City Guide: Brasília

Informationen på internet berättar om den utopiska staden Brasilia. Människorna i Brasilien om huvudstaden som kretsar kring pengar och politik, som ingen vill besöka. En stad som byggdes i mitten av ingenstans för bara 53 år sedan och ser ut som ett flygplan till formen, är den något att besöka eller inte? Kanske måste vi skapa oss vår egen uppfattning.

1960 invigdes Brasilia som Brasiliens nya huvudstad (tidigare Rio de Janeiro).  Att bygga en ny stad innebär möjlighet till en väl genomtänkt statsplanering, vilket resulterade i en stad formad som ett flygplan. Tanken var att människor skulle bo längs med flygplanets vingar, regeringen skulle arbeta i ”cockpit” och staden anpassades för 60-talets stora prägel – bilen.

En stad anpassad för bil innebär inte bara ett utarbetat system av rondeller och system som gör trafiken flytande och utan en enda farlig vänstersväng, det innebär också att 2000-talets höga beroende av bil i kombination med en befolkning större än uträknat orsakar fantastiskt långa köer längs stadens huvudväg då alla slutar jobbet. Så undvik denna fram mot sen eftermiddag för att inte fastna i stillastående köer oavsett om det är bil eller lokalbuss du färdas med.

I Brasilia samlas landets politiker. Många av dem bor i andra städer och reser endast till jobbet mellan onsdag och fredag vilket innebär att det dessa dagar är väldigt mycket folk som flyger, och kan resultera i högre biljettpriser. Dessutom är det ofta många stora konferenser i Brasilia vilket gör att hotellen ofta står helt fulla. Så var ute i god tid för att få tag i något boende alls.

I den stad som ska styra stora Brasilien rekommenderas för den politikintresserade ett besök hos parlamentet (bild ovan). Guidade turer går ofta och särskilt intressant blir turen (och för den delen hela staden) om man först läst journalisten Henrik Brandão Jönssons bok ”Fantasiön: ett repotage från Brasiliens hjärta”.

Oavsett politikintresse finns även möjlighet att besöka presidentens hus på onsdagar, med imponerande storlek, strutsar på gräsmattan och en stilful arkitektur.

Arkitekturen i staden är en andra stor anledning till varför man åker till Brasilia. De flesta stora byggnader är ritade av Oscar Niemeyer och antar spännande former. Allt från en asfalterad stor yta med ett museum som ger känslan av en färd till månen, till en imponerande katedral av ljus.

Brasilia ligger på steppen. Det är under halva året torrt som i Sahara med en luftfuktighet under 10 % (jämför med Sveriges 60-90%).  För att göra staden och luften något mer behaglig har man låtit bygga en konstgjord sjö. Sjön samlar mycket människor och gör att Brasilia en av de städer i världen som har flest båtar. För den som inte har en båt finns det att hyra en bräda för surfpaddling. Annars går det bra att följa den idylliska strandpromenaden, köpa en accaiglass (indianglass gjord på den väldigt speciella frukten accai) eller kokosnöt att dricka ur, eller bara hänga på surfbaren.

Utöver allt detta finns självklart diverse nationalparker, vissa med badmöjligheter andra mindre kontrollerade där man bokstavligt talat får se upp för skallerormar och diverse andra ormar. Glöm inte att kolla i träden, Brasilien har ett rikt fågelliv.

Vid möjlighet att röra sig en bit ifrån staden finns även vattenfallet Ituqira att besöka, bada i och klättra upp till.

Brasilia, precis som andra städer ges inte en rättvis bild utan människor och samtal. I Brasilia finns relativt många människor som pratar engelska. Väldigt många är högt utbildade och alla har en åsikt om Brasiliens politik och välstånd. Så underskatta inte att undersöka någon annans vardag och lära utifrån olika perspektiv snarare än att bara turista.

Text och foto: Lina Alsterlund

City Guide: Havanna

Havanna är något av ett samhällsmuseum för nostalgiker såväl som storskaligt labb för påhittiga uppfinnare – något som förtäljer om en nära förestående framtid, där museet som är Havanna sannolikt kommer restaureras till något helt annat. Till det bättre eller sämre? Uppfattningarna går här isär, men oavsett åsikter klämtar klockan för turisten. Det är kort sagt bäst att ta chansen att bevittna det nuvarande Havanna medan du kan.

Vid landning på flygplatsen gör man bäst i att se till att man har gott om kontanter. Kuba har två valutor som går att använda för olika saker: den inhemska kubanska peson, som formellt inte ges ut till turister, och den på dollarn baserade konvertibla peson. Skaffa dig ett gäng konvertibla pesos för att växla till dig kubanska pesos så fort du har kommit in i Havanna; dessa kan du sedan använda för att handla på allehanda caféer, hål-i-väggen-restauranger och fruktstånd. Konvertibla peson används bäst för det den är till för: det faktiska turistandet. För att göra vistelsen och plånboken rikare, rekommenderas så kallade Casas Particulares som boendealternativ, vilka utgörs av privatpersoner som med regeringens tillstånd får hysa turister hemma hos sig i utbyte mot en avgift.

Att ta emot turister i sina hem gratis, genom exempelvis Couchsurfing, är på Kuba olagligt, även om nya regler håller på att utformas kring detta.

Det är en god idé att ta kontakt med boenden innan du dimper ned i smeten, men det är inte absolut nödvändigt; eftersom internet är en bristvara är det inte alltid de intressantaste personerna som har tillgång till det, och därmed skyltas det ivrigt på de flesta håll i staden.

Den bild av det gamla Havanna som lättast etsar sig fast på hornhinnan för förstagångsbesökaren, skulle jag gissa är den av Malecón – den breda strandpromenaden som löper längs stadens kustlinje, kämpande mot tidens tand och havets påfrestningar. Långt där ute i sundet mellan Kuba och USA går det att skymta passerande handelsfartyg; en påminnelse om den blockad mot det kommunistiska Kuba som på många sätt har format hur nutiden ser ut längre inåt land.

IMG_1582Malecón är den naturliga skådeplatsen för solnedgångarna i Havanna, då de halvfallna barockbyggnader som utgör stadens skyline målas till gulaktiga monument över en föråldrad glansålder, med siluetten av de symboliska Hotel Nacionál som en robust men vacker koloss. Här kopplar människor av efter dagen och förbereder sig inför nattens extravagans genom picknickkorgar och förbrukandet av romflaskor.

När solen väl har gått ned avslöjas en av de häftigaste aspekterna av Havannas charm: den ständiga närvaron av musik. På Casa de la Música (Calle Galiano, centrala delen av staden) spelas de garanterat häftigaste liveframträdandena, om än i en organiserad miljö som attraherar den klassiska konsertmanikern. Utanför, bland de raserade bostadshusen, hörs däremot rytmer som enklast kan beskrivas som hemmagjorda. Plåtar från gamla bilar, tunnor och järnrör blir perfekta instrument i natten. Trummandet fungerar som glädjeuttryck likväl som orienteringshjälpmedel – vid de ofta förekommande strömavbrotten i de äldre delarna av Havanna kan det enklaste sättet att träffa folk i mörkret vara att gå till närmaste trumcirkel och invänta att någon med ficklampa kan förklara vägen för dig.

Vägen borde, om du är en riktig natträv, så småningom leda till El Tropical. Här kommer skeptikerns koncept om ”dans” förhoppningsvis att få sig en rejäl prövning. Det är inte någon enkel uppgift att hitta dit på egen hand, så detta kan vara ett bra tillfälle att hoppa in i en av de gamla Pontiacsen som står och väntar på passagerare kring varenda gatuhörn. Dessa är symboler för kubansk innovation: man undrar ständigt hur kubanerna får dessa skorvar att rulla, med sina rostiga kåpor och trötta ögon till lampor. Med hjälp av en verktygslåda tycks de flesta gamla motorer fungera utmärkt så länge de tas väl om hand om, och får sig en uppdatering då och då genom att delar flyttas om och byts ut bilägare emellan. För påhittigheten råder det ingen nöd på Kuba. Med taxi tar du dig oftast mycket smidigt runt i Havannas yttre delar, och det är dessutom ett bra sätt att få öva sin spanska.

Är inte en fullt sådan intensiv kväll som El Tropical har att erbjuda det som åtrås, är det en god idé att stanna i centrum. Det finns det ett gäng lugnare barer och hang-outs längs turistgatan Calle Obispo, som du når genom att korsa det vackra torget Parque Central. Det gamla Havanna breder sedan ut sig: i söder ligger det majestätiska, före detta regeringssätet Capitolio, och strax innan finns Gran Teatro de la Habana, där den världsberömda kubanska balettakademien huserar. Bakom Capitolio och teatern lurar det gamla Chinatown med sina obskyra neonrör och till synes tomma bostadshus. På Calle Obispo finns något annat: längs gatorna skålas det högljutt och överallt spelas lättsålda Buena Vista-låtar för trånande turister. Men bland kolonnerna och de fallfärdiga trapphusen syns långt mer intressanta skådespel: någon säljer glass eller hemmagjord läsk från en vagn, kubansk pizza ur ett hål i väggen eller spelar gitarr medan någon stampar takten med en krycka.

Gör gott i att undvika dragplåstren La Floridita och Bodegita del Medio; att Hemingway supt skallen av sig i dessa lokaler gör inte deras mojitos bättre. Däremot dyrare. De bästa ställena är, i min mening, de där musiken är dämpad och kubaner sitter i par runt borden för att sedan spontandansa när orkestern sätter igång längre in på kvällen. De finns gömda bland myllret, men de finns där. Sök och du skall finna.

Dagtid erbjuder Havanna goda förutsättningar för traditionellt turistande: Museo de la Revolución är intressant för den propagandautsvultne, liksom den inglasade båten Granma som står utanför, vaktad av beväpnad militärpolis – Fidels och kamraternas transportmedel när de lämnade Mexiko 1956 för att gå iland på Kuba och iscensätta revolutionen.

Är du utsvulten på sandstrand och hav, avgår turistbussar till stränderna öster om staden från Parque Central. Samma sträcka körs dock av lokala bussar, till en bråkdel av priset.

Västerut finns det välordnade området Vedado, med anslutning till Plaza de la Revolución och det hundra meter höga minnestornet för nationalhjälten och skriftställaren José Martí. I Vedado finns det dessutom en stor konstscen, där unga kubaner ställer ut på lokala gallerier. Till skillnad från inne i de allra mest centrala delarna av Havanna finns här flera studentcaféer och lokaler där stämningen är mer avlappnad än längs Obispo, där gamla gummor klär ut sig och röker cigarrer för att kunna ta betalt av fotograferande turister. Och caféerna är rökiga, det är bara att vänja sig, beställa en espresso och lyssna på sorlet.

IMG_1566Havannas stora charm består inte av några monument, museer eller nostalgiska tillbakablickar, utan att kunna vandra längs trottoaren, slå sig ned på ett studentcafé och prata med unga kubaner om vad som rör sig i deras tankevärld: vad kommer att hända i framtiden? De är hoppfulla, men konstaterar att Havanna förändras hela tiden. Nu är en tid att fånga staden i farten, om man i framtiden vill kunna se på Havanna och dess invånare med kunskap och förståelse.

Text och foto: Josef Svantesson

City Guide: Rio de Janerio

Rio de Janeiro är fotbollens och sambans stad. Därför ska man passa på att se båda, även om man egentligen inte är intresserad. Men på något sätt blir det spännande ändå, bara för att det är Rio.

För att se på fotboll så är Maracanã det givna målet. Maracanã är arenan där alla de stora klubbarna möts, och det gör också deras hängivna fans. Att se en fotbollsmatch är lika mycket en fotbollsupplevelse som en folklivsupplevelse. Människor uttrycker sina känslor på de mest dramatiska sätt som gör det till ett riktigt skådespel.

Ett annat skådespel är såklart samban. Samban finns närvarande i Rio hela året, men dess närvaro eskalerar i takt med att karnevalen närmar sig. Man ska passa på att besöka någon av de otaliga sambaskolorna då de har träningar, för där kommer verkligen Rios folksjäl fram, det är ren glädje. Om man är där veckorna innan karnevalen ska man också passa på att gå på repetitionerna på sambodromen, platsen där de officiella karnevalstågen äger rum. Veckorna innan tränar alla sambaskolorna där och det är gratis att gå och brukar vara mycket människor. Har man sedan möjlighet att gå på själva karnevalen ska man absolut ta den chansen. Gör man det ska man veta om att bland det bästa runt om i staden faktiskt sker på dagtid, då det finns en mängd karnevalståg runt om i staden.

Rio de Janeiro är också en strandens stad. Där finns ett otroligt folkliv. Det är där människor lever sina liv. Familjer samlas, umgås, äter, diskuterar. På stranden går det också att se såväl fotboll som samba. Det går ofta runt ett litet band och spelar och lockar folk till dans. Dessutom finns det otaliga strandförsäljare som säljer allt från snacks och drickor till stranden, till bikinis och kangas. De kända stränderna Copacabana, Ipanema och Leblon är uppdelade i sektioner och vid varje sektion har en speciell grupp av människor sin hemvist. Därmed blir det nästan som ens identitet vilken sektion man går till.


I Rio ska man också passa på att göra alla ”turistmåsten” såsom sockertoppen och Corcovado (Jesusstatyn). Men också Parque Nacional da Tijuca, som är en bit nationalpark i staden, Santa Teresa med sina backiga kullerstensgator och charmiga hus och Niterói: staden på anda sidan bukten. Det finns dessutom företag som tar med turister på en tur i favelan.

I Rio får man heller inte missa nattlivet. Mycket av det sker i Lapa, där turister och Riobor blandas tillsammans med all möjlig musik. Barerna och klubbarna ligger vägg i vägg och alla har sin egen stil och sitt eget klientel. Som bäddat för bar-hopping. Runt Ipanema och Leblon ligger flera av de lite mer sofistikerade barerna.

 

Text och foto: Rebecka Hallén

Swakopmund, Swedes and a safari

The long break in blogging is due to my first real dip after coming here. First me, and three days later my thesis colleague, went down with both high fever, loss of appetite and thirst, as well as stomache aches. It all culminated with last Thursday spent in the hospital on a drip. The time we were ill didn’t seem much to document but here are some pictures from the things we managed to do before that.

In the taxi on the way to Swakopmund

On our way to our first trip outside Omaruru, to the city of Swakopmund at the Atlantic coast. The roads were asphalted and arrow straight for miles. We caught sight of an ostrich and some giraffs on the way! Swakop is Namibia’s second largest town with 42 000 inhabitants. Where the roads end in Swakop the desert and the great sand dunes start. Later we will return and try some sand-boarding.

The Atlantic coast

The air in Swakopmund was surprisingly cold with a constant wind blowing from the Atlantic ocean. Despite the water being freezing we saw some brave ones defying the chilly waves. In the evening we found a restaurant by the sea where we watched the sunset and feasted with champagne and oysters and the famous Namibian beef steaks which cost next to nothing. The evening continued with a bar and a night-club where we for the first time had a chance to talk to all kinds of local people.

White Flag Day at the cemetary in Omaruru

Last week it was White Flag Day in Omaruru, a day on which former Kings of the Herero tribe are honored and commemorated. With no information anywhere as to when the program would begin we took a random stroll to the cemetery and found us in the middle of a ceremony commemorating the now passed former Herero King Wilhelm Zeraua, unveiling the tomb stone of the recently deceased last king and announcing the name of the new King. People from all around Namibia had come to the celebrations. Most of the women were dressed in traditional outfits, white for the Hereros from Omaruru (therefore the name white flag day), green and red for Herero women from other parts of the country.

The whole of last week the Swedish delegation from Vanersborg was in Omaruru to work on their partnership project on NGO collaboration. We tagged along and got to accompany them on a safari outside Omaruru at a German wildlife farm called Immenhof. We got to see a lot of antilopes, exotic birds and giraffs and also Bushmen rock paintings, allegedly approximately 3 000 years old.

Bushmen rock paintings

On Wednesday there was a field trip to the neighboring larger city of Otjiwarongo where we met some municipal representatives and visited a multipurpose help centre supporting HIV-positive people, orphans and other children with school and everyday matters. Since having HIV is still stigmatized,the thought behind the help centre is that since the centre works on many different issues, it is not too apparent in what purpose people visit the centre.

Visit to Otjiwarongo municipality and the multipurpose help centre

Above is the Swedish delegation, me and my thesis collegue, some NGO-representatives and lastly people from the Omaruru municipality. The women are wearing traditional Herero dresses. Behind us, there is a oven working with only solar energy, a “sun oven”. Some bread loafs were baking inside it, although it was too cloudy for the moment to generate any electricity.

After the visit to the center it was time for lunch at a crocodile farm, first looking at crocodiles and then eating them.

That was all for now. Until next time!

Tiina

City Guide: Dar es Salaam

Många som besöker Dar es Salaam lämnar staden och har redan glömt den igen. Eller så minns de staden som tråkig, dammig och varm. Dammig och varm kan stämma, men inte tråkig! De flesta turister stannar i Dar es Salaam på vägen mellan Zanzibar och djurparkerna. Det gör att många bor nära färjeterminalen och endast ser den delen av staden. Om man nu bara vill stanna en natt så är det förstås ett praktiskt alternativ, men för att se Dar es Salaam finns det några alternativa delar av staden att bo i. För att verkligen komma nära folklivet är det i Kariakoo man ska bo. Att se Kariakoo är faktiskt att rekommendera då det är här Dar es Salaams invånare handlar allt från grönsaker och frukt till kläder och importerade plastleksaker från Kina. Men det finns dessutom ett stort utbud av handflätade korgar och mattor och träredskap som är roliga att ta med sig hem, samtidigt som du stöttar lokala hantverkare. Folklivet i Kariakoo suger musten ur en del, men är ett minne för livet! De flesta budgetalternativ för boende ligger i Kariakoo eller downtown.

Kariakoo

För mer shopping av hantverk kan du bege dig till Mwenge i norra delen av staden eller Slipway i Msasani. På marknaden i Mwenge kan du få uppleva hantverk och entreprenörskap på nära håll genom att ta en tur med Investours som kombinerar mikrofinans med turism. Det är också ett sätt att stötta den lokala näringsverksamheten. Då du ändå befinner dig i Mwenge kan du passa på att göra ett besök på det närbelägna University of Dar es Salaam med vackra, gröna omgivningar, eller ett besök på Dar es Salaams stolthet: Mlimani City, ett köpcentrum med biosalong. På Mlimiani finns det luftkonditionering, vilket kan vara skönt att utnyttja under den varma perioden. Msasani är en annan del av staden där du kan passa på att bo om du känner att man har lite pengar över. Här finns fina hotell och flera av stadens finare restauranger ligger här.

Hantverkare i Mwenge

Om du känner att du har fått nog av stadsliv, finns lugnet nära. Ta färjan över till Kigamboni och finn en annan sida av staden. Färjeresan tar bara några minuter men är en upplevelse i sig. På andra sidan finns flera hotell som ligger precis vid den fantastiska stranden. För att komma vidare från färjan kan du exempelvis åka den lokala bussen, dala dala. Passa på att göra det, för där får du se mycket av människors vardagsliv och där sker många fina möten.

Färjan till Kigamboni

Planera nu in tid i Dar es Salaam under din resa, för du kan få se en sida av staden som du inte alls hade väntat dig. Men framförallt, lägg tid på att verkligen möta människorna omkring dig, för det är de som gör Dar es Salaam så fantastiskt!

 

Text och foto: Rebecka Hallén

Helsinki. That’s what’s up

Now is your last chance. Your last chance to travel to Helsinki, the 2012 World Design Capital, before the snow arrives. Go 729 kilometers northeast from Göteborg and you will end up in the center of everything. And by everything I mean literally everything.

Helsinki is booming. I am not quite sure what has gotten into the local people of my home city but during the last two years something has happened. Helsinkians have realized that they live in one of the most beautiful cities in the world. And trust me, it is not usual for Finnish people to brag about what they have. Or say it out loud. Even Bertolt Brecht said that the Finns, whose official languages are both Finnish and Swedish, were the only people in the world who were “silent in two languages”.

What was it that happened two years ago that changed everything? It was a change of attitude. Locals started doing things themselves in order to make Helsinki the best place in the world. The snowball started rolling and it has not stopped ever since. In the spring of 2011 three Helsinki-dudes came up with the coolest idea: a restaurant day. A day when anyone, for one day, can open a restaurant. It can be in their home, in the park or even in the street. On the fifth restaurant day last August 732 pop-up restaurants opened around the world.

Photo by Tuomas Sarparanta

When in Helsinki, it is possible to see this new type of city culture. And that is what makes the place so special. Instead of visiting the center of Helsinki and walking in a circle around the big white church, you should stop a local looking person and insist him or her to tell you where Kallio is. You might get lucky and run into a person who can actually talk.

The city consists of different neighborhoods or more like villages. There is the Kallio-district, Punavuori, Töölö and Vallila for example. Weird Finnish names but all these areas have their own special places and character to them. Most of the hoods have an active neigborhood-movement which organises events and once a year a big “village party”, like the one in Kallio called Kallio Block Party.

In the beginning of the 20th century Kallio used to be a rough working class area but it now hosts the best ethnic restaurants in Helsinki and the cheapest beer. Go for an afternoon beer in a bar called Siltanen (the bartenders are awfully good-looking), stroll among the artists and drunks and start the weekend with some wine in one of the apartments of local Kallio-people. If you try hard enough someone will always open the door (Aksa, Karolina, Nea?).

Photo by Tuomas Sarparanta

My favourite hood is the one of Töölö, since I lived there last summer myself. And I can say, it was the best summer ever. Why? Because Töölö is beautiful. Start your Helsinki-Sunday by jogging around Töölö-bay, then check out the amazing architecture of the Finlandia concert hall (created by the wavy vase designer Alvar Aalto), the Operahouse and the Sibelius-monument. Afterwards you can walk to the seaside and enjoy a finnish delicacy, a sweet bun called “korvapuusti” and coffee at the nicest cafe in Helsinki, Cafe Regatta. In the evening you can always find a gig or art show and interesting people at the culture factory called Korjaamo.

Oh, and Punavuori. There is no way not to mention Punavuori, the Södermalm of Helsinki, the center of Helsinki-style and the place now officially branded as Design District. If you have only one day in Helsinki, just spend it in Punavuori and you will get it all at once. Start the day from Hietalahti flea market and enjoy lunch in the best falafel-place in town called Fafa’s on the groovy walking street of Iso-Roba. You can easily spend the afternoon at the Design Museum and get to the basics of it all. Have a look at a gallery, have your fourth cup of coffee of the day (Finland just passed Sweden as the country with most coffee drinkers in the world) and be proud if you have managed to made friends with a Finn. Even though the start has not probably been the easiest one, once you become friends, you stay friends for a long time.

Photo by Lassi Häkkinen

 

Text: Reetta Heiskanen

På promenad i Calcutta

”Eek chai, bhai!” ropar jag ut, klart och tydligt så att mannen med den präktiga mustaschen och den lilla hatten kan höra mig genom oljudet från trafiken på gatan bakom mig. Han nickar till svar, och medan jag tar några bloss på en liten handrullad cigarett som jag köpt för styckpris av en annan herre på samma bakgata, med minst lika praktfull ansiktsbehåring, börjar mannen koka upp mjölk i en rostig kastrull på den gasolspis han just tänt upp med en tändsticka.

Man ser dem överallt i Indien: så kallade chai-wallahs – teförsäljare – som från sina mobila köksvagnar på cykeldäck håller ett hårt grepp kring konceptet om avkoppling i ett samhälle där en avkopplande paus från vardagen är lika svår att föreställa sig för en västerlänning, som den är självklar för indierna själva. Indier ur alla samhällsklasser kan samlas vid de alltid tillgängliga testånden, där gemene man kan diskutera kaoset, trafiken, politik, pengar och nyheter, medan den ständiga cirkeln av liv fortgår runt omkring dem. Kvinnor lyser med sin frånvaro, som oftast är fallet i sociala sammanhang i Indien. Nere på gathörnet, dit jag beger mig några gånger varje dag för att dricka mitt te och beskåda det skådespel som vid det här laget är vardagsrutin, kan jag ställa mig frågan vad det är som får denna maskin till land att fungera överhuvudtaget, och hur alla de människor som bebor denna lilla yta av land på samma gång kan hålla sams.

Jag befinner mig i Calcutta, staden som var huvudstad i det brittiska Indien från dess att den byggdes 1686 fram till 1911. Vid Gangesflodens utlopp byggde engelsmännen sin huvudstad som en påminnelse om att vid flodens och det uråldriga riket Indiens slut, väntade männen från Väst med kontanter. Det var business långt innan modevärlden flyttade sina fabriker hit och IBM började bygga datorer i kåkstäderna. Jag försöker genom många timmar av vandring runt i staden komma fram till vad det är som gör detta land så speciellt.

I ett land som påstår sig vara världens största demokrati, med nästan 1,2 miljarder invånare som talar hundratals olika språk och utövar flera olika religioner, blir det svårt att hålla ihop känslan av ett land där alla drar åt ett håll. Indien är mer en smältdeg av kulturer och historier som vävs samman med det ständiga oset av mat, avgaserna från städerna och den ständiga rörelsen hos dess befolkning.
En bokhandlare i Calcutta förklarar det för mig: ”Det är svårt att sätta fingret på Indien. Jag vet, för jag har försökt väldigt länge, och jag har bott här hela mitt liv. Människor rör på sig, reser långa sträckor för att kunna skaffa pengar åt sina familjer. Ingen i Indien vill gå tomhänt, men det som finns räcker inte till alla. Så vi måste kämpa om det lilla som finns.”

Kämpandet märker man av så fort man tittar sig omkring i Indien. Jag gör det i Calcutta, men det skulle lika gärna kunna vara i vilken annan indisk stad som helst. Människor samlar plast för att sälja till flaskproducenter, någon letar igenom ett sopberg efter något ätbart och ett skrikande barn som inte kan vara mer än 5 år gammalt skriker, övergivet och vilset i en trappuppgång. Men fattigdom är inget unikt, det är inte vad som gör Indien till vad det är. 35 procent av befolkningen anses leva under fattigdomsgränsen, men Indien hyser även en miljon miljonärer.

Jag viker in i de muslimska kvarteren av Calcutta, där flådda kadaver hänger från takkrokar i de små köttbutikerna och stora byttor med ris, bönor, linser och soppor står och puttrar ute på gatan i vad som kan beskrivas som en gatans saluhall. En turbanklädd man med kolsvarta ögon skopar upp lite av varje åt mig på en aluminiumtallrik och jag äter med min högra hand, sittandes på ett elskåp där ledningar sticker ut kors och tvärs bakom mig. När jag ätit klart och betalat de sju kronor som min måltid kostar, beger jag mig till närmaste gränd, där fyra ungdomar i min egen ålder står och lyssnar på musik från sina ultramoderna mobiltelefoner, alla på en och samma gång. Det tycks mer vara en aktion för allmänheten att beskåda än att lustfyllt faktiskt lyssna på musiken.

Man måste vara högljudd för att göra sig hörd på Indiens gator.

Så hur håller alla dessa människor sams med varandra? Varför ser man så lite våld på stadens gator? Phil, en amerikan i exil, tillrättavisar mig: ”Glöm inte att det i Indien sker flest mord i världen! Det är bara så mycket som händer konstant, att det inte märks.” Jag frågar honom om hans teori fungerar åt andra hållet. Märker man inte av glädjen, människors lycka i Indien för alla distraktioner som är i vägen? ”Självklart!”, säger han och rycker på axlarna, snörvlar och utvecklar inte saken ytterliggare. Men jag förstår vad han menar: När man står i en korsning och väntar på att få gå över gatan, inte lägger du märke till om förarna som kör bilarna är glada eller arga? Du ser bara rörelserna, bilarna som passerar förbi och människorna som lever sina liv, därför att allt du bryr dig om är att komma över gatan. Så fungerar Indien hela tiden. Man tappar bort sig i den ständiga upptagenheten i att ta in allting omkring en. Så vilsen blir man att man slutar lägga märke till hur människor mår, om de är lyckliga eller olyckliga.

Jag tänker på det Phil sagt när jag passerar förbi ett öppet fönster där jag ser en liten flicka sitta i sin mors famn på golvet av den lilla lägenheten. Hon skrattar högt och tydligt när hon möter min blick, och fortsätter le när jag går vidare nedför gränden, tillbaka mot mitt gathörn.

Jag kommer tillbaka till hörnet, där folkmassan från tidigare nu skingrats och försvunnit; upptagits av staden, amöban. Där det tidigare kryllade av liv – myrstacken som är Indien – syns nu teförsäljaren i sin hatt, stirrandes ut i tomma intet. När han ser mig nickar han till, och innan jag hinner fundera ut något att säga har jag nickat tillbaka.
– Chai, sir?
Ja, varför inte, tänker jag och rycker på axlarna.

 

Text & foto: Josef Svantesson

“We are all Africans”

It is easy to shake your bum to Shakira’s song “Waka waka” and to get a feeling of affinity, global equality and hope for mankind. This message, it seems, has not yet reached the former German colony of South-West Africa, nowadays called Namibia – an internationally low-profile country from where very little news reach global consciousness.

Airport landing strip outside Omaruru

According to guidebooks and people I’ve spoken to prior to my departure, Namibia is supposed to be a land so breathtakingly beautiful, peaceful and safe that not falling in love with it is virtually impossible. What I see is rich (mostly European originated) people restricted to live  in houses with their guard dogs barricaded behind 3 meter-high brick walls and electric fences, who do not dare walk on the street past sunset and drive around in enormous jeeps. Call me naïve (which I most definitely still am), but where is the safety in that? I also see people belonging to ethnic groups whose history in the area date back to hundreds and thousands of years, living in other suburbs in smaller houses without fences. In those suburbs people walk around on the streets, they hang out in cafes and bars. A young blond woman as myself, however, is ill-advised to visit this place alone, even during day-light. There, I hear music, people talking and the motor sounds of the swag white jeep I’m traveling in. Walking around in the rich suburbs I hear nothing, except for dogs barking as I pass the spiky iron gates they are guarding. Yes, the nature is amazing – but this inequality is ugly.

I am a student at the School of Public Administration at Gothenburg University and I am going spend 10 weeks in Namibia writing my Master’s thesis about a municipal partnership project between Omaruru and Vanersborg. In my blog I am going to write my honest impressions about everyday life here in the small rural town I live in and other places I visit. Here are some country facts:

Size: Twice the size of Sweden

Population: 2 million people

Languages: Officially English, in practice Afrikaans and local languages Oshivambo, Oshiherero, Damara and others.

Political system: Democracy since independency from South Africa in 1990. The same party S.W.A.P.O. has been in power since. The first president, Sam Nujoma, was in power for two electoral periods. The second president, Hifikepunye Pohamba, is on his second term now. The next presidential and national assembly elections will be held in 2014.

Deserts: two big ones, Kalahari and the coastal Namib desert, whose climate resemble that of the Atacama desert in Chile.

Now the hostel owner is urging me to close to computer, so with this picture of an aeroplane landing strip I say good night for now!

//Tiina Puurula