Tags: På, gång

Kontakta Helena Krantz om du har frågor om webben och Henric Karlsson om du har frågor om papperstidningen. Båda når du på redaktor@utblick.org

Kontakta Helena Krantz om du har frågor om webben och Henric Karlsson om du har frågor om papperstidningen. Båda når du på redaktor@utblick.org

Det är kallt i Betlehem. Jag har långkalsonger
under byxorna, två luvtröjor,
jacka och halsduk. Det känns i luften att
staden är högt belägen. Dagtid kan man se
ända till Jordanbergen i öst. Men nu är det
mörkt. Decembernatt. Klockan är tjugo i
fem på morgonen och vi går norrut mitt på
den fyrfi liga Jerusalem-vägen. Vi hör bara
våra egna fotsteg mot asfalten.
Då och då bryts tystnaden av minibussar
som kommer farande i samma riktning
som vi går. Vi är på väg mot den stora Giloterminalen
på Betlehems norra sida. Här
passerar varje morgon drygt 800 arbetare
som har tillstånd att vistas i Israel. De första
börjar köa klockan halv tre, vid fem öppnas
terminalen. En bra dag är de sista igenom
vid åtta.
NÄR VI NÄRMAR OSS GILO BLIR
NATTEN BEFOLKAD. Människor
rör sig i mörkret. Längre fram kastar en
gatlykta sitt orangea sken över en tätnande
folkmassa och landsvägen som nu blivit
en återvändsgränd. Ovanför dem tornar
muren som kapar vägbanan tvärsöver. Tolv
meter hög.
Överallt ser jag bara män. Män som väntar
tyst eller pratar i små grupper. De fl esta
är i medelåldern eller äldre. För de yngre
männen är det i dag i princip omöjligt att
få tillstånd att lämna Västbanken. Här och
där trampar frusna små gubbar med sjalar
virade runt huvud och nacke. Bara en liten
mörk eller vit mustasch är synlig. Flera har
en lunchpåse i handen, man kan se pitabröden,
tomaten och läskburken genom den
tunna plasten. Då och då kastar anländande
bilar sitt strålkastarljus över de köande. Kolsvarta
siluetter avtecknar sig mot graffi tin
och den tunga gråa betongväggen.
När vi rör oss in bland massan, och fram
emot den korridor av stängsel som följer
muren fram till den faktiska öppningen 150
meter bort, lägger sig det redan dämpade
sorlet och det blir helt tyst runtomkring
oss. Först förstår jag inte vad som sker, men
så hör jag hur böneutropen sprakar i gång
långt borta. Det fi nns ingen moské just här
men ekot bär över kullarna. Klockan är
fem. Den muslimska dagen har börjat.
ÖVERALLT STÅR NU MÄNNEN
VÄNDA SÖDERUT, mot Mecka, med
sina ryggar vända mot muren. Långa rader
av blundande ansikten, svagt upplysta av
det orange skenet eller någon av eldarna
som brinner. Ovanför dem blänker månen
över Betlehem. Den har en suddig gloria
inatt, men skenet är starkt och vitt. De
som verkar vara böneledare läser från små
lappar. Sedan knäböjer alla, vissa rader
tidigare än andra. Själv sitter jag på huk och
iakttar en vördnadsfull tystnad. Stängselfållan
som följer muren bakom mig är full av
män i bön. En enda lång rad av pannor som
vilar mot marken mellan stålstängslet och
betongmuren.
Jag vet inte hur länge bönen håller på
men lika plötsligt och omärkligt som den
började är den över. Det rycker i massan.
Den andliga stillheten övergår i en rusch
av manskroppar. Ett muller av dova och
upprörda röster sprider sig, men som om
mörkret lagt en fi lt över kalabaliken så hörs
inga höga skrik eller utrop, bara detta dova
muller då männen kämpar febrilt för att
ta sig in i den smala mynningen mellan de
två stängslen och muren. Jag blir rädd att
någon ska skada sig i anstormningen. Så
mycket kraft rakt in i ett så litet utrymme.
Men det går över och en stund senare har
kösystemet upprättats igen.
Längre upp i fållan brinner nu fl era eldar.
Var tionde meter lyser skäggiga ansikten,
och händer värms över lågorna. Man
bränner kartongerna man använt som bönemattor.
En sista gnutta hetta innan den
timmeslånga proceduren genom Gilos kalla
terminalbyggnad. Den lilla porten i muren
öppnas och kön av hundratals män (och en
handfull kvinnor) börjar sakta röra sig. På
andra sidan väntar en arbetsdag som städare
eller kanske byggjobbare.
Detta är Betlehem i advent 2006. Dessa
människor är de lyckliga få som får passera
muren. Stjärnorna lyser fortfarande på
natthimlen.

FOTO: Pim Bendt

UF-medlemmar går in gratis, övriga 20 kronor. Välkommen!

I nummer 1:2007 är det bilderna som får tala, kompletterat med våra reportrars vittnesmål. Du får möta tjejerna som åkte
till Sydafrika med den, till synes, hopplösa uppgiften – att rädda Victoriasjön. Men var hade vi stått i dag om det inte fanns
människor som dem? Människor som vägrar ge upp om en bättre värld.
USA har fått bli syndabock för miljöförstöringen. Vi ger en analys av Irak och oljefrågan, men inte utan att även uppmärksamma
de amerikaner som faktiskt kämpar för miljön. Är det möjligt att vara miljövän i ett av världens mest oljeslukande länder?
Svaret hittar du under katagorin “Hälsa/Miljö/Utveckling”.
Som ni också kommer att märka har Utblicks upplaga ökat och du kan nu hitta ditt exemplar på Göteborgs bibliotek, kaféer
och skolor. Av Forum Syd har vi fått resurser att nå ut till ännu fl er. Fler kan nu ge sig in i vår kamp om att bredda medias
agenda. Kampen för verkligheterna som vanligtvis bara når notisplats.
Är du en fotograf eller reporter på resande fot med en historia att berätta? Hör av dig till oss. Vi vill vara med och uppleva
dina möten.
Glöm inte att du kan läsa Utblick på nätet. På www.utblick.org har vi bildat en egen nyhetsbyrå med direktrapporter från
våra utrikeskorrespondenter på plats ute i världen.
Luta dig tillbaka och försvinn ut i världen tillsammans med Utblicks duktiga skribenter.
Trevlig resa!

Sofia Benholm och Josephine Freje Simonsson
Redaktörer

Det råder ingen tvekan om att Bolivia just nu befinner sig i en allvarlig politisk kris. Första veckan i januari samlades bönder och kokaodlare i staden Cochabamba för att kräva den regionala guvernören Manfred Reyes Villas avgång. Detta p.g.a. att han föreslagit en regional omröstning i autonomi-frågan.
De sociala rörelserna menar att detta ligger mer i linje med en nyliberal agenda.
Protesterna kom att urarta då polis drabbade samman med demonstranter. Polisen bekräftade senare att högerextrema ungdomsförbund från Santa Cruz begett sig till Cochabamba beväpnade med golfklubbor och basebollträn, under förevändningen att de värnar om demokratin. Som svar pa detta har medlemmar ur sociala rörelser från olika delar av landet rest till Cochabamba för att stödja kampen.

Hittills har tre människor avlidit av skottskador respektive misshandel. En talesman för de sociala rörelserna menar att de inte kommer att ge sig förrän Reyes Villa avgått. Han, i sin tur, vägrar.
Konflikten kom förra veckan att sprida sig till La Paz. Fackföreningar i El Alto höll möten där man bestämde sig för att även kräva La Paz guvernör Jose Luis Paredes avgång. Detta då han stödjer Reyes Villas linje. Han vägrar också och menar att det vore att ge efter för odemokratiska metoder.
Regeringspartiet MAS har svårt att klara av den har konflikten, inte minst p.g.a. sin dubbla roll i detta. Evo Morales är även ordförande för kokaodlarnas förening och säger sig inte ha uppmanat dem att demonstrera men det ar ju helt klart enligt MAS-partiets intressen att rensa ut nyliberala element
bland landets styrande. Men hur länge kan man vifta bort allt motstånd med förevändningen att de är nyliberaler och att de skyddar elitens intressen?
Är det inte bättre att regeringen bemöter oppositionen med vettiga, hållbara argument och konkret politisk och framförallt demokratisk handling?

Ett försök till detta skulle vara förslaget att genomfora nya folkomröstningar av landets guvernörer så att folket får säga sitt genom valurnorna. Reyes Villa har meddelat att han inte kommer att återgå till sin post förrän man genomfort dessa omval.
I början av den här veckan utlyste El Altos fackföreningar en 48-timmars tidsfrist med det fortsatta kravet att La Paz guvernör skulle avgå. När tidsfristen gick ut bestämde man sig för att genomföra en
24-timmars strejk på måndag den 22:e januari samt inta guvernörsbyggnaden.
Detta samma dag som MAS firar ett år vid makten.

Det man ser nu är allt hopp och all förväntan som folket hade under regeringsskiftet för ett år sedan förvandlas till denna enorma polarisering av Bolivia. Vissa menar att Evo far skylla sig själv för att han ar så radikal och enbart förespråkar ursprungsfolkens rättigheter och provocerar
genom att flirta med Castro och Chavez. Dock gick han inte till val med löften om något annat. Han är ingen diplomat, han ar knappt politiker, snarare aktivist. Han och hans parti har en vision om Bolivia som land och som politiskt projekt, men har han verktygen för att genomföra de nödvändiga förändringarna? Som synes finns fler frågor än svar.
Kanske måndag är avgörande? Kanske blir måndag bara ännu en mörk fläck på Bolivias politiska karta?

Foto: Dennis Saddik SXC foto