och uppmärksamhet. En ung 14-årig pojke vid namn Miguel Angel påstår sig stå i direkt kontakt med Jungfru Maria – la vírgen. Han kallar henne för sin mamma och även om han erkänner henne vara allas mor, så säger han sig vara hennes utvalda, såsom Jesus.

Människor fascineras av den unge pojken och kommer resande för att se honom tala med Jungfru Maria tillsammans med den lokale prästen. Miguel Angel talar med Jungfru Maria som genom honom ger meddelanden till människorna. Med tiden börjar också märkliga, oförklarliga händelser att ske. Människor kommer för att få ta del av miraklen, men en del kommer dit för kommersen som fenomenet för med. Kyrkan skickar en präst för att ta reda på vad det hela handlar om, om kyrkan kan ställa sig bakom detta fenomen. Prästen blir fundersam över vad det är som egentligen pågår och talar med många olika människor om den unge pojken. Står Miguel Angel verkligen i direkt kontakt med Jungfru Maria eller är det hela en konspiration? Miguel Angel själv är säker på sin sak men för de utomstående ter sig Miguel och hela situationen alltmer förvirrad.

Berättelsen om Miguel Angel är baserad på en verklig händelse och fascinerar därmed än mer. Han levde ett intressant liv även efter sin första berömmelse, då han sedan levde som transvestit under namnet Karole Romanoff fram till sin död år 2008. Miguel Angel var vida känd i Chile och många känner till honom och den lilla byn Peñablanca än idag.

Text: Rebecka Hallén

Dokumentär: The Black Power Mixtape 1967-1975

blackpowermixtapeHelt orelaterat till Barak Obamas installation för en ny mandatperiod ägnade jag min måndagskväll åt den dubbelt Guldbaggebelönade dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975. Filmen utgörs av bortglömda TV-inslag gjorda av SVT-journalister, som utifrån ett svenskt perspektiv försöker skildra militariseringen av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

I ovanligt närgångna intervjuer får vi möta högintellektuella aktivister som Stokely Carmichael, myntaren av slagordet ”Black Power” och sedermera utsedd till hederspremiärminister i Black Panthers, och Angela Davis, filosof och nyckelperson i USAs kommunistparti.

Dokumentären är i lika hög grad en lärorik – om än långt ifrån komplett – historielektion i de politiska krafter som inte föll in i leden bakom Martin Luther Kings icke-våld, som den är en studie i hur dessa rörelser där och då skildrades av svenska journalister för svensk publik, medan den förestående utvecklingen ännu var högst oviss för ett samhällsbygge vars sprickor blir allt tydligare.

Efter att King mördats 1968 tilltar radikaliseringen; att även icke-våldsförkämpar mördas ses som ytterligare ett bevis för vad Stokely Carmichael menar är ett felaktigt antagande i Martin Luther Kings filosofi: att omvända sina förtryckare genom att med ickevåld uppmärksamma sitt lidande fungerar bara om förtryckaren har ett samvete. Det vita USA – menar Carmichael – har inget samvete.

Socialistiska Black Panthers bygger egna hälsokliniker, skolor och tillhandahåller juridisk hjälp, samtidigt som partimedlemmarna vapen- och sjukvårdstränas. Den av dokumentärens titel antydda kopplingen till musik är på det stora taget diffus, men i en scen från 1969 får vi se hur ännu inte tonåriga barn i Black Panthers lokaler tar till en kampvisa på melondin från Land of 1,000 dances: ”Guns, pick up the guns and put the pigs on the run”. I övrigt går dokumentärens tydligaste koppling till musik genom att olika musiker, bland annat Harry Belafonte, Erykah Badu, Talib Kweli och John Forté, väger in och kommenterar de olika inslagen.

Genom Vietnamnkrigets hemkommande veteraner introduceras ett omfattande heroin- och crackmissbruk i svarta områden – möjligen understött av FBI och CIA – som fläckar rörelsens intellektuella skärpa. En äldre bokhandlare i Harlem föreläser med ett slående visdomsflöde behovet för den yngre generationen av kunskap framför att fastna i rasbaserade roller:

Black is beautiful, but 
black isn’t power – knowledge is power!
For you can be black as the crow
You can be white as snow
But if you don’t know
And ain’t got no dough
You can’t go
And that’s fo’ sure 

Sammantaget omfattar dokumentären skarpa analyser från dåtidens aktivister, en intressant inblick i en måhända otillräckligt uppmärksammad del av medborgarrättsrörelsen sedd genom svenska 70-talsbrillor samt en lektion i politiska rörelsers olika faser, förgreningar och upp- och nedgångar. Jag kan inte hjälpa att känna viss nostalgi inför en antirasistisk kamp vars utveckling sakta men säkert gick åt rätt håll, jämfört med den apati som kan överkomma mig inför rasismens växande utbredning här och nu – men den nostalgin kan jag snabbt avfärda med att situationen här trots allt ännu är långt bättre än vad som skildras i dokumentären och att lärdomen trots allt är att politiskt kamp faktiskt lönar sig. Dags att göra nytta!

Text: Jonas Eriksson

Film Review: Dear Mandela

The film Dear Mandela takes off in the illegal settlements of Durban, South Africa. Despite its name, it is not a film about Nelson Mandela himself, but more about the legacy of this highly esteemed man. South Africa has perhaps not come as far as many South Africans wished, over the almost 20 years since the fall of Apartheid. Inequalities are still growing and a large portion of the urban population is still living in shacks on the outskirts of cities, with no right to land or security.

The main character of the film, a youth activist named Mazvi, symbolizes the divergence between the hope that Mandela fostered about change and the dire situation in which many people in South Africa are living today. This divergence is also apparent in the way that people are barely allowed to criticise the African National Congress (ANC), the party of Nelson Mandela, despite the fact that the ANC government in charge had limited success in changing the desperate living-situation, especially in the urban areas.

In this documentary we follow the group Abahlali baseMjondolo, residents of the shacks, in their struggle to reverse some of the injustices of the South African system. Peoples´ homes were being demolished without legal justification, and residents of the settlements were forced to move to temporary housing estates, where the living conditions have sometimes been worse than before. The queues for permanent housing were getting longer as the promise of a solution grew bleaker. Government-paid demolition men, called “red ants” because of their uniform overall, who themselves mostly stem from poorer areas, were hired to destroy illegal shacks. This led Abahlali baseMjondolo to take actions and fight for the right of their people. This is what the film is about.

The Swedish premier of Dear Mandela took place on 14 November 2012 at The Museum of World Culture as a part of the Global Week, arranged by the University of Gothenburg. Two members of the subsequent panel discussion, Thembani Ngongoma from Abahlali baseMjondolo and Marianne Millsten from the Nordic Africa Institute, agreed that the abolition of apartheid has not brought an end to inequalities in South Africa. Both confirmed that South Africa is facing huge problems, which span beyond the housing situation.

South Africa is the protest capital of the world. We are protesting the lack of basic needs, but it is also a question of human dignity and democracy. South Africa is heading for a catastrophe and change can only come from the grassroots. People have to make their own decisions, said Thembani Ngongoma

According to Marianne Millsten, the problem lies in the lack of local democracy, which was promised to the population by the ANC but not realized.

As we see in this movie, people are still being discriminated against, but people also take up the fight and build their networks from scratch to achieve their goals. It is very humbling to see their sacrifices and the resources that go into these movements. But on the question of where South Africa is heading, well, I wish I had an answer, said Marianne Millsten.

The directors Dara Kell and Christopher Nizza make it apparent that Abahlali baseMjondolo faces challenges from both the government and other activist groups. Big victories are levelled by great defeats and violent attacks.

The story of the film is solely told by its protagonists, which makes the messages authentic, but also causes some confusion with the storyline. Nevertheless, for an interesting insight into one of the most pressing problems facing South Africa, Dear Mandela is definitely worth a watch.

By Frida Göteskog 

Recension: Palme (dokumentär)

I dagarna gick dokumentärfilmen Palme upp på biograferna runt om i landet och filmen fick stor uppmärksamhet redan innan premiären. Vad är det som fängslar många av oss med historien om Palme? Pojken som växte upp i ett välbärgat Östermalmshem och som senare kom att bli en av vår tids stora socialdemokratiska ikoner. Historian slutar som bekant med mordet i februari 1986 då statsministern skjuts och än idag är motiv och gärningsman oklart för utredarna.

Filmen fokuserar dock inte på mordet utan tar i stället avstamp i Palmes barndom och vi får följa honom under uppväxtåren genom foton, journalfilmer och berättelser av gamla skolkamrater. Palme framstår begåvad, ja rent av som ett underbarn, och filmen vittnar om hans geni. Främst språkkunskaperna lyfts fram och under dokumentärens gång hör vi Palme konversera obehindrat på franska, spanska och engelska.

Det är inte utan beundran en lämnar biosalongen. Palme framstår på det hela taget som en sann idealist ständigt kämpande för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom gör han det med en självklarhet och karisma som är fascinerande och det är tveklöst att han imponerade i ämnet speech under collage-året i USA.

På det hela taget är det en positiv bild som lyftes fram, exempelvis privata videoinspelningar från semestrarna med barnen på Fårö bidrar till att stärka familjen Palmes idyll. Precis som hemma-hos-reportagen i det lilla radhuset i Vällingby. Men regissör Lindström lyfter också upp de mindre smickrande historierna; Geijeraffären, löntagarfondernas impopularitet, tron på kärnkraft som framtidens energikälla och Palmes skiftande humör som gav upphov till offentliga utskällningar vilka han sällan bad om ursäkt för.

Att mordet sätter punkt för dokumentären är inget som förvånar snarare det sättet att återge 60- och 80-talet stora politika händelser. Dokumentären är inte bara ett gott porträtt av en begåvad politiker utan ger också en klar bild över världshändelser och svensk politiks förståelse för dessa. Apartheit och Vietnamkrig, rasism och globala ekonomiska kriser, Palme hade bestämda, i vissas ögon radikala, uppfattningar om sin omvärld. Hans smittsamma engagemang blir tydligt i den känslosamma scenen när Anna Lindh håller tal på hans begravning.

Säga vad man vill om Palme-personen, likväl älskad som hatad. Palme-dokumentärfilmen bjuder på en biografi av god klass som minner om en svunnen tid.

 

Text: Stina Petersson