AU – vad är det egentligen?

Fredrik Söderbaum, föreståndare på Centrum för afrikastudier vid universitetet i Göteborg, reder ut AU och dess framtid.

Afrikanska Unionen (AU) bildades 2002 som en efterföljare till den mindre framgångsrika Afrikanska enhetsorganisationen (OAU), grundad 1963.
– I vissa avseenden rör det sig om ett nytt och modernare ledarskap, säger Fredrik Söderbaum, föreståndare på Centrum för afrikastudier vid universitetet i Göteborg. Samtidigt kan man fråga sig om detta bara är ytterligare en ny start.
Där OAU kunde liknas vid en regional modell av FN har Afrika nu övergått till en lös modell av EU. Afrikanska Unionen består bland annat av en kommission, ett ministerråd och ett parlament. Planer finns även på en domstol och finansiella institutioner. Det man framför allt vill inom AU är att stärka strukturen och effektivisera. Trots stora visioner har bristen på pengar gjort att man inte lyckats fullt ut.
Förutom att göra AU starkare som institution finns målet att få del av den ekonomiska globaliseringen. Från 1960 och fram till 1990 strävade Afrika efter självständighet, speciellt mot sina exkolonisatörer. I dag arbetar man i helt motsatt riktning.
– På senare tid har de afrikanska ledarna försökt att få Afrika alltmer integrerat i den globala ekonomin, säger Fredrik Söderbaum. Detta har skett genom fler utländska investeringar och en ökad handel med omvärlden.
Den absolut viktigaste frågan i AU är säkerhet. I stor kontrast till OAU:s misslyckade försök att medla i konflikter har AU försökt att skapa en ny plattform genom att bilda det så kallade Peace and Security Council.
– Tidigare har man diskuterat, men inte gjort så mycket, förklarar Fredrik Söderbaum. AU måste nu själva ha arméer som kan gå in och agera i inbördeskrigen eller användas som fredsbevarande styrkor.
Uppenbart är att AU försöker hitta Afrikas plats i den globaliserade världen. Det övergripande målet om en minskad fattigdom har dock ännu inte förverkligats. Många ställer sig därför frågan om AU bara är till för en afrikansk elit och vilka ändringar man i så fall ska göra för att gynna hela befolkningen.
– Det är lite både och, sammanfattar Fredrik Söderbaum. Det är svårt att vara alltför entusiastisk, samtidigt som AU uppenbart är en viktig del framför allt i fredsprocessen.

FAKTA om AU

Grundades: juli 2002
Medlemsländer: 53 stycken (alla Afrikas länder utom Marocko)
Huvudsäte: Addis Ababa, Etiopien
Viktigaste institution:
The Commission
The Commission: en ordförande, en suppleant och åtta kommissionärer
Övriga institutioner:
The Executive Union, The Pan-African Parliament, The Peace and Security Council etc. New Partnership for Africa’s Development (Nepad): program för ökad demokrati och ekonomisk utveckling.
African Union Day:
9 september
Toppmöte: en gång/år
Mer fakta på:
www.africa-union.org

Posted in Notis | Comments closed

Möte med Vietnams press

Om du nödvändigtvis måste korsa en gata i Ho Chi Minh-staden, ta då ett djupt andetag och kliv rätt ut i korselden av trimmade mopeder och skrangliga cyklos från kolonialtiden.
För en journalist i Vietnam är varje dag en sådan gata. En korseld mellan statlig kontroll och fri journalism.

För nästan exakt ett år sen landade jag och en klasskamrat på Ho Chi Minh Airport. Vi drog in den fuktiga 30-gradiga luften, och valde bort mopedskjuts till stan till fördel för den något säkrare taxin. Under åtta veckor studerade, undersökte och försökte vi förklara fenomenet självcensur i vietnamesisk dagspress i vår C-uppsats. Vi korsade många gator de veckorna, skrubbade oss rätt ofta, men lärde oss snabbt knepen för att förstå systemet.
Trots att det varje dag råder krigstillstånd på gatorna och att luften är gul av avgaser finns ändå ett lugn och en harmoni i denna miljonstad. I varje skuggigt gathörn över hela stan, tillbakalutad på mopedsadeln eller på låga plastpallar, sitter folk och läser tidningen. Vietnameserna är ett läsande folk. Antalet tryckta dagstidningar uppgår till över sexhundra stycken, vilket är ganska mycket för ett u-land.

Saigonwebb.jpg

Pressen i Vietnam är en produkt av det politiska systemet. Kommunistpartiet (CPV) det enda reella partiet, äger alla medier och styr deras innehåll genom tilldelning av licenser. Licenser som lätt kan dras tillbaka om innehållet inte riktigt faller ägarna på läppen.
Landet var länge isolerat, därtill svårt sargat av kriget. Än idag är det en av de mest kontrollerade staterna i världen. Pressfriheten är minst sagt inskränkt, och journalisterna arbetar under komplicerade förhållanden. De tvingas, och drivs i många fall av en egen vilja, att följa mer eller mindre oskrivna regler som skyddar partiet och staten. Samtidigt sneglar många på en friare journalistik utanför statsgränserna.
Smickrande solskenshistorier om landets ekonomiska framsteg, eller förträfflig, fläckfri politik parallellt med en total frånvaro av kritisk granskning, är en enkel sammanfattning av dagspressens innehåll.
– Some issues are against the benefits of the national interests, for example certain political issues, or economic issues that could violate the economical development of Vietnam, förklarade en journalist för oss.
Det lättaste är därför att undvika den typen av ämnen. En gång i veckan sammankallas redaktörerna för samtliga tidningar i landet av Ministry of Culture and Information i huvudstaden Hanoi. Där anslås innehållet i pressen för den kommande veckan. Om någon tidning har publicerat olämpligt material diskuteras det här. Givetvis måste alla redaktörer vara medlemmar i partiet.

Den första journalisten vi intervjuade, en kvinna i 50-årsåldern, var själv medlem i partiet och hade med sin brorsdotter till intervjun. Det dröjde inte många frågor innan hon, efter livligt diskuterande med sitt förkläde, förskräckt utbrast:
– You can’t come to Asia asking these questions!
Självcensur är ett känsligt ämne även för en svensk journalist. Vi fick trippa på tå genom hela arbetet, och inte minst vara försiktiga med vilka vi pratade med.
– The government sees everything, varnade hon oss.
Det dröjde därför inte länge innan vi bestämde oss för att behandla alla våra respondenter anonymt. Vi låste alltid in alla dokument i våra resväskor. Vi raderade till och med hela uppsatsen och la över den på ett USB-minne som vi gömde djupt ner i bagaget när vi skulle lämna landet.
Dr Dinh Thi Thuy Hang, från Academy of Journalism and Communication, besökte Göteborg bokmässan i år. Hon bekräftar att journalistiken i Vietnam är hårt reglerad av myndigheterna, men hon oroar sig också för en framtid utan partiets inflytande där marknadskrafterna regerar istället.
– How can you regulate commercialisation and advertisement?

Vietnam är fortfarande ett nytt land som står med ett ben i det sovjetnostalgiska systemet, det andra i en västerländsk frihetsromantism. Det är en vinglig balansgång mellan två världar. Många tror att den äldre, politiskt tongivande generationen måste dö ut innan verkliga förändringar kan ske i landet.
Någon riktig pressfrihet har alltså aldrig funnits i Vietnam. Journalisterna har alltid levt med censur, och självcensuren är ett sätt att undvika den konflikt censuren skapar. Men journalisterna själva ser inte lika svart på sin tillvaro som vi gör i väst. Självcensur tillhör vardagen, det är till och med en rutin och en förutsättning för de allra flesta redaktioner.

De journalister vi intervjuade menade ändå att läget var betydligt bättre nu än för 10-15 år sen, och att de hela tiden blickade framåt. Samtidigt  måste utvecklingen ske med små steg.
– The development of journalism must fit with the development of the politics,  sa en respondent.
Pressen är trots allt fortfarande partiets propagandainstrument och megafon till folket.
Om det blir säkrare att korsa gatorna i Vietnam i framtiden kan jag inte svara på, men jag hoppas fler journalister kommer att våga ta steget.

Posted in Notis | Comments closed

Inne i Högsbomoskén

Ahmadiyya är en gren av Islam som inte erkänns vare sig av sunni- eller shiamuslimer.
De upplever sig själva undanskuffade och diskriminerade, både av andra muslimska organisationer och av media.
– Hur kan de säga att vi inte är muslimer? Det är bara Gud som kan avgöra vem som är muslim. Hur kan de säga att vi inte är muslimer?

Så säger tolken Amer Chaudhry på det lilla kontoret i Nasir moskén där han sitter tillsammans Imamen för Högsbohöjdsförsamlingen, Agha Yahya Kahn.
Imamen, som tar plats bakom sitt skrivbord, förklarar att han talar lite svenska men tycker inte att han gör det tillräckligt bra. Därför är Amer Chaudhry med som tolk. Agha Yahya Kahn berättar om hur övriga muslimer ser på deras tro.
– De ser oss inte som muslimer. De anser att vi är hädare, bland annat för att vi tror att profeten Jesus inte togs upp till Gud innan korsfästelsen, utan dog på jorden.

Imamen menar att de i stort inte skiljer sig från den övriga muslimska världen.
– Vår tro är väldigt lik alla andra grupperingar inom islam. Vi följer alla koranens bud och levnadsregler, vi ber alla fem böner och så vidare. Det som skiljer ut oss är att vi tror att Mirza har återvänt som Messias.
Ahmadiyya-muslimer menar att Messias redan har återvänt till jorden genom Mirza Ghulam Ahmad, som grundade deras rörelsen i Indien i slutet på 1800-talet.
– Övriga muslimer väntar på Messias återkomst. De tror att domedagen skall ske 40 dagar efter att han kommit. Vi frågar oss hur de tror att han ska hinna åstadkomma något på 40 dagar? Inte ens Muhammed hann förändra alla människors tro under de 23 år han levde. Hur ska Messias kunna åstadkomma mer Muhammed på bara 40 dagar?

Ingen inom den islamska världen ser Messias som större än Muhammed.
– Medlemmar av Ahmadiyya menar att Messias redan har återvänt till jorden och att vi nu lever i den yttersta tiden innan domedagen.
– Vi lever i den sista tiden innan domedagen inträffar. Vi kan inte tala om exakta dagar eller år. Gud talar om en längre tidsperiod. Om man ser på tiden som helhet har vi kanske levt 90-95 ptocent av den.
Som Imam för församlingen leder Agha Yahya Kahn de dagliga bönerna och undervisar församlingsmedlemmarna i moskén. Han åker även ut till andra stadsdelar i Göteborg för att undervisa.
– Som Imam har jag ett ansvar som förebild. Om de som lyssnar på vad jag predikar ser att jag lever på ett annat sätt tappar jag all trovärdighet.
Han berättar vidare om vikten av att som muslim integrera sig i samhället och säger att Mirza predikade en reformerad form av islam, där en viktig del är att anpassa religionen till det moderna samhället. Han menar att även Muhammed talade om vikten att anpassa sig i det samhälle man lever i.
– Vi strävar efter att integrera oss i samhället. Profeten lär oss att halva vår tro ska baseras på att älska vår nation som vår egen familj. Halva vår tro. Det är viktigt för oss att leva i samhället, följa alla dess lagar och bidra till det genom att arbeta.

Församlingen i Göteborg uppgår till cirka 300 personer, men moskén är öppen för alla.
– Alla är välkomna att besöka oss eller att be i vår moské. Inte bara personer som är muslimer eller medlemmar av vår församling. Vi får mycket besök, både av skolklasser och av personer som bor här runtomkring. Vi får även besök av muslimer från andra församlingar, men när de talat med sina imamer så kommer de aldrig tillbaka.
Imamen menar att det är de som är utestängda från övriga muslimer och muslimska organisationer. Inte tvärt om.
– Vi vill ha en öppen dialog med dem, men de vill inte tala med oss.
De känner sig också bortglömda av media, och menar de inte längre blir tillfrågade om frågor som rör islam.
– Vi känner oss diskriminerade. Bland annat genom mediernas syn på oss. När vi byggde moskén 1975 var det Sveriges första moské och det skrevs mycket om oss i tidningar. Men under de sista tio åren har det förändras. Medierna kommer inte längre och ber om att vi ska uttala oss. De går på vad andra muslimska församlingar säger om oss.

Ahmed Al-Mofty är ordförande för Islamiska informationsföreningen i Göteborg. Han håller inte med om att medlemmar av deras förening skulle hindras från att besöka Ahmadiyya-församlingen i Högsbo.
– Det är upp till var och en. Vi hindrar ingen att besöka församlingen. Det är trots allt ett demokratiskt samhälle vi lever i.
Samtidigt säger han att de inte ser medlemmar av Ahmadiyya som muslimer.
– Vi anser inte att de är muslimer. Det är visserligen upp till var och en att kalla sig muslim, vi hindrar inte dem från att göra det.
Ahmed Al-Mofty säger att det framförallt beror på att Ahmadiyya inte menar att Muhammed är den sista profeten.
– Vi tycker att de inte är muslimer, just på grund av att de inte erkänner Muhammed som den sista profeten. Sedan menar vi att man måste anse att koranen är den sista uppenbarade boken för att kunna kalla sig muslim. De menar att Mirzas skrifter på något sätt kompletterar koranen. Det håller vi inte med om.
Ahmed Al-Mofty säger att en av grunderna i att vara muslim ligger i att man erkänner Muhammed som den sista profeten och att inget annat budskap kommer efter honom.
– När Jesus kommer tillbaka som Messias är det bara som Guds tjänare i samband med domedagen. Messias kommer inte med något nytt budskap. n

Posted in Notis | Comments closed

Ungdomarna flyr våldsamma Peru

Läs om Utblicks Johanna Ståls chockerande upplevelser under sin vistelse i Peru. Hon tog sig ut till förorterna och förfärades över ungdomarnas råa vardag

Medan jag svettas floder och huvudet pulserar av den fuktiga hettan i förorten San Juan de Lurigancho, så försöker ytterligare en flicka ta livet av sig med råttgift i ett av husen lite längre bort. Hon har förälskat sig i en kille som hon inte får umgås med och hennes enda ljus i världen tagits ifrån henne.

PeruSpring.jpg
Några dagar tidigare dödades en ung gängmedlem i ett av alla gängbråk på gatan. Klimatet är tufft i San Juan de Lurigancho, ett av Perus fattigaste och mest tätbefolkade områden. Hit flyttar folk som kommer till Lima för att söka sig en bättre framtid, när torkan inåt landet har gjort åkrarna omöjliga att skörda eller efter tvångsförflyttning under stridigheterna åren 1980-2000.
Trots att vissa väljer att flytta ut till landsbygden, till �cocabaltet�, bor nära 30 procent av Perus befolkning i Lima. De bosätter sig i områden där de ser möjligheter att tjäna pengar – olagligt eller lagligt – och hamnar ofta i slumområden.

De som drabbas hårdast av den interna migrationen är de ungdomar som växt upp under osäkra förhållanden. De som har ett tunt socialt skyddsnät och drömmer om ett bättre liv, även om riskerna är stora och chanserna minimala.
Våldet som de unga i Perus förorter utsatts för är resultatet av Perus våldsamma förflutna. Mellan 1980 och 2000 krigade gerillorna Sendiero Luminoso och Tupac Amaro mot en regering som inte blundade för att svara med hårda metoder mot befolkningen. Det ledde till att 60 000 personer än idag är interna flyktingar, de flesta från områdena i Anderna där våldet var som mest brutala. Under president Fujimori lyckades gerillorna nästan besegras och idag anses landet ha stabiliserats och det politiska våldet minskat.

Men hos de ungdomar som växte upp under den perioden och som sett släktingar, grannar och vänner försvinna, har minnena satt djupa spår.
Tillsammans med en våldskultur som sprids via media, blomstrar gängen i slumområdena. För många ungdomar är gatan deras huvudsakliga socialiseringsområde, där våld och droger är vardagsmat.
– Det finns ingen framtid för unga i Peru, säger 18-åriga Eduardo i San Juan de Lurigancho. Jag sparar pengar och pluggar engelska för att flytta till Madrid så snart som möjligt, fortsätter han.

Han är inte ensam. I valkampanjens skugga stiger antalet ungdomar som vill flytta utomlands. En artikel i Perus främsta dagstidning El Comercio presenterade förra året en undersökning som visade att 83 procent av Perus ungdomar vill emigrera.
Enligt Perus nationella insitiut för statistik (INEI) ökade emigrationen mellan 2003 och 2004 med nära 40 procent. Eduardo är en av de nära 6 miljoner ungdomar som lever i Peru. Mer än hälften av dessa lever i fattigdom eller extrem fattigdom.

Våldet bland ungdomar i Peru finns inte bara i gängbråken. Så mycket som 60 procent av ungdomsgraviditeterna har tillkommit på grund av incest eller våldtäkt, enligt hälsoministeriet i Peru. Många kvinnor anser sig inte ha rätt att neka sin partner sex och inga sjukhus utför aborter. Detta leder till många illegala aborter och dödsfall på grund av farliga komplikationer.
De unga i Peru möter inget stöd från landets politiker, kanske för att majoriteten ännu inte har rösträtt, då rösträtten startar vid 18 år. När de unga utbildar sig i Peru för att sedan lämna landet innebar det att kunskapen flyttar utomlands. Ungdomarna är framtidens arbetskraft och deras välmående borde vara av hög prioritet i landets politik. Men utan att inkludera ungdomarna i politiken kommer Peru inte att lyckas vända den trista trenden, och riskerar därmed att förlora fler av framtidens stjärnor till andra länder. n
peruGunga.jpg

Posted in Notis | Comments closed

Ledare nr 2:2006

Utblick vill mycket. Vi vill ge dig fängslande reportage. Vi vill ocksÃ¥ komplettera de vanliga mediernas bristande nyhetsvärdering. För oss är ett massmord i ett land lÃ¥ngt borta värt mer ä notisplats…

För gamla Utblickläsare börjar det kanske bli lite tjatigt. Detta eviga prat om bortglömda kriser och ignorerade människoöden. Men medan övrig media fokuserar på “chockade� Idoldeltagare och obetalda TV-licenser berättar vi istället om ungdomars skrämmande vardag i Perus förorter (läs mer på sid. 6-7) och om hur en olivskörd på Västbanken kan ge hopp om fred (nästa uppslag).

I detta nummer har inte bara en, utan tre skribenter valt att skriva om Sydafrika. Du kan till exempel läsa om löftena inför Fotbolls VM 2010, om den anmärkningsvärda kvinnan Sarah Mahlngu som startade företaget “Something out of Nothing� och gav hopp åt människorna i kåkstäderna, men också en upprörd debattartikel om Sydafrikas ständigt negativa bild i medier.

Vi ger oss inte. Och den 8 november kommer Utblicks kamp för att komplettera mediebevakningen även expandera till en nättidning. På www.utblick.org får Du långa analyser varvat med kortare nyhetsartiklar med frekvent uppdatering. Vi vill att utblick.org ska vara webbtidningen där Du snabbt kan få alternativ utrikesbevakning.  Du kan också leta efter gamla artiklar, ja ända tillbaka till 2001, i vårt arkiv och titta tillbaka på vad vi talade om för fem år sedan.  Dessutom kan Du direkt kommentera våra texter och skriva egna inlägg!

Vi i redaktionen önskar Dig trevlig läsning och vill samtidigt påminna om att Du alltid är välkommen att medverka i vårt spännande arbete. Annonsförsäljare, reportrar, korrekturläsare, fotografer, illustratörer. Vi kan aldrig bli för många i vårt uppdrag att ge inblick i världen.

Posted in Notis | Comments closed

Thailand – Krigszon och Paradis

Den 28 april 2004 utlyste UD en avrådan till svenska folket om att åka till södra Thailand. Sedan dess har några korta inslag på nyheterna påmint oss om oroligheterna. Nu, nära två år senare, har över 1000 människor mördads i vårt kära turistparadis.
Vad är det som händer? Vilka är ansvariga? Och inte minst varför är det en konflikt överhuvudtaget? Följ med Utblick, som är på plats i Thailand.

“Så länge som ni fortsätter att mörda oskyldiga, kommer vi fortsätta att mörda oskyldiga�.
Citat på lapp, bifogat med en buddistisk mans avhuggna huvud. 14 oktober 2005.

moske.jpgÅk inte söderut! Det är uppmaningen jag får gång på gång från mina thailändska vänner. Bombattentat på tågen, människor som fruktar att skicka sina barn till skolan och skrämmande rapporter från människorättsorganistationer. Detta är inte Thailand som presenteras i semesterkatalogerna.
– Min muslimske pojkvän vÃ¥gar inte ta sig över gränsen, han är rädd för att den thailändska polisen ska skada honom, berättar Anna – en göteborgstjej som under en längre tid har bott i norra Malaysia, nära gränsen till Thailand.
Tyvärr är pojkvännens rädsla befogad.
Vad är det som händer?
Just nu råder en blodig konflikt i Thailands södra provinser: Narathiwat, Pattani och Yala. Områden som till skillnad från resten av Thailand består av 80 procent muslimer. Vid en första anblick skulle man kunna dra slutsatsen att det endast handlar om att nå självständighet. Men inga sådana raka krav har artikulerats i samband med de åtskilliga attentaten mot polisstationer, militära byggnader och civila.
Inte heller har någon särskild grupp tagit på sig ansvaret. Utan det handlar om ett svåröversiktiligt våld som eskalerat sedan år 2004. Attacker och demonstrationer utförda av muslimska invånare möts av hårt våld från thailändska poliser och militärer och vice versa.
Konflikten började koka i januari 2004 när oidentifierade beväpnade män slog till mot en militärbas i Narathiwat. Fyra soldater dödades och över 400 vapen stals. Som ett direkt svar på detta utlyste premiärministern Thaksin Shinawatra, de s.k. Martial Laws, vilket i stort innebar att militären tog av sig handskarna i de tre aktuella provinserna. Ett okänt antal muslimska män arresterades, men som enda konsekvens ökade våldet ytterligare.
Kort efter detta “försvann� den nationellt välkände muslimske advokaten, Mr Neelapaijit, som hade i uppdrag att försvara de arresterade. En man som öppet kritiserat regeringen för deras odemokratiska metoder i de södra provinserna. Han är i skrivande stund ännu inte återfunnen.

thailandMindre.jpg
En månad senare, det är nu samma dag som UD utlyser en avrådan om att besöka södra Thailand (den 28 april 2004) sker omfattande demonstrationer runt om i de södra provinserna. Allt börjar fredsamt, men eskalerar snart. Många av demonstranterna är beväpnade med knivar, machetas och pistoler. Militären skjuter till slut rakt in i folkmassan. Totalt dör 5 soldater och över 100 muslimer, enligt Amnesty International. I exempelvis en by blev 19 unga män skjutna, varav 15 med nackskott.
2004 var ett mörkt år. Hundratals muslimska män, tiotals thailändska soldater och en rad övergrepp, som tortyr och rena avrättningar, rapporteras från båda sidor.
År 2005 blev premiärminister Thaksin omvald med stor majoritet och tillsatte, en av civilsamhället i söder, efterlängtad kommission för att utreda övergreppen. Det dröjde dock bara några månader tills ännu en attack av lokala grupper i söder ägde rum.
Premiärministern utlyser vid det här laget undantagstillstånd och ger soldaterna ännu större befogenheter än de haft under de tidigare Martial Laws. Den nytillsatta kommissionens ordförande protesterar högljutt, men förgäves.

Muslimska män flyr till Malaysia medan våldet blir mer och mer organiserat och fortsätter just nu, idag, med oförminskad styrka.
Vilka är ansvariga?
Utomstående analytiker kämpar med att identifiera de stridande. På ena sidan buddistisk militär och polis, med dunkla motiv. Men vilka är det på den muslimska sidan? Några hävdar att oroligheterna göds med hjälp av internationell terrorsim och att konflikten har fundamentalistiska undertoner, medan andra anser att det till största delen handlar om ren kriminalitet. Helt enkelt makt om vapen-, drog- och människosmuggling och personliga konflikter som får en ursäkt i skuggan av ett så kallat “uppror�.
Enligt thailändare jag talat med, som har vänner och familj i söder, har mördandet satt igång en spiral där det kanske inte längre är viktigt vem som gjorde vad först, utan snarare att hämnas sina nära och kära.
Det är en minst sagt komplicerad situation där buddistiska invånare kan bo granne med den de vet har mördat deras anhöriga, men trots detta inte vågar ingripa p.g.a. repressalier. Och där muslimska invånare som utsatts för övergrepp inte vågar rapportera till polisen, för att de är rädda för att fängslas, torteras och om inte rent avrättas.
Varför är det en konflikt?
Historiskt sett ingick de tre provinserna i sultanriket Patani, som ockuperades i början av 1900-talet av kungariket Siam (nuvarande Thailand). Oroligheterna har hållit på sedan dess med varierande styrka. För 20 år sedan fick dock de muslimska områdena viss självständighet med hjälp av en stark muslimsk politisk representation. Detta togs bort när nuvarande premiärminister Thaksin valdes till makten 2001. Dessutom beväpnade han tusentals civila i söder för att de skulle kunna försvara sig för eventuella oroligheter. De muslimer som mottagit denna “hjälp� är en av de grupper som mördas flitigast just nu av beväpnade politska muslimer.
Men det är allt för lätt och skylla på dåliga politiska beslut. För att förstå konflikten kanske vi snarare ska fråga oss själva vad vi hade gjort om våra familjer och vänner var i fara?
Tagit till vapen?

Bild 1, från neo95.ifrance.com
Bild 2, Josephine Freje Simonsson

Posted in Notis | Comments closed

Ung demokrati – Gamla problem

Förutom de som rest Afrika runt med ryggsäck, verkar de flesta svenskar inte veta var Malawi ligger -eller ens att det existerar. Detta reportage handlar om just detta lilla bortglömda och djupt fattiga land i sydöstra Afrika.

malawi3.jpg

“Demokratin är vår baby, som vi är glada för, men som vi ännu inte lärt oss ta hand om på rätt sätt.�
En parlamentsledamot om Malawis politiska situation.

För lite mer än ett decennium sedan upplöstes enpartistyret i Malawi. Efter att landet nått självständighet från Storbritannien 1964, styrdes det av Dr. Kamuzu Hastings Banda och hans Malawi Congress Party med järnhand. Under denna period var det bland annat förbjudet för kvinnor att bära byxor, för män att ha långt hår och det var inte heller tillåtet att le. Avtryck från denna del av Malawis historia kan man inte undgå att se. Till exempel bär den största genomfartsvägen i huvudstaden Lilongwe namnet Kamuzu Procession Road och trots att många talar om den gamla tiden med skräck i blicken omnämns Banda ofta försiktigt som landets förste president.

En fråga om prioritering
Den personkult som fanns under diktaturtiden har inte bara satt sina spår i hur landets politiker tycks se på offentliga medel och sina egna uppdrag, utan också i malawiernas syn på sina ledare. I varje lokal, hur liten den än må vara, kan man vara säker på att få se en inramad bild av den nuvarande presidenten med en plakett med texten “His Excellency the President Bingu wa Mutharika�. Exakt samma bild, med samma ram, överallt. För en utomstående betraktare är det svårt att förstå hur landets mycket begränsade budget kan täcka utgifter för alla dessa tavlor, än mindre för det mauseleum för den nu avlidne diktatorn som är under uppbyggnad i centrala Lilongwe.

malawi1.jpgKorrupt president
År 1994 blev det folkliga kravet på demokratiskt styre till sist så starkt att regimen såg sig tvingad att tillåta en omröstning, som resulterade i att flerpartidemokrati infördes. Sedan dess har mycket hänt, men demokratin är fortfarande ung och kan inte tas för given. Som en parlamentsledamot uttryckte det:
- Demokratin är vår baby, som vi är glada för, men som vi ännu inte lärt oss ta hand om på rätt sätt.
Landets förste demokratiskt valde ledare, president Bakili Muluzi, som representerade United Democratic Front (UDF) fick förnyat förtroende vid valet 1999. UDF försökte sedan upphäva den paragraf i grundlagen som stadgar att presidenten som mest kan regera i två mandatperioder. I samband med detta misstänks stora summor mutor ha betalats ut. Muluzi blev under sin tid vid makten mycket rik och Antikorruptionsbyrån i Malawi har för närvarande inlett en omfattande undersökning kring hans förehavanden. Vid fjolårets val anklagades partiet också bland annat av EU:s observatörer för att ha använt stora offentliga medel till sin valkampanj. Hur valet genomfördes i stort var inte exemplariskt, men internationella observatörer valde att godkänna dess resultat. Valets segrare blev åter UDF och Mutharika utsågs att leda landet.

Oräknliga intriger
Dramatiken i den malawiska politiken kan förmodligen göra vilken manusförfattare som helst avundsjuk. Och visst kan man önska att det vore fiktion. Bara under det år som gått sedan förra valet har intrigerna varit oräkneliga. Relationen mellan regeringen och oppositionen är minst sagt ansträngd och präglas av att presidenten sedan förra året bytt parti, att talmannen kollapsade under en hätsk debatt i parlamentet (kring presidentens nyinköpta lyxbil) och sedan dog, samt att presidenten bokstavlingen kastat ut parlamentet ur sin byggnad. (Bild 1 f.v. Några av de nu utkastade)

malawi2.jpgKonflikt om palatset
Banda lät uppföra New State House som sitt palats, med 150 hektar stor tomt (och givetvis inte av en slump ett rum mer än Buckingham Palace, se den omtvistade byggnaden i sista bilden till höger) men när landet blev demokratiskt tillföll byggnaden parlamentet. 60 miljoner dollar satsades villigt från givarländer på den symboliskt viktiga renoveringen av palatset till en funktionell parlamentsbyggnad, pengar som man i efterhand kan konstatera formligen kastades i sjön. När president Mutharika bestämde sig för att flytta in, användes statliga medel för att åter bygga om det till presidentbostad. Hittills har president Mutharika dock endast spenderat tre nätter i denna abnorma bostad, eftersom palatset, enligt ett pressmeddelande från regeringen, är hemsökt av andar.

Ett hemlöst parlament
När parlamentet kastades ut från New State House, anvisades man istället till de utbombade sportarena. För att parlamentet ska kunna samlas krävs det således lite välvilja från presidenten att låna ut lokal, eller en enorm summa pengar, för att kunna samlas på någon annan säker plats. Den pågående sessionen i parlamentet hålls i två rum i New State House, som presidenten gett dem tillåtelse att använda.

Oklara regler
Parlamentets sammanträde blev vid ett flertal tillfällen uppskjutet på grund av att presidenten underlät att finansiera det. Att han inte är så angelägen att se parlamentet samlat, beror i sin tur på att oppositionen försöker starta en riksrättsprocess mot honom. Anledningen till oppositionens missnöje är presidentens beslut tidigare i år att lämna UDF och starta ett nytt parti, Democratic Progressive Party (DPP). Oppositionen, nu också bestående av UDF-medlemmar, menade att presidenten därmed borde lämna sin post. President Mutharika regerar dock vidare, med en annan färg och en minoritetsregering bestående av dem som följde med honom över till DPP. Reglerna för riksrätt är ännu något oklara, delvis för att det aldrig tidigare varit aktuellt att använda dem, men i detta nu har parlamentet fastslagit hur en riksrättsprocess ska genomföras och allt tyder på att frågan är långt ifrån överspelad.

malawi3.jpgInga pengar till nyval
Ingen vet dock vad som händer om oppositionen är framgångsrik och presidenten avsätts. Enligt lagstiftningen kan vicepresidenten eller en kongress ta över landets styre tills val hålls. Malawis möjligheter att finansiera ett nyval är dock mycket små, något som beslutet att dra in lokalvalen som skulle ha hållits i år är ett tecken på. Det är också troligt att givarländerna är måttligt förtjusta i tanken på att finansiera ett nytt val.

Svält runt hörnet
Samtidigt som parlamentarikerna äter snittar och träter om partipolitiska frågor, hotas malawierna av svält. Enligt FN:s officiella uppskattning kan det handla om så många som fem miljoner, av landets totala befolkning på ungefär tolv miljoner. Befolkningen består till stor del av barn under 15 år och ett genomsnittligt år lyckas de flesta få näring nog att överleva, men när torkan slår ut de livsnödvändiga skördarna av majs är katastrofen ett faktum. Situationen i år är den allvarligaste sedan den stora hungerkatastrofen i regionen i början av 90-talet. Hur det slutar beror främst på hur många rika länder som besvarar FN:s vädjan om finansiellt stöd och hur mycket mat man lyckas importera från grannländerna. Men på lång sikt avgörs landets framtid snarare av hur väl dess makthavare hanterar folkets förtroende och när de börjar ta itu med ödesfrågorna.

Foto: Hanna Berheim

Posted in Notis | Comments closed

Peru gÃ¥r till val – men glömmer ungdomarna

Ublicks Johanna Stål befinner sig i Lima Peru. Hon har tagit sig ut till förorterna och förfäras över ungdomarnas råa vardag.

peru-flickor pÃ¥ gunga_pytte.jpg Read More »

Posted in Notis | Comments closed

Medarbetare sökes!

Vi söker just nu reportrar, fotografer och annonssäljare. Maila oss på redaktor@utblick.org för mer info. Det gäller såväl webbtidningen som pappersupplagan. Vi ser fram emot att ha dig i redaktionen!

Posted in Notis | Comments closed

Ny UF-ordförande har ordet

För att en förening ska kunna utvecklas krävs det visioner. Det är visioner som måste få vara guidande och inspirerande för alla som arbetar för Utrikespolitiska Föreningen (UF) och få oss att jobba för varandra. Vi är mellan 40-50 som aktivt arbetar för att sprida kunskap, om allt som händer i världen genom våra sektioner till medlemmarna. Som en ideell förening kan vi erbjuda våra engagerade medlemmar träning i en seriös föreningsverksamhet, få möjlighet att träffa spännande personer, allt som är viktigt för att bygga upp livserfarenheter som kommer vara till hjälp när man kommer ut i världen. Det är ifrån detta och min övertygelse om föreningens behov för studenten, göteborgaren och Sverige som jag bygger visioner.
Visionen… Jag har tidigare sagt att vi är en nisch bland föreningarna med vÃ¥r fokus pÃ¥ omvärlden och obundenhet till partier och religiösa grupper som gör oss attraktiva för en bred publik. Jag hoppas vi kan med ett gott arbete göra folk uppmärksamma pÃ¥ vÃ¥r verksamhet och fÃ¥ fler besökare pÃ¥ vÃ¥ra arrangemang och gärna fler engagerade. Det är av detta som vi har organiserat oss i sektioner där gruppen sätts i centrum. Det ger oss möjligheter att kunna inkludera väldigt mÃ¥nga utan att behöva säga nej till den som vill bidra till verksamheten. Jag hoppas att man känner sig välkommen till UF som förening och till vÃ¥ra arrangemang.
Bakom kulisserna sker det ett projektarbete där vi kommer att samla våra krafter och smälta samman vår nättidning Världsbild med vår trycka tidning Utblick. Det ska bli lättare för medlemmen att förstå vad som ingår i föreningen. Sen ska vi inte glömma hur pennorna vässas för fullt bland våra ivriga redaktioner. Till nästa nummer kommer läsaren troligtvis att få se en helt ny form av media från UF. Jag ser med spännande ögon fram emot det.
För att ytterligare få ihop vår UF anda jobbar vi hårt på att ordna en föreningslokal. Den skulle starkt bidra med att samla oss och därifrån föra oss vidare. Det är endast en fråga om ekonomi och inte tillgång på möjliga lokaler som har begränsat oss men nu verkar det öppna sig möjligheter. Jag både tror och hopps att våra bidragsgivare inser vad vi bidrar med både till universitet och staden och hjälper oss med föreningens fortsatta utvecklande.
Nu har jag bara nämnt delmål och funktioner som organisationssätt, sammanslagning och finna en samlingspunkt, hur ligger det då till med det stora mål det man kanske främst förknippar med vision? Jodå, den finns där. Vårt övergripande mål finns även i stadgarna där det står att vi ska öka �intresset för svenskt engagemang i utlandet och sprida kunskap om andra länders kultur, befolkning, religion och politiska system samt för svensk utrikespolitik och Sveriges roll på den internationella arenan� även om jag tror att den vanliga engagerade studenten säger att man gör det för världen verkar så spännande.
Som nybliven ordförande kan jag konstatera att föreningen har tagit många steg i rätt riktning under kort tid, det kommer av att vi ännu en gång har en bra styrelse med personer som vill vara med om det föreningen kan bli. Jag tror att även medlemmen som nu ser vad som händer vill vara med för en lång tid framöver för det roliga bara fortsätter och fortsätter.

Posted in Notis | Comments closed