Hugo Chavéz sitter kvar som president i Venezuela. Med 63 procent av rösterna mot 37 för utmanaren Manuel Rosales var utgången given.
Undersökningar visar på att valdeltagandet i landet uppgick till 75 procent.
Årets pressfrihetspris går till Martin Adler och Anna Politkovskaja med motiveringen: �att de med nyfikenhet, uthållighet och oförställt mod rapporterade från miljöer där pressfrihet är som mest hotad, och för det betalade de med sina liv�.
Marin Adler var svensk frilansjournalist och nyhetsfotograf och blev skjuten den 23 juni i år, i Somalias huvudstad Mogadishu. Adler, som blev 47 år gammal och efterlämnade hustru och två döttrar, gav sitt liv till att rapportera från världens krigszoner. Såsom Afghanistan, Irak och Kongo-Kinshasa.
Läs mer om Adler på:
http://www2.amnesty.se/ap.nsf/webbreportage/F752344AB42E962BC1257197001CAD31?opendocument
Anna Politkovskaja, var den uppmärksammade ryska journalist som mördades utanför sin bostad i Moskva den 7 oktober i Ã¥r. Hon var en av de fÃ¥ journalister i Ryssland som vÃ¥gade kritisera Putin och landets politik. Under sin tid pÃ¥ den regimkritiska tidningen Novaja Gazeta, Moskva, fick hon utstÃ¥ flertalet hot – men trots att hon erbjöd fristad i flera städer (bland annat i Göteborg), tackade hon nej för att fortsätta sin kritiska rapportering.
Läs mer om Politkovskaja (även med länkar till upprop från Reportrar utan gränser):
http://www.ordfront.se/www,-d-,ordfront,-d-,se/Bocker/Varaforfattare/AnnaPolitkovskaja.aspx
Och på:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=677840&lid=senasteNytt_275226&lpos=rubrik_677840
Foto: Svt
Det går en vänstervåg genom Latinamerika, men vad betyder den omtalade politiken för människorna som bor där? Utblicks Petra Strååt är på plats i Bolivia och ger sin förklaring på konsekvenserna av det socialistiska projektet.
Efter 10 månader vid makten står Evo Morales och hans parti MAS inför en rad utmaningar. Nationaliseringen av naturresurserna är ingen nationalisering fullt ut, omskrivningen av grundlagen hakar upp sig på tekniska frågor, gruvkonflikten i Huanuni har använts av en stark opposition för att misskreditera regeringspartiet och förtroendet for MAS har sjunkit.
En stor del av Bolivias befolkning ser inte konkreta förändringar i sina vardagsliv och anser att det går för långsamt. Dock uppmanade Evo Morales folk att ha just tålamod under sitt tal under regeringsskiftet, eftersom processen skulle komma att ta tid. Låt oss har titta närmare på de förändringar man faktiskt genomfort i landet.
Regeringspartiet i Bolivia ”Movimiento al socialismo” är ett politiskt projekt som ser Venezuela och Kuba som förebilder. President Evo Morales har nära band till likval Fidel Castro som Hugo Chavez. Genom frihandelsavtalet ALBA stöttar länderna varandra genom en rad utbyten. Exempelvis sÃ¥ fÃ¥r bolivianska ungdomar komma till Kuba och studera medicin och till Venezuela för att studera jordbruk, kubanska ögonläkare har genomfort tiotusentals ögonoperationer pÃ¥ människor pÃ¥ landsbygden och kubanska lärare har genom alfabetiseringskampanjer pÃ¥ landsbygden lärt tiotusentals människor att läsa. I högertidningen La Razon beskrev en kvinna som lärt sig att läsa och skriva vad det gjort för henne och hennes vänners liv: ”Förut levde vi i mörker, nu ser vi ljuset”.
En av de senaste åtgärderna MAS vidtagit ’r att införa en barnbonus, ett sorts bidrag för barn som går i skolan. Som det ser ut nu sa måste många barn hjälpa sina föräldrar med försörjningen, vilket lämnar lite eller ingen tid över för skolgång. Barn arbetar som skoputsare, inkastare till minibussarna, försäljare av varor på marknaden etc. Långa dagar, sena timmar och ingen trygghet. I och med detta extra bidrag får barnen en chans att studera vilket kan hjälpa dem ur den fattigdom som mer an 60 procent av landets befolkning lider av.
MAS gick till val på frågan om nationaliseringen av naturresurserna. Huruvida det handlar om en nationalisering eller inte är en problematisk fråga. De flesta skulle svara nej eftersom utländska företag fortsätter att verka i landet. Dock betalar de högre skatt än tidigare och dessa intäkter har man lovat fördela på bl a utbildning och vårdinsatser i landet. Dessutom har man upprättat nya avtal för försäljning av gas med Brasilien och Argentina, detta vilket leder till ökade exportintäkter. Satsningen på regionala samarbeten sticker naturligtvis i ögonen på den amerikanska regeringen, vilken bara för en tid sedan ville utmåla Evo Morales som terrorist och knarkhandlare p.g.a. hans förflutna som aktiv inom landets sociala rörelser och för hans kamp för legaliseringen av kokabladet. Man insåg snart sitt misstag att ge en folkvald president flygförbud och drog således tillbaks detta.
USAs ambassador i Bolivia har även, under ett möte med presidenten, uppmanat regeringen att lämna samarbetet med Hugo Chavez och “ansluta sig till den rådande latinamerikanska linjen�, där syftandes på en höger-center linje. Med valresultaten i Nicaragua, och nu senast Ecuador, är det svårt att ha täckning for det argumentet.
Vad gäller Asamblea Constituyente, den lagstiftande församling som nu har som uppgift att skriva om grundlagen, så går även den processen långsamt. Syftet, att skapa en grundlag som lyfter landet ur kolonialismens grepp och erkänner landets ursprungsbefolkning, överskuggas av oppositionens försök att misskreditera hela processen. Jag pratar med en lärare med uppenbara sympatier åt höger och han förklarar tålmodigt för mig att det är fint att vilja lyfta upp ursprungsbefolkningen som grupp men att andra inte ska behöva offra något av sin levnadsstandard för det.
– Jag hoppas verkligen att Evo Morales lyckas, lägger han till och visar den attityd som genomsyrar landets högerpress, dvs lite nedlåtande som när man klappar ett barn på huvudet för den fina teckningen det ritat men inte ser något sammanhang bland alla streck och färger.
Jag pratar även med en chef för en erkänd ungdomsorganisation i El Alto
och han är inte optimistisk i fråga om Asamblea Constituyente. En stor del av organisationens arbete går för närvarande ut på att lägga fram ungdomars och kvinnors förslag till den nya grundlagen och få ut information om densamma. Man har satsat mycket på detta men har en nykter syn på möjligheterna. Redan nu pratar man om hur man skulle kunna fortsatta sitt arbete ifall A.C misslyckas.
Bolivias president och hans regering arbetar minst sagt i motvind. Målet är att ta landet ur fattigdomsfällan, öka levnadsstandarden, minska diskrimineringen och ge rättigheter till de ursprungsfolk som under kolonialiseringen förnekats dessa. Vi kan se små steg i att riktning för att uppnå målet, men även de begränsningar och utmaningar som står i vägen. Oppositionen och dess propaganda är stark och arbetar hårt for att det politiska projektet ska misslyckas. Kritik kommer även från vänsterhall och den menar att Evo och MAS-partiet inte drar sin politik fullt ut av rädsla för militära repressalier.
Frågan är hur de ska lyckas driva sina principer och idéer för Bolivia, samtidigt som de måste tillgodose likväl landets behov som andras intressen.
Israel har inte efterlevt den överenskommelse som träffades i november 2005 om rörlighet för människor och varor mellan Gaza, Västbanken och övriga världen.
Detta konstateras i en FN-rapport som undersökt förhållandena ett år efter att Israels regering och den palestinska myndigheten skrev på överenskommelsen.
Enligt FN organet Office for Coordination of Humanitarian Affairs består fortfarande betydande svårigheter och i många delar har förhållandena också förvärrats sedan avtalet skrevs på.
Bland annat skulle gränsövergången i Rafah mellan Gaza och Egypten öppnas för trafik och under övervakande av internationella observatörer, var den också öppen dagligen fram till juni 2006. Men sedan observatörerna lämnat platsen har övergången, av säkerhetsskäl enligt Israel, varit stängd 86 procent av dagarna.
De utlovade tillstånden för transporter av varor och människor mellan Gazsaremsan och Västbanken har heller inte blivit verklighet och FN-organet uppskattar att hinder för palestinierans rörlighet inom Västbanken har ökat med 44 procent sedan november 2005.
I avtalet fanns också en överenskommelse om att Israel skulle lämna garantier till investerare och biståndsgivare att inte hindra kontruktionen och funktionen av den planerade hamnen på Gazaremsan. Sådana garantier har inte givits och hamnen har ännu inte börjat byggas.
Tryck här för sammanfattningen av FN-rapporten:
http://www.ochaopt.org/documents/AMA_One_Year_On_Nov06_final.pdf
Inte hört talas om Somaliland? Du är inte ensam, det skrivs knappt någonting om området som i över 15 år strävat efter självständighet. Men Somaliland är ett positivt exempel på en demokratisträvande utbrytarstat som Afrikanska Unionen faktiskt kan hjälpa.
Europas styckning av Afrika under kolonialtiden har lämnat blodiga spår. Folkgrupper splittrades och tvingades samman i nationer som aldrig tidigare existerat. Trots detta är dagens gränser bättre än inget. Så resonerar i alla fall FN och Afrikanska Unionen (AU). Detta kan utbrytarstaten Somaliland dra nytta av.
När Storbritannien gjorde Somaliland självständigt 1960 tog det bara några dagar innan de bildade union med grannlandet Somalia, som precis blivit självständigt från Italien. Efter ett blodigt inbördeskrig i unionen 1987-1991, då över en halv miljon människor misstänkts ha mördats, bröt sig Somaliland loss och gick tillbaka till gränserna som fanns under kolonialtiden.
Till skillnad från många andra utbrytarstater i Afrika gör inte Somaliland anspråk på några nya gränser och kan därför, i teorin, inte starta en fruktad lavin av utbrytarstater. Trots detta har omvärlden använt �lavinfaran� som argument för att inte ta ställning i frågan. FN fruktar en ökad splittring av Afrika där varje större klan skulle kunna hävda att de också vill ha ett eget land.
Problematiken kanske snarare ligger i att omvärlden inte vill stöta sig med Somalia, ett Al Qaida-tätt land, som inte vill släppa sina nordvästra områden. För att förstå hur kontroversiell frågan är skulle man kunna likna det med Palestinafrågan.
Somaliland har trots svårigheter fått stort internationellt stöd för sin fredliga strävan efter demokrati, som med regionala mått varit mycket framgångsrik. Medan Somaliland har gått i en demokratisk riktning, med eget parlament och president, har Somalia tagit ett stort kliv mot en islamistiskt stat. Den mer sekulariserade regeringen i landet har ingen egentlig makt och i och med det nya fredsavtal som skrevs i september (mellan regeringen och de religiösa makthavarna) har det islamistiska inflytandet ökat ännu mer. Medan makten i Somalia vill ha ett Somalia genomsyrat av ett islamistiskt rättssystem, vill Somaliland närma sig det västerländska demokratisystemet. Detta har lett till en konfliktsituation där de religiösa makthavarna i Somalia har hotat att ta till våld om utbrytarstaten inte går tillbaka till unionen.
Peter Schuckink Kool, som besökt Somaliland sex gånger som internationell valobservatör, är trots allt hoppfull.
– Jag skulle aldrig våga gå ut själv en kväll i exempelvis Addis Ababa, men i Somaliland känner jag mig trygg.
Han anser att området uppfyller alla krav för att bli en egen stat: permanent befolkning, bestämt territorium, stabil regeringsform och förmåga att ingå förbindelse med andra stater.
– Egentligen borde världssamfundet kunna erkänna Somaliland då landet fanns redan innan det gick in i union med Somalia, säger Peter Schuckink Kool.
Dessutom tror han inte att USA vill se att det islamistiska Somalia får för mycket inflytande i regionen.
– Politikerna jag träffat i Somaliland är oroliga, men jag hoppas att omvärlden och AU kommer hjälpa dem att nå självständighet.
SNABBFAKTA:
Snabbhistoria: Utrbrytarstaten Somaliland, i nordvästra Somalia, blev självständigt 1960 från Storbritannien. Gick in i union med Somalia. Bröt sig sedan fri 1991, efter det blodiga inbördeskriget.
Invånare: 3,5 miljoner.
Statsbudget: Ca 220 miljoner (försörjningsstöd för Göteborg över 1000 miljoner)
Yta: Drygt 4 x Danmark
Aktuellt: Efter det nya fredsavtalet i Somalia hotar den allt mer maktfulla islamisterna att ta tillbaka området med våld. Men USA har uttryckt oro för en sådan utveckling.
Foto: Peter Schuckink Kool
Min Ko Naing är namnet pÃ¥ den burmesiska demokratirörelsens framtidshopp. Han är en spröd, i förtid Ã¥ldrad, halvdöv studentledare. När han frigavs efter 16 Ã¥rs tystnad i isoleringscell fungerade inte längre hörseln. DÃ¥lig hörsel är för övrigt ett problem han delar med mÃ¥nga ledare i demokratirörelsen. SnittÃ¥ldern hos ledarskapet ligger nämligen runt 80 Ã¥r. Därför är den unge studentledaren demokratirörelsens hopp – den Ã¥lderstigna oppositionen, bokstavligt talat, dör bort. Tillsammans med den 61 Ã¥riga oppositionsledaren, Aung San Suu Kyi, tillhör han det â€?ungaâ€? gardet. Nyligen fängslades Min Ko Naing pÃ¥ nytt och nu sitter de bÃ¥da i arrest. Och väntar pÃ¥ att omvärlden skall agera.
Konflikten i Burma handlar i korthet om en brutal militärjunta som utan minsta respekt för mänskliga rättigheter kapar alla trådar som håller det burmesiska samhället samman. Tvångsrekryterade soldater tvingas attackera sina egna; etniska grupper spelas ut mot varandra; påtvingat angiveri splittrar familjer; systematiskt sexuellt våld från militärens sida bryter ned traditionella samhällen; den plundrande militären ödelägger vanliga människors försörjningsmöjligheter.
Detta sker med en blomstrande olje- och gasindustri i bakgrunden. Tack vare energiexporten och intäkterna från droghandeln – man tävlar med Afghanistan om att förse världens heroinister – har juntan byggt upp en av världens största stående arméer. Den ansedda tidskriften �Jane´s Defense� rapporterar dessutom om försök att utveckla kärnvapen. Juntan hotar inte enbart 50 miljoner burmeser.
Då Min Ko Naing släpptes från sin isoleringscell borde han ha följt de spelets regler som juntan ställt upp. Men istället för att lockas till ytterligare hat och blodspillan har han förespråkat försoning och kompromisser. Min Ko Naing var inriktad på en framtid där oppositionen delade makten med militären. Full demokrati var orealistisk, trots oppositionens 80% av rösterna i de senaste fria valet, 1990. Just därför var han så farlig och måste spärras in igen.
Juntan har gömt sig i sin nybyggda huvudstad – ett shopping center, ett par golfbanor och en bunker – lÃ¥ngt inne i djungeln. Men omvärlden kan med tillräcklig tydlighet se förtrycket som pÃ¥gÃ¥r i militärens Burma. Hur länge till skall Min Ko Naing och demokratirörelsen behöva räkna dagarna? Idag har Suu Kyi suttit i arresterad i exakt elva Ã¥r.
Landet står inför ett mycket farligt scenario. Olja, drogexport och kärnvapen har var för sig kvalificerat liknande länder till att hamna på stormakternas bomblista. EU måste agera före det är för sent! Bryssel tala så att det hörs i Rangoon!
Foto: BBC World
Under måndagen och tisdagen anlände deltagarna i marschen för en ändring av lagen INRA till La Paz. I två veckor hade de närmare femtusen deltagarna vandrat från bl a
Potosi och Santa Cruz. Syftet med marschen har varit att få till stånd en lagändring som skulle komma tillrätta med den sneda färdelningen av jord i landet.
I årtionden har det varit så att ett fåtal familjer ägt tiotusentals hektar, medan sämre bemedlade familjer fått dela på några procent av den odlingsbara jorden, oftast den av sämst kvalitét och med lägst produktivitet. Nu vill man ändra det så att de som brukar jorden har rätt till den och man vill se ett slut på storgodsen.
Lagändringen har godkänts i underhuset där regeringspartiet MAS har majoritet, men i senaten där tre oppositionspartier har majoritet motsätter man sig ändringen. Protesterar gär man genom att inte dyka upp till omröstningarna.
Jag pratar med en av deltagarna som menar att det inte är rätt att ett fåtal äger så mycket, medan det finns människor i landet som lider.
– Lagen maste godkännas, sager han.
På tisdagen samlas alla marschdeltagare samt människor som vill visa sitt stöd för syftet på Plaza San Fransisco i centrala La Paz. President Evo Morals talar till folkmassorna och ger marschen sitt fulla stod.
– Jag förstar inte vad senaten håller på med, dundrar han. Vad ska vi med en demokrati till om den bara ska skydda privilegierna för några få?
Han talar vidare om det städ som lagandringen har internationellt och lovar den jublande folkmassan att om inte senaten godkänner den sa kommer han att ta saken i egna händer och utfärda ett dekret. Så sker också.
På mandagkvallen har senaten godkänt lagändringen och folket firar pa La Paz gator och torg.
År 2010 blir Sydafrika det första afrikanska land att hålla i fotbolls-VM. Tills dess har regeringen lovat att sänka kriminaliteten, säkra trafiken, skapa kollektivtrafik och rensa upp i kåkstäderna.
Bussen rusar fram längs motorvägen på väg mot Kapstaden. Vi stirrar alla ut ur fönstren. Enligt min erfarenhet är vägarna från flygplatser sällan fagra. Och denna resa bjuder på en omtumlande syn.
– Regeringen har lovat att inför fotbolls-VM 2010 kommer allt det ni ser här att vara borta, förklarar vår sydafrikanske guide längst fram i bussen.
Kilometer efter kilometer av hopträngda plåtskjul förlöjligar hans ord. Den enorma kåkstaden Khayelitsha breder ut sig så långt ögat kan nå.
Men regeringen har lovat mer än att bara röja undan kåkstäderna. Sydafrika må vara det mest utvecklade landet på den afrikanska kontinenten, men i jämförelse med västvärlden ligger de fortfarande efter, både ekonomiskt och vad gäller levnadstandard. För att kunna ta hand om den turism som ett VM innebär måste landet ta itu med många av sina övriga problem. Den höga kriminaliteten måste sänkas, ett av världens mest dödliga trafikförhållanden måste säkras och den näst intill obefintliga kollektivtrafiken måste byggas ut. Johannesburg är till exempel känd som en av världens tyngst brottsbelastade städer, där överfallsvåldtäkter och väpnade rån hör till vardagen. Så kan det förstås inte se ut 2010 om fotbosllsfansen ska våga sig dit.
Men oppositionen är pessimistisk. Få tror att president Thabo Mbeki och ANC kommer att kunna infria löftena på bara fyra år. En av skeptikerna är Sean Holmes. Han jobbar särskilt för att lösa situationen för Sydafrikas fattiga barn och har en fil.mag. i mänskliga rättigheter vid Centrum för Afrikastudier på Göteborgs universitet.
– Under de senaste femton åren har inget gjorts för att komma åt den utbredda fattigdomen, säger han. Många är besvikna på att det har tagit så lång tid för regeringen att handla. Och nu satsar Mbeki på fotboll istället.
Sean Holmes är själv sydafrikan, men har bott i Sverige i 21 år, mer än sitt liv. Idag förbereder han sig på att åka tillbaka till sitt hemland för att som konsult jobba med just dessa problem. Hans förtroende för den Sydafrikanska regeringen är naggat i kanten.
– Nu lovas det mycket, men löftena är bara snack. Politiskt fjäsk. Inget händer. Och folk vågar inte kritisera.
Frilansjournalisten Görrel Espelund är också på väg ner till Sydafrika. Hon jobbade där som utrikeskorrespondent i sju år, men återkom till Sverige 2004. Nu vill hon tillbaka för att titta närmare på konsekvenserna av ett fotbolls-VM, ett evenemang som hon anser väl speglar landets problem. Även Görrel Espelund är tveksam till regeringens generösa löften.
– Jag kan inte förstå hur en uppstädning av kåkstäderna skulle gå till. Särskilt när det kommer en ständig ström av flyktingar från angränsande länder. Och de kan ju inte börja tvångsförflytta folk som under apartheid. Jag tror bara att man vill snygga till för besökarna. Om man inte har lyckats få bort kåkstäderna sedan apartheid försvann för tolv år sedan, så kan de inte göra det nu på fyra år. Dessutom får Sydafrika mindre bistånd idag.
Enligt nyhetsbyrån AFP har Sydafrika budgeterat cirka sex miljarder kronor för byggande och uppgraderande av arenor samt omkring åtta miljarder kronor för uppgradering av flygplatser och kommunikationer inför VM. Fem stora arenor i landet ska rustas upp och fem helt nya, som ska stå klara senast 2009, byggs i städer som Kapstaden, Johannesburg, Durban och Port Elizabeth. Enligt DN hävdar chefen för evenemanget, Danny Jordan, att Sydafrika hittills till och med ligger före tidsschemat med förberedelserna.
Men Sean Holmes anser att pengarna för nybyggnationerna kunde användas bättre.
– 80 procent av befolkningen är utfattig. Att se på hur regeringen lägger pengar på att bygga dyra arenor sticker lätt i ögonen på folk. Dessutom hyr de in en fotbollstränare från Brasilien som ska ha en miljon kronor i månaden. Regeringen borde först och främst ta hand om Sydafrikas sociala problem, bygga ut infrastrukturen, höja minimistandarden och sörja för gatubarnen.
Den sydafrikanska regeringen menar dock att i och med att ett fotbolls-VM skapar fler arbetstillfällen, kommer det i sin tur att gynna landets fattiga.
En av de hoppfulla är svensken Kenneth Hellström. Han driver en guidningsfirma i Kapstaden tillsammans med sin sydafrikanska flickvän.
– Jag tror aldrig att regeringen kommer att kunna bygga bort kåkstäderna. Men ett VM kommer att ge massor av arbetstillfällen.
Görrel Espelund håller delvis med.
– Visst kommer det att finnas jobb. Men de arbetstillfällen de talar om har mest att göra med uppgraderingen av infrastrukturen och de fotbollsarenor som ska byggas till. Men sen får man inte glömma att till exempel Fifa har monopol på mycket av handelsverksamheten kring evenemanget, så som reklam, försäljning av coca-cola och fotbollströjor. Där har de lokala småföretagarna inte någon chans att tjäna pengar.
President Thabo Mbeki ser även ett fotbolls-VM som en möjlighet för det sportfixerade Sydafrika att enas och visa Fifa och världen att det är ett kapabelt värdland. Fifa själva har förhoppningar om att ett fotbolls-VM kommer att föra samman Sydafrikas olika etniska grupper.
Görrel Espelund håller med om att landet är i behov av en enande kraft.
– Politikerna talar sällan om Sydafrika som en nation, så som Mandela gjorde, säger hon. Han finns fortfarande kvar som en samvetets röst. Men den kommer snart att försvinna. Det är dags för Sydafrika att acceptera att de har ett eget ansvar för sitt land.
Kenneth Hellström tror på att Sydafrika kommer att �greja detta�.
– Jag ser givetvis fram emot ett VM. Folk är väldigt stola över att ha fått hit det och kommer att hjälpas åt. n
En regnig dag i Huwarra
plockade volontären Pim
Bendt oliver tillsammans med
palestinier och israeler, sida vid
sida. Läs om hans upplevelser
från dagen i olivlunden uppe
i bergen och om hur olivskördande
kan skapa hopp om fred
på Västbanken
Vi lämnar Tulkarem strax före
klockan sex. Rabbi Aschermann
har bett oss försöka vara vid Huwarra
innan halv åtta. Enorma nimbusmoln
tornar upp sig mot ljusblå gryningshimmel
när vi bränner iväg i en sömnig
Mercedes. Dieselmotorn brummar
dovt. Det har regnat i natt. Bönderna
måste vara glada, nu tvättas oliverna
lagom till skörd.
Vi blev uppringda av Rabbis For
Human Rights igår kväll. Det saknades
volontärer på norra Västbanken. Det är
många palestinska bönder i närheten av
aggressiva bosättare som bett om följeslagare
inför årets olivskörd. Bosättarna
har i sin tur bett militären att hindra
israeliska och internationella människorättsorganisationer
från att vistas
med palestinier som skördar sina oliver.
De uppfattar det som en provokation.
REDAN VID ANAPTA, 10 minuter
från Tulkarem, är det stopp. Vi lämnar
vår taxi och går längst med bilarna mot
vägspärren. Två unga soldaterna lutar
sig slappt mot ett cementblock mitt i
vägen. De överdimensionerade M16
gevären hänger tungt på deras magar.
En tredje sitter i en kur framför ett
betongtorn med en stor israelisk flagga
i toppen. Han ser minst sagt oentusiastisk
ut. Sitt gevär har han riktat
mot kön av väntande fotgängare som,
precis som vi, hoppas hitta transport på
andra sidan vägspärren. Många ska till
Ramallah och jobba, andra till universitetet
i Nablus, vissa kanske ända till
Hebron eller Betlehem.
Mycket få, om ens någon, ska till Israel.
I bilkön går alla bilarna på tomgång.
En och en halv timme senare är vi
framme vid Huwarra.
PÅ HÖJDEN OVANFÖR oss i väster
ruvar bosättningen Har Bracha som en
medeltida borg. Vakttorn, taggtråd och
stängsel. Familjen
som vi ska plocka
oliver med har sin
mark på sluttningarna
nedanför dessa
mycket aggressiva
bosättare. På
väg upp korsar vi
svartbrända åkrar.
Bosättarna tände på
dem i förra veckan.
Djupgrå moln hänger över näset där
uppe. Det börjar dugga.
När vi når första terrasseringen
kommer ösregnet. Vi hukar under små
olivträd och inser att vi kommit ganska
högt. Nere i dalen ser man nu den
enorma Huwarra terminalen. Massa
bilar på båda sidor och mängder av små
prickar som rör sig, eller köar i fållorna.
Ljuden är svaga, men tydliga. Ljuset
har blivit drömskt som det kan bli vid
plötsliga regn. Det lättar och vi rör oss
in bland träden.
Snart hittar vi familjen, fnissandes under
en presenning. Med sig har dom en pigg
schweizare med immiga glasögon. Han
är från Rabbis for Human Rights och
kom någon timme före oss.
TILLSAMMANS BÖRJAR VI
PLOCKA. Men jag blir snart kissnödig
och måste smita iväg. Jag ska precis
börja uträtta mina behov när jag upptäcker
en stor och brokig skara dyblöta
människor som rör sig på terrasseringen
nedanför. Det visar sig vara israeliska
volontärer som kommit hit från andra
olivlundar i trakten där bönderna valt
att gå hem på grund av regnet. Dom
har bussats från Tel Aviv och Jerusalem
i tidig gryning för att hjälpa palestinska
bönder med skörden. Flera är äldre,
någon kämpar sig till
och med fram med
käpp i den steniga
leran.
Snart gungar det i
alla träd och överallt
kluckar det om vartannat
på arabiska,
hebreiska och brokig
engelska. Regnet
har nu slutat helt.
Achmed, den äldsta sonen i familjen
vars olivlund vi samlats i, bär keps och
sjunger hela tiden på någon sång om
staden Ramallah. Yov’ha, en man i övre
medelåldern, plockar oliver bredvid mig
medan han berättar om sin uppväxt på
en kibbutz i norra Israel. �De var annorlunda
på den tiden�, säger han. �Åt var
och en enligt deras behov. Det var lätt
när tillgångarna var knapra. Mat och
något att ha på sig. Men hur definierar
man behov när tillgångarna blir större?
Varför behöver hon ett piano mer än
jag behöver en elektrisk tågbana? Då
blir det genast svårt att sätta sig in i den
andres situation. Om folk var bättre på
det skulle du och jag inte behöva vara
här idag.�
Ã…skan mullrar och duggregnet
kommer tillbaka. Nere i dalen hörs
tutande och sirener. Ibland en distad
megafon. Den stora terminalen fortsätter
�kontrollera� flödet in och ut ur
Nablus, och ockupationen maler
vardagligt på. Men här uppe, i den
fuktiga olivlunden där dammig
jord blivit smetig lera och blanka
oliver skiftar i grönt och lila, pågår
en helt annan process. Jag ser mig
omkring på alla människorna
bland löven och får en klump i halsen.
Några timmar senare när Rabbi Ascherman
själv kommit till platsen hör jag
honom förklara för de två kanadensiska
journalisterna han haft med sig:
�…kanske lyckas vi sprida en gnutta
hopp. Israeler och palestinier får plocka
den här jordens oliver tillsammans.
PALESTINIER HÄR FÅR uppleva
att det finns andra israeler än bosättarna
som tar deras land och hugger ner
deras träd, eller soldaterna som passivt
låter det ske.� Hans klarblå ögon lyser
och när han talar rör sig det orangegrå
skägget betryggande. Kanadensarna
lyssnar tyst och gör såna där små nickningar
som journalister ofta gör.
På vägen hem samma eftermiddag
fastnar vi i vägspärren vid Jit. Närmare
30 bilar väntar i solen. Dom har stått i
en timme får vi höra. När en av soldaterna
till sist väljer att uppmärksamma
mig, och lunkar bort till stängslet som
kapar halva vägbanan, frågar jag om
något särskilt har hänt. Han svarar kort:
�War. War In Israel. Go back to your
car.�
På väg tillbaka till bilen tänker
jag på människorna i olivlunden
idag.Jag tänker på Yov’Ha från kibbutzen,
på Samar och Achmed och
deras oliver, och jag tänker på Rabbi
Ascherman och hans kamp. Jag
tänker att den unge soldaten/mannen
jag just lämnat vid stängslet bakom mig
skulle varit med oss idag.Vi lämnar Tulkarem strax före
klockan sex. Rabbi Aschermann
har bett oss försöka vara vid Huwarra
innan halv åtta. Enorma nimbusmoln
tornar upp sig mot ljusblå gryningshimmel
när vi bränner iväg i en sömnig
Mercedes. Dieselmotorn brummar
dovt. Det har regnat i natt. Bönderna
måste vara glada, nu tvättas oliverna
lagom till skörd.
Vi blev uppringda av Rabbis For
Human Rights igår kväll. Det saknades
volontärer på norra Västbanken. Det är
många palestinska bönder i närheten av
aggressiva bosättare som bett om följeslagare
inför årets olivskörd. Bosättarna
har i sin tur bett militären att hindra
israeliska och internationella människorättsorganisationer
från att vistas
med palestinier som skördar sina oliver.
De uppfattar det som en provokation.
REDAN VID ANAPTA, 10 minuter
från Tulkarem, är det stopp. Vi lämnar
vår taxi och går längst med bilarna mot
vägspärren. Två unga soldaterna lutar
sig slappt mot ett cementblock mitt i
vägen. De överdimensionerade M16
gevären hänger tungt på deras magar.
En tredje sitter i en kur framför ett
betongtorn med en stor israelisk flagga
i toppen. Han ser minst sagt oentusiastisk
ut. Sitt gevär har han riktat
mot kön av väntande fotgängare som,
precis som vi, hoppas hitta transport på
andra sidan vägspärren. Många ska till
Ramallah och jobba, andra till universitetet
i Nablus, vissa kanske ända till
Hebron eller Betlehem.
Mycket få, om ens någon, ska till Israel.
I bilkön går alla bilarna på tomgång.
En och en halv timme senare är vi
framme vid Huwarra.
PÅ HÖJDEN OVANFÖR oss i väster
ruvar bosättningen Har Bracha som en
medeltida borg. Vakttorn, taggtråd och
stängsel. Familjen
som vi ska plocka
oliver med har sin
mark på sluttningarna
nedanför dessa
mycket aggressiva
bosättare. På
väg upp korsar vi
svartbrända åkrar.
Bosättarna tände på
dem i förra veckan.
Djupgrå moln hänger över näset där
uppe. Det börjar dugga.
När vi når första terrasseringen
kommer ösregnet. Vi hukar under små
olivträd och inser att vi kommit ganska
högt. Nere i dalen ser man nu den
enorma Huwarra terminalen. Massa
bilar på båda sidor och mängder av små
prickar som rör sig, eller köar i fållorna.
Ljuden är svaga, men tydliga. Ljuset
har blivit drömskt som det kan bli vid
plötsliga regn. Det lättar och vi rör oss
in bland träden.
Snart hittar vi familjen, fnissandes under
en presenning. Med sig har dom en pigg
schweizare med immiga glasögon. Han
är från Rabbis for Human Rights och
kom någon timme före oss.
TILLSAMMANS BÖRJAR VI
PLOCKA. Men jag blir snart kissnödig
och måste smita iväg. Jag ska precis
börja uträtta mina behov när jag upptäcker
en stor och brokig skara dyblöta
människor som rör sig på terrasseringen
nedanför. Det visar sig vara israeliska
volontärer som kommit hit från andra
olivlundar i trakten där bönderna valt
att gå hem på grund av regnet. Dom
har bussats från Tel Aviv och Jerusalem
i tidig gryning för att hjälpa palestinska
bönder med skörden. Flera är äldre,
någon kämpar sig till
och med fram med
käpp i den steniga
leran.
Snart gungar det i
alla träd och överallt
kluckar det om vartannat
på arabiska,
hebreiska och brokig
engelska. Regnet
har nu slutat helt.
Achmed, den äldsta sonen i familjen
vars olivlund vi samlats i, bär keps och
sjunger hela tiden på någon sång om
staden Ramallah. Yov’ha, en man i övre
medelåldern, plockar oliver bredvid mig
medan han berättar om sin uppväxt på
en kibbutz i norra Israel. �De var annorlunda
på den tiden�, säger han. �Åt var
och en enligt deras behov. Det var lätt
när tillgångarna var knapra. Mat och
något att ha på sig. Men hur definierar
man behov när tillgångarna blir större?
Varför behöver hon ett piano mer än
jag behöver en elektrisk tågbana? Då
blir det genast svårt att sätta sig in i den
Det är varmt. Inne i plåtskjulet böljar hettan. Luften är kvav. I ena hörnet på det stampade jordgolvet står en skranglig kamin med några grytor staplade ovanpå. Lite längre in skymtar en stor säng med blommiga lakan. Men för en familj på sju personer blir den genast liten. Det går inte att stanna kvar längre. Den tryckande hettan i skjulet driver turisterna tillbaka till den svala bussen. Kvar står vinkande, leende människor. Kåkstadens människor.
Kåkstaden Mhluzi utanför Johannesburg i Sydafrika är unik. Den anses vara en �finare� kåkstad, mitt i ett grönområde med el, rinnande vatten och tillgång till delad toalett (fem familjer per toalett). Det har till och med påbörjats ett försök att byta ut plåtskjulen mot tegelhus. Men det är inte det enda som gör Mhluzi unikt. Tack vare 50-åriga trebarnsmamman Sarah Mahlangu kan kåkstaden ta emot turister, något som alla tjänar på.
Det var 1998 som Sarah Mahlangu sade till sig själv: �Jag har delgivits tio företag (mina fingrar) och ett huvudkontor (min hjärna), så nu hänger det bara på mig�. Hon hade just blivit arbetslös och som ensamstående mor kunde hon inte gå tillbaka till sin tid som sjuksköterska. Istället började Sarah Mahlangu, tillsammans med två äldre kvinnliga medarbetare, att samla plastpåsar, tomma konservburkar, flaskor, kapsyler, trasor – allt oanvändbart som skulle kunna bli användbart. Så föddes Something out of Nothing. Och företaget har verkligen gått från ingenting till att idag vara ett framgångsrikt center för inhemskt konsthantverk. �Something out of Nothing� har nu skapat över 80 jobb.
Vid vårt besök i kåkstaden Mhluzi är det Sarah Mahlangu som guidar oss. Iklädd traditionell dräkt berättar hon med yviga gester om livet i kåkstaden och om hennes skötebarn – Something out of Nothing. Bussen rullar vidare, på väg till vad Sarah Mahlangu kallar �the Something Department�. Där är det lunchdags. Vi möts av rytmiska trumslag i det medfarna tegelhusets enkla entré. Kocken, iklädd leopardmönstrat förkläde, har plockat fram sin trumma. Sarah Mahlangu stämmer in i hans sång. I den safariinspirerade matsalen bjuds vi på allt ifrån majsgröt och färsk frukt till gräshoppor och larver. Det är också i �the Something Department� allt det värdelösa, som istället har blivit värdefullt finns. Burkar målade i traditionella mönster och färger, dockor, dörrmattor och bordsdukar, konserverade frukter, olika typer av afrikanska krus och skålar, inhemska plagg samt smycken och accessoarer gjorda av allt ifrån kapsyler och pärlor till plåt och snören.
År 2003 belönades Sarah Mahlangu med priset för Emerging Tourism Entrepreneur of the Year. Ett pris som hon innan dess inte ens hört talas om. Men målet är ännu inte uppnått för Sarah Mahlangu. Hon har fortfarande stora planer för projektet Something out of Nothing. n
Senaste utrikesnyheterna
