FÖRÄNDRINGENS VINDAR I EGYPTEN

En era är till ända. Hosni Mubarak, Egyptens självutnämnde ledare sedan 30 år, har avgått. Egypten har följt Tunisien i spåren och kastat ut sin diktator.

Text: Pablo Fuentes Leiva
Bild: PaintedNews

Efter det folkliga uppror som skakade Tunisien årsskiftet 2010/2011 väntade alla med spänning på om, och var, en annan befolkning skulle resa sig mot det vanstyre och korruption som präglat arabländerna ända sedan avkoloniseringen på 40- och 50-talen. Efter den 25:e januari började protester i större skala i Egypten, arabvärldens viktigaste land. Dessa resulterade i att Egyptens president Hosni Mubarak, landets ledare sedan 30 år, avgick den 11:e februari.
Här skall bakgrunden till Egyptens politik och skeendena de sista veckorna före presidentens avgång dras upp.  Under de senaste veckornas dramatiska händelser har det talats mycket om det Muslimska Brödraskapet och dess eventuella roll i ett reformerat Egypten. Vad detta brödraskap för något skall också beskrivas.

Egypten 1952–2011: En ”Faraonisk Demokrati”

Under decennier kunde Egypten, den viktigaste arabiska nationen, spela rollen av en nyckelstat i regionen med goda förbindelser med såväl USA som Israel, betraktad som en stabiliserande kraft i en annars konfliktfylld del av världen. Egypten har efter 1956 styrts aven rad starka och närmast enväldiga presidenter: från den karismatiske panaraben Gamal abd el-Nasser, efterträdd av Sadat, fredsundertecknaren från Camp David som förde landet i allians med USA och därefter mördades 1981 varvid den f.d. flygvapengeneralen Hosni Mubarak tog över. Dessa ledare har varit ensamma kandidater till presidentposten och manipulerat de parlamentsval som hållits för att gynna sina egna partier, i princip klientorganisationer, samtidigt som de tämjt och förföljt oppositionen. De har byggt upp starka arméer och omfattande polis- och säkerhetsapparater under det att de använt staten som ekonomins huvudsakliga motor och största arbetsgivare, och därmed försäkrat sig om stöd från bredare befolkningsgrupper.

Egypten är dock ett land som olikt t.ex. arabiska halvöns petroleumstater inte kunnat bekosta allmänt välstånd med oljepumpen. Trots vissa reformer på skolväsendets och det offentligas sida har Egypten varit och förblir ett land med stora ekonomiska klyftor, där en majoritet haft svårt att lyfta sig från fattigdomen. Flykten från den karga landsbygden till de stora städerna, främst Kairo och Alexandria, har skapat jäsande jättestäder med oändliga stadsdelar där elektricitet, vatten, avlopp och annat bara fungerar sporadiskt. Staten, i händerna på ständigt samma grupp människor runt den sittande presidenten, har alltför ofta bara synts vara en överhet uppe bland molnen, förutom när polisrazzior visat sig för att slå ner protester. Korruptionen är utbredd. Och ovan taken syns som ett hån reklamskyltarna som visar upp de rikas och vackras värld, lika fjärran som någonsin faraos palats var för tusentals år sedan.

Förekomsten av våldsamma underjordiska grupper i Egypten har snarare stärkt regeringens position. Under det tidiga 2000-talet utfördes t.ex. flera attentat mot turister, vilket ledde till en utbyggnad av säkerhetstjänsterna. Andra former av potentiell opposition, organiserad kring fackföreningar, reguljära politiska partier eller den utpekade värste fienden, det förbjudna Muslimska Brödraskapet, har antingen köpts, jagats iväg eller skrämts till tystnad.

De senaste åren syntes dock något vara på gång. I efterdyningarna av terrorattackerna 11/9 2001 lovade president Bushs administration att uppmuntra demokrati runt om i mellanöstern. 2005 proklamerade president Mubarak överraskande att fler kandidater skulle få ställa upp i de kommande presidentvalen. Men lagar och gripanden syftande till att oskadliggöra de mer kända och populära motkandidaterna beredde vägen för att Mubarak åter kunde låta sig ”väljas” med en betryggande majoritet.  Antiterrorismen syntes vara USAs enda prioritering och stödet för demokrati i Egypten föll i bakgrunden.

Men något tycktes ha hänt. Den egyptiska ungdomen, med tillgång till kameratelefoner, internet och sociala medier, tycktes allt mer obenägen att bara acceptera att den sittande regeringens grepp om makten. Vid införandet av ändringar av konstitutionen för att permanent hålla islamistiska partier borta från politiken år 2007, utbröt demonstrationer och en hittills okänd rörelse, Kefaya (förändring) tog till gatorna med krav på demokratiska reformer. Barack Obama, den nye amerikanske presidenten verkade förebåda en ny attityd till mellanöstern,med en mer försonlig retorik och tal om frihet och välstånd för massorna. Bloggare kom upp till ytan som språkrör för de ungas missnöje, och postade videos, ögonvittnesskildringar och foton på övergrepp. De möttes dock av samma svar som föregående generationer: misshandel, godtyckliga arresteringar och mångåriga fängelsedomar på lösa grunder. Egyptens regering har cyniskt räknat med att dessa bara kan nå en liten grupp människor i det ojämlika Egypten. Den ekonomiska krisen i världen påverkade även landet, och minskade trycket utifrån på reformer.

I strålkastarskugga har arbetstagarorganisationer dock de senaste åren allt mer öppet protesterat mot regeringens politik. Mest drivande har arbetarna längs Suez-kanalens sträckning varit – de är av hävd de mest militanta och benägna av organisera sig bland Egyptens befolkning.  Suez-kanalen är Egyptens näst största källa till hårdvaluta efter turismen, och  strejker där har potential att störa den internationella oljetrafiken. Enligt professorn i mellanösternstudier Joel Beinin har över 3300 strejker med sammanlagt över 2 miljoner deltagare utbrutit i Egypten de senaste åren. Dessa har genomgående varit ”vilda” strejker, eftersom de officiella fackförbunden är regeringsstyrda. De senaste åren har dock utbrytningar skett och nyligen inleddes ett försök att organisera en oberoende facklig federation.  De främsta kraven har genomgående varit höjningar av minimilönen och motstånd mor korruptionen.

Sådana gräsrotsorganisationer är svåra att utrota. Hur många bloggare, fackföreningsmän och oppositionspolitiker man än satte i fängelse efter 2005 verkade det ständigt komma nya. På samma sätt som Brödraskapet kunnat leva vidare bland grändernas fattiga trots ständiga försök från statens sida att fängsla dem blev de nya missnöjda försiktiga, men försvann inte. Bloggarna har tillsammans med den mer liberala TV-kanalen al-Jazeera haft effekt på rapporteringen – till skillnad från i många andra arabländer TV-nyheterna och regimens tidning Al-Ahram tvingats att rapportera händelser. Förvisso starkt vinklat och ibland direkt falskt, men ändå – den egyptiska allmänheten är inte längre lika isolerad och okunnig om aktuella händelser som förr.

Under ytan byggdes alltså ett slags tryck upp, som då och då gjorde sig påmind i mindre protester och utbrott. Som precis innan de nuvarande protesterna, då folk i tiotusental samlade sig i spontana manifestationer för att visa sin solidaritet med kopterna, Egyptens kristna befolkning efter ett attentat på nyårsdagen som krävde 21 dödsoffer. Regeringens nervositet gick inte att ta miste på – demonstrationernas styrka och omfattning tog dem med överraskning. Omvänt måste många missnöjda egypter ha blivit förvånade. Det gick alltså att gå ut på gatorna och uttrycka sig, bara tillfället var det rätta.

Och under januari 2011, inspirerat av Tunisiens resning, kom till slut det stora tillfälle som många väntat på.

2011 – Förändringens År

Egyptens protester kom igång på allvar efter den 25:e januari, då folk började synas ute på Kairos gator i allt större skaror, med banderoller och slagord mot regeringens politik. De första dagarna var ropen inte främst på en total reformering av landet, utan rörde ökad yttrandefrihet, församlingsfrihet och upprop mot de sociala klyftorna. Rätt snart kunde dock en och annan appell om regeringens avgång höras. Polisen försökte hindra och trakassera de protesterande, men fann snabbt att de var för många. Och deras antal växte snabbt.

Farhågorna och frågetecknen var tidigt många: betydde Egyptens anslutning till Tunisiens uppror mot de styrande att en regional förändring stundande, ett eko av berlinmurens fall, med revolter runtom i den muslimska världen? Eller skulle till slut armén, som kallades ut, slå ner motståndet? Redan efter några dagar, när protesterna börjat fokuseras till det stora Tahrir (befrielse)-torget och inte visade tecken på att avta, verkade det som om regeringen försökte föregripa skeendet. Mubarak utsåg sin vapenbroder och chefen för säkerhetstjänsten Omar Sulayman till ny vicepresident, och en mängd nya ministrar utannonserades. Armén visade sig överallt men anföll inte demonstranterna.

Lördagen den 29:e januari syntes plötsligt polisen inte till längre – all ordningsmakt drogs undan från gatorna. Tusentals fångar tilläts att avvika från Kairos fängelser. Protesterna hade dittills varit mycket fredliga, och detta fortsatte trots de oroande nyheterna. Att de unga på Tahrir-torget hade stöd från vidare grupper och kunde organisera sig var vid det här laget klart: folk kom och gav dem mat, och olika former av väktar- och ordningsgrupper kom igång i kvarter och bland demonstranterna. Studenter började dirigera trafiken. Stora protester hade vid det här laget brutit ut i andra städer i norra Egypten, som Alexandria och Suez.

Tisdagen den första februari deklarerade president Mubarak att han ej skulle ställa upp för omval i September när hans mandat löpt ut. På Tahrir-torget deklamerade de protesterande högljutt att detta inte var nog. Protesterna hade redan växt till att gälla hela regimens kullkastande, med presidentens gestalt som den yttersta symbolen för den rådande ordningen. Samtidigt kom de första tecknen på splittring bland de aktiva, och demonstrationer för Mubarak kom igång. De statliga medierna som dittills försökt tiga ihjäl protesterna började nu flöda över av konspirationsteorier om att de var organiserade av CIA, Iran eller Israel. En grupp våldsamma regeringstrogna tågade mot Qatars ambassad: Qatar är den relativt fria arabiska nyhetskanalen al-Jazeeras hemland och hade anklagats av regimen för att underblåsa protesterna.

På onsdagen exploderade oroligheterna. Tahrir-torget, där tiotusentals demonstranter nu campat i dagar, stormades av kamel –och hästburet rytteri och anfölls av stenkastande hopar från taken runt torget. Våldsamma strider bröt ut och många skadades av polis och våldsamma motdemonstranter, med flera dödsfall. Det ryktades om att fångarna från fängelserna fått betalt för att anfalla torget. Runtom i staden pågick fler demonstrationer till stöd för Mubarak. På natten till torsdagen skars alla tillfartsvägar till Tahrir-torget av och skottlossning med panikartade scener bröt ut bland folksamlingen.

På morgonen var demonstranter i tusenden dock fortfarande kvar, och frågan var nu vad regeringen kunde göra med mindre än att armén fick order att skjuta på folkmassan. Fredagen den fjärde februari avgick Gamal Mubarak som Nationaldemokratiska partiets ledare. Spekulationer om att denne skulle efterträda sin far lades nu till vila och Mubarak-erans slut syntes nära. Protesterna återhämtade sig och växte åter i antal, och enskilda händelser som t.ex. en fängslad google-chefs TV-framträdande drog demonstranter ur nya och allt bredare skikt på gatorna. Hundratusentals människor på Tahrir-torget, tog upp stridsropet att Hosni Mubarak måste avgå, inte i September utan omedelbart.

Den åttonde februari deklarerade vicepresidenten Omar Sulayman att författningen skulle ändras så att valen i September kunde anordnas som flerpartival. Protesterna på Tahrir-torget fortsatte likväl på sin tredje vecka, fortfarande inriktade på Mubaraks avgång trots polisens repressalier mot enskilda och små grupper av aktivister. Långt ifrån att avta spred sig protesterna dagen efter för första gången till södra Egypten, med våldsamma sammanstötningar. De statliga medierna började drabbas av avhopp från journalister och redaktionschefer som ville rapportera ocensurerat.

Mellan den nionde och tionde februari fick rykten som cirkulerat några dagar om enorma summor som lagts undan av president Mubarak och dennes familj ny fart då det blev känt att brittiska The Guardian rapporterat om Mubaraks förmögenhet, uppskattad på okända grunder till så mycket som 70 miljarder dollar. Detta tände detta vrede i mycket vidare kretsar än bara bland de som protesterat på Tahrirtorget. Strejker från fackförbund och även statliga yrkesgrupper som jurister och sjukvårdspersonal började ansluta och spred motståndsaktioner mot regimen ut i sektorer som hittills inte deltagit i demonstrationerna. Åter slås rekord i mängden närvarande bland de nu hundratusentals på Tahrir-torget och folk kallar öppet Mubarak för ”tjuv” och ”mördare”. Demonstranter började kringränna parlamentet och att rekognoscera ut mot presidentens välbevakade palats i Heliopolis i utkanten av Kairo.

Washington, som förhållit sig yttersta avvaktande, skärpte samtidigt tonen mot regimen och kallade de eftergifter som regeringen gjort ”helt otillräckliga”. Detta ådrog sig arga uttalanden från regeringshåll, och på kvällen den tionde gick Mubarak ut och deklarerade att han inte avgår trots allt, men att hans befogenheter skulle överföras till vicepresidenten Omar Sulayman. Militärer hade tidigare på dagen bidragit till olika rykten med uttalanden om att ”folkets alla krav skulle uppfyllas”.

Bland de frustrerade demonstranterna ryktades om att en militärkupp mot Mubarak skulle vara på gång. Detta ansågs inte nödvändigtvis dåligt: armén, som dittills inte skjutit mot folket åtnjuter ett speciellt förtroende bland breda lager och anses stå över den korrupta statsapparaten. Många sade sig välkomna ett kort militärstyre, så länge som de krav som nu tydligt utkristalliserats uppfylldes. Dessa var: ett slut på undantagstillståndet; tillsättandet av en övergångsregering, gärna med militära medlemmar, som kunde överse utformandet av en ny konstitution. Denna skulle kunna underställas en folkomröstning och leda till nya parlamentsval öppna för alla partier, för att till årets slut mynna ut i ett presidentval.

Spänt inväntades fredagen, av hävd en viktig dag för protester i muslimska länder då folk är lediga och bevistar fredagsbönen.

Fredagen kom med de största demonstrationerna hittills: miljoner människor över hela Egypten tågade mot regeringen. Parlamentet, ministerier och det statliga TV-huset blockerades helt, och demonstranter tågade fram till det av presidentens garde bevakade presidentpalatset. Vid tretiden gick ett meddelande ut från administrationen ut om att ett ”brådskande” meddelande skulle komma. Det sades att Mubarak lämnat Kairo, troligen för Sharm el-Sheik vid röda havet.

Runt klockan 5 på eftermiddagen den elfte februari 2011 läste Omar Sulayman upp kommunikén att presidenten frånträtt sin position, och det rapporterades att arméns högsta styrande råd övertagit presidentens befogenheter. Armén lovade att tillgodose kraven från protesterna. Efter arton dagar av protester hade Mubaraks trettioåriga styre fallit.

Brödraskapet – Hot eller Löfte?

Ikwan al-muslimun, det muslimska brödraskapet, grundades 1928 i Egypten av Hassan al-Banna som en social reformrörelse – bland städernas fattiga och behövande startade brödraskapet skolor, läkarmottagningar och andra former av hjälpinrättningar. Likt t.ex. Laestedianrörelsen i Sverige ville man inrätta ett mer rättfärdigt och fullkomligt samhälle, baserat på religiösa principer, i dess fall med Islam och dess avledda lag sharia som bärande fundament. Rörelsens religiösa agenda kom att föra det i konflikt mot de västerländska kolonialmakter som under 1930-talet kontrollerade inte bara Egypten utan stora delar av den muslimska världen. Rörelsen fick snabbt många systerorganisationer utanför Egypten trots att man ännu inte var en massrörelse. Detta kom att förändras under 40-talet då det bildades nya fraktioner som anslog en militantare hållning och drogs med i tidens framväxande nationalistiska och antikoloniala strömmar.

Brödraskapet förbjöds 1954 för deltagande i politiska attentat och har verkat i ständig opposition till rådande regimer sedan dess. Under 1970-talet tog organisationen avstånd från våld och menar sig nu verka för en samhällsomvandling i islamisk riktning med enbart fredliga medel. Det har därefter kommit att skilja sig från grupper som Gama’a Islamiya och Islamiska Jihad som tog upp den militanta manteln, sistnämnda t.ex. genom mordet av Egyptens president Anwar Sadat. Alltsedan 80-talet har det muslimska brödraskapet bekämpats av sittande regeringar i Egypten med massarresteringar, tortyr och hinder för dess medlemmar att verka i politiken.

Vad som gjort brödraskapet och dess ideologi problematisk och hotfull för fler än Egyptens diktatorer är dess konservativa, bitvis reaktionära, tolkning av hur ett ”islam-baserat” samhälle skulle se ut. Det här idéarvet ställer det på kant med sekulära politiska riktningar och med västerländska ideal såsom full jämlikhet mellan medborgare av olika trosriktningar eller mellan könen samt rättigheter för homosexuella. Rörelsen omfamnar t.ex. demokrati och demokratiska val som ett sant islamiskt styrelsesätt. Men fortfarande anser rörelsen enligt sina stadgar att t.ex. en kvinna eller en kristen inte skulle få inneha den högsta regeringsmakten i landet (koptiska kristna utgör 10% av Egyptens befolkning), och ser det som en öppen fråga om kvinnor skulle få inneha höga juridiska ämbeten såsom domare. En snabb titt på rörelsens hemsida visar att man anser att ”kysk” klädsel i form av kläder som enbart visar händer och ansikte är påkallad för kvinnor och man strävar efter en allmän fysisk separation mellan könen i det offentliga rummet.

En annan sak är rörelsens relation till väpnade metoder. Sayyid Qutb, ledande figur inom rörelsen på 50- och 60-talet räknas som en av ledstjärnorna för att legitimera väpnad kamp och terrorattentat mot t.ex. sekulära arabiska regimer sådana som Egyptens, och betraktade dessa som takfir, avfällingar (straffet för att avfalla inom Islam är döden). Men hans vy blev inte dominerande inom brödraskapet, som tvärtom kom att gå motsatt väg och avsvära sig alla former av väpnade aktioner efter 70-talet. Det var de som stödde Sayyid Qutbs väg som kom att bilda stommen för jihadistiska grupperingar som Islamiska Jihad och Gama’a Islamiya som utför terrorattentat och verkar för väpnad kamp mot vad de anser vara ”islams fiender”. Brödraskapets nationella grupper har de senaste decennierna konsekvent avstått från att delta i väpnade uppror eller terror – tydligaste i detta hänseende är fallet Algeriet, där brödraskapet tog avstånd från islamiska räddningsfronten FIS som vann valet men deklarerade att de tänkte avskaffa demokratin, liksom man motsatte sig det väpnade GIAs blodiga krig mot regeringen för att numera ingår i en koalition som stöder den civila regeringens kamp mot militanta islamister. S.k. salafister, som vill islamisera samhället med våld och inrätta teokratiska regimer, klandrar brödraskapet för att hålla fast vid en sekulär konstitution och dito lagar, och dess betraktande av icke-muslimer som medborgare med lika rättigheter som muslimer och anser därför brödraskapet vara avfällingar och legitima måltavlor för våldsaktioner.

Brödraskapet kritiseras ofta för sin”underjordiska” natur. Dess historia av förföljelse har lagt grunden för en tradition att uttrycka sig och verka dunkelt , vilket bäddar för anklagelser om att hysa en dold agenda. Ibland har även högre funktionärer som det styrande rådets medlemmar prisat jihad i otydliga ordalag, vilket oroade betraktare i t.ex. Israel nästgårds varit snabba att plocka upp och reagera på. I flera fall har dokument dykt upp som visar att grupper inom brödraskapet inte bara verkar för islamiska reformer inom islams länder utan också i tysthet för islamisering av icke-muslimska samhällen som länder i Europa, eller självaste USA. Att koppla sådana uttalanden till brödraskapets högre organ eller organisation har dock varit svårt.

Brödraskapet kom genom sin tidiga start och den roll det spelat i Egypten och i framväxten av en ”internationell islamism” att bli den troligen viktigaste islamistiska organisationen i världen. I Egypten har brödraskapet inte kunnat verka som ett politiskt parti: dess medlemmar ställer upp som ”oberoende” kandidater i val, och dess organisation skulle närmast kunna liknas vid den kristna högerns i USA, med mängder av samverkande lokala initiativ av varierande räckvidd, med koppling till rörelsens världsåskådning. Trots Mubarak-regeringens försök att hindra brödraskapet från att ställa upp i valen 2005 tog dess ”oberoende” medlemmar ca 20% av rösterna i parlamentsvalen, vilket ledde till lagstiftning som explicit sökte hindra medlemmar av religiösa organisationer från att ställa upp i val. Grenar av brödraskapet har dock varit med och drivit politiska partier på andra håll i arabvärlden, exempelvis i Jordanien, Algeriet och Tunisien. Det palestinska Hamas började också som en gren av det muslimska brödraskapet, och även om dess kamp mot både Israel och PLOs bärande partibildning Fatah har lett till att det militariserats finns fortfarande kontakter till moderorganisationen kvar.

Brödraskapet är dock i grunden en decentraliserad organisation baserad på lokala avdelningar, som utser delegater till överordnade lokala styrande råd som i sin tur utser representanter till det högsta rådet (shura). Denna utser i sin tur en slags styrelse, ledningskommittén. Muhammed Badie är sedan 2010 ledningskommitténs ordförande och således brödraskapets högste representant. Varken de lägre eller det överordnade rådets uppgift är direkt kontroll över de lokala brödraskapens aktiviteter utan främst att staka ut ideologi och färdriktning. Vad detta innebär kan numera tolkas ganska vitt och det finns således plats för debatt inom rörelsen. Så har t.ex. grenar av brödraskapet kritiserat det ledande rådet i Egypten för dess sena och tveksamma anslutning till de pågående protesterna, och yngre medlemmar tog självständigt initiativ för användandet av blogosfären och samverkan med kefaya-rörelsen för att protestera mot Mubarak-regimen efter 2007.  I Egypten är muslimska brödraskapet idag den enda organiserade rörelse som, om det tilläts bilda ett politiskt parti, samtidigt kan räkna med ett brett nätverk av sympatisörer, har potential att verka över hela landet och har medlemmar med erfarenhet från parlamentsarbete.

Var är brödraskapet på väg och vilken roll kan de axla i dagens nya Egypten? Brödraskapet kommer troligtvis inte, om inte någon helt oförutsedd katastrof slår till, att verka för en radikal, revolutionär omstöpning av samhället: det skulle förutsätta en väpnad eller våldsam revolution av den sort som skedde i Iran och som det inte finns stöd för i dagens brödraskap. De framåtsyftande medlemmarna av rörelsen verkar för att brödraskapet skall försöka gå samma väg som välfärdspartiet i Turkiet och bli den viktigaste politiska kraften i ett mer öppet Egypten. De pekar på att Välfärdspartiet trots många olyckskorpar har bidragit till att göra Turkiet mer demokratiskt och samtidigt mer självständigt i den internationella politiken. En mild form av islamisering inom ett i övrigt civilt samhälle är deras väg. Att kräva en omedelbar och radikal form av islamistisk politik skulle troligen dra på sig den mäktiga arméns motstånd –erfarenheterna från Turkiet visar att det i en auktoritär stat finns strukturer som kommer att motsätta sig förändringar, och kanske orkestrera en statskupp. Bedömare varna dock för att Egypten inte, som Turkiet, har en tradition av auktoritär strikt sekularism som kan sätta gränser för brödraskapets ambitioner att omstöpa samhället i religiös riktning.

Många av brödraskapets medlemmar är härdade av år av förföljelse och tortyr men har trots det hållit fast vid sin icke-våldsideologi. Detta borde uppmuntras: historiskt sett har mönstret varit att när brödraskapets mer moderata flyglar brutalt slås ner, radikaliseras vissa medlemmar  och ger upphov till mer militanta och våldsbenägna grupper. I själva verket borde det vara den största källan till oro vad det gäller brödraskapet om rädslan gäller terrorism och militant islamism – att brödraskapet utestängs från makten så flagrant eller våldsamt att själva repressionen ger upphov till en våg av bomb- och skjutglada aktivister med kontakter över hela den muslimska världen. Med tanke på brödraskapets kontaktnät och bredare sympatisörbas skulle det få al-qaida-inspirerade gruppers terror att blekna vid jämförelse.

+ posts

Recommended Articles