Det råder skilda meningar i frågan om International Security Assistance Forces (ISAF) närvaro i Afghanistan. Debatten kring den svenska ISAF-truppens insats och huruvida militärt stöd är den rätta vägen för Sverige att bedriva bistånd har väckt mycket uppmärksamhet den senaste tiden. Men vad vet vi egentligen om svenska ISAF och deras betydelse för fred och stabilitet i Afghanistan? Ramia Ebrahimzada reder ut begreppen för Utblick.
�?Jag heter Pim Bendt och arbetar som så kallad ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina. Det innebär att jag möter
israeler och palestinier som med icke-våldsmetoder arbetar för ett slut på ockupationen av Västbanken och Gaza samt för
en rättvis fred mellan de två folken. I texten nedan befinner jag mig vid den stora checkpoint terminal i muren som byggts
mellan Betlehem och dess systerstad Jerusalem. Det är tidig morgon och de lyckliga få palestinier som har tillstånd att
passera försöker ta sig till jobbet.�?
Det är kallt i Betlehem. Jag har långkalsonger
under byxorna, två luvtröjor,
jacka och halsduk. Det känns i luften att
staden är högt belägen. Dagtid kan man se
ända till Jordanbergen i öst. Men nu är det
mörkt. Decembernatt. Klockan är tjugo i
fem på morgonen och vi går norrut mitt på
den fyrfi liga Jerusalem-vägen. Vi hör bara
våra egna fotsteg mot asfalten.
Då och då bryts tystnaden av minibussar
som kommer farande i samma riktning
som vi går. Vi är på väg mot den stora Giloterminalen
på Betlehems norra sida. Här
passerar varje morgon drygt 800 arbetare
som har tillstånd att vistas i Israel. De första
börjar köa klockan halv tre, vid fem öppnas
terminalen. En bra dag är de sista igenom
vid åtta.
NÄR VI NÄRMAR OSS GILO BLIR
NATTEN BEFOLKAD. Människor
rör sig i mörkret. Längre fram kastar en
gatlykta sitt orangea sken över en tätnande
folkmassa och landsvägen som nu blivit
en återvändsgränd. Ovanför dem tornar
muren som kapar vägbanan tvärsöver. Tolv
meter hög.
Överallt ser jag bara män. Män som väntar
tyst eller pratar i små grupper. De fl esta
är i medelåldern eller äldre. För de yngre
männen är det i dag i princip omöjligt att
få tillstånd att lämna Västbanken. Här och
där trampar frusna små gubbar med sjalar
virade runt huvud och nacke. Bara en liten
mörk eller vit mustasch är synlig. Flera har
en lunchpåse i handen, man kan se pitabröden,
tomaten och läskburken genom den
tunna plasten. Då och då kastar anländande
bilar sitt strålkastarljus över de köande. Kolsvarta
siluetter avtecknar sig mot graffi tin
och den tunga gråa betongväggen.
När vi rör oss in bland massan, och fram
emot den korridor av stängsel som följer
muren fram till den faktiska öppningen 150
meter bort, lägger sig det redan dämpade
sorlet och det blir helt tyst runtomkring
oss. Först förstår jag inte vad som sker, men
så hör jag hur böneutropen sprakar i gång
långt borta. Det fi nns ingen moské just här
men ekot bär över kullarna. Klockan är
fem. Den muslimska dagen har börjat.
ÖVERALLT STÅR NU MÄNNEN
VÄNDA SÖDERUT, mot Mecka, med
sina ryggar vända mot muren. Långa rader
av blundande ansikten, svagt upplysta av
det orange skenet eller någon av eldarna
som brinner. Ovanför dem blänker månen
över Betlehem. Den har en suddig gloria
inatt, men skenet är starkt och vitt. De
som verkar vara böneledare läser från små
lappar. Sedan knäböjer alla, vissa rader
tidigare än andra. Själv sitter jag på huk och
iakttar en vördnadsfull tystnad. Stängselfållan
som följer muren bakom mig är full av
män i bön. En enda lång rad av pannor som
vilar mot marken mellan stålstängslet och
betongmuren.
Jag vet inte hur länge bönen håller på
men lika plötsligt och omärkligt som den
började är den över. Det rycker i massan.
Den andliga stillheten övergår i en rusch
av manskroppar. Ett muller av dova och
upprörda röster sprider sig, men som om
mörkret lagt en fi lt över kalabaliken så hörs
inga höga skrik eller utrop, bara detta dova
muller då männen kämpar febrilt för att
ta sig in i den smala mynningen mellan de
två stängslen och muren. Jag blir rädd att
någon ska skada sig i anstormningen. Så
mycket kraft rakt in i ett så litet utrymme.
Men det går över och en stund senare har
kösystemet upprättats igen.
Längre upp i fållan brinner nu fl era eldar.
Var tionde meter lyser skäggiga ansikten,
och händer värms över lågorna. Man
bränner kartongerna man använt som bönemattor.
En sista gnutta hetta innan den
timmeslånga proceduren genom Gilos kalla
terminalbyggnad. Den lilla porten i muren
öppnas och kön av hundratals män (och en
handfull kvinnor) börjar sakta röra sig. På
andra sidan väntar en arbetsdag som städare
eller kanske byggjobbare.
Detta är Betlehem i advent 2006. Dessa
människor är de lyckliga få som får passera
muren. Stjärnorna lyser fortfarande på
natthimlen.
FOTO: Pim Bendt
GMO – förhindrar svält eller skapar problem? Föreläsare:Olof Olsson. Tid och plats: Torsdag den 22 februari. Kl.18:30 – 20:00
OBS! Hörsal Dragonen
Sprängkullsgatan 19
UF-medlemmar går in gratis, övriga 20 kronor. Välkommen!
Nu är första numret för 2007 ute. De nya artiklarna hittar du här, men vi uppdaterar även med nytt material. Bland annat kommer snart en exklusiv intervju med Hans Blix finnas här.
I nummer 1:2007 är det bilderna som får tala, kompletterat med våra reportrars vittnesmål. Du får möta tjejerna som åkte
till Sydafrika med den, till synes, hopplösa uppgiften – att rädda Victoriasjön. Men var hade vi stått i dag om det inte fanns
människor som dem? Människor som vägrar ge upp om en bättre värld.
USA har fått bli syndabock för miljöförstöringen. Vi ger en analys av Irak och oljefrågan, men inte utan att även uppmärksamma
de amerikaner som faktiskt kämpar för miljön. Är det möjligt att vara miljövän i ett av världens mest oljeslukande länder?
Svaret hittar du under katagorin ”Hälsa/Miljö/Utveckling”.
Som ni också kommer att märka har Utblicks upplaga ökat och du kan nu hitta ditt exemplar på Göteborgs bibliotek, kaféer
och skolor. Av Forum Syd har vi fått resurser att nå ut till ännu fl er. Fler kan nu ge sig in i vår kamp om att bredda medias
agenda. Kampen för verkligheterna som vanligtvis bara når notisplats.
Är du en fotograf eller reporter på resande fot med en historia att berätta? Hör av dig till oss. Vi vill vara med och uppleva
dina möten.
Glöm inte att du kan läsa Utblick på nätet. På www.utblick.org har vi bildat en egen nyhetsbyrå med direktrapporter från
våra utrikeskorrespondenter på plats ute i världen.
Luta dig tillbaka och försvinn ut i världen tillsammans med Utblicks duktiga skribenter.
Trevlig resa!
Sofia Benholm och Josephine Freje Simonsson
Redaktörer
På vägen som leder mot havet hör jag en man sjunga och spela. Det är nu ett år sedan
jag mötte Ernesto, en lång mörk man vars tänder var mycket vita och vars enda
ägodel var en gitarr. Han bjöd mig in i sitt enkla hem och bad mig sitta ned i en
gungstol. Sedan slog han an gitarrens strängar. Ljuva toner ljöd därur och jag slöt ögonen
och insöp känslan av att uppleva Kuba. Sångerna var hans egna, med snabba salsarytmer.
Hans röst var djup och allvarlig. Ernesto drömde om att en dag bege sig till Canada. Där
skulle han uppträda på scen och människor skulle betala dyra pengar för att få höra hans
musik. Hans visste att det skulle bli så, det var bara fråga om när.
Det Kuba jag fann var ett land där passadvindarna var ljumna, rommen stark och tonerna
vilda. Det kubanska folket log mot mig, men fattigdomen var ofta påtaglig.
Varje år skakas landet av kraftiga orkaner, då är ödeläggelsen stor. Även den biologiska
mångfalden är hotad, över 90 procent av Kubas elektricitet framställs av fossila bränslen
som förorenar. Kontrollen i landet är total. Det yttras inga hårda ord och du behöver inte
känna dig hotad. En kuban sa till mig med ett snett leende:
– Av alla Kubas invånare är ungefär hälften poliser. Vad tror du skulle kunna hända?
Att man som turist skulle råka illa ut på Kuba är mycket otroligt, brott mot turister straff as
hårt. Turismen är deras största inkomstkälla.
Det visas inget missnöje i ett land som varken har yttrande- eller tryckfrihet. Bakom
glada leenden fi nns viktiga åsikter och tankar som vi aldrig kommer att få ta del av. Politik
som samtalsämne är bannlyst och ingen skulle komma på tanken att öppet kritisera den
styrande makten. Trots denna tystnad är nöden inte osynlig. Det fi nns lidande under Karibiens
röda himmel, här råder censur och förtryck. Att få säga sin mening – även om den
sticker ut – är en självklarhet för vi i Sverige, men helt otänkbart på Kuba. Trots det dansar de och sjunger. Kanske om gamla tider, kanske om
framtiden. Om hopp och längtan. Min spanska är mindre än knapp och jag ler bara tillbaka och sjunger med i de sånger jag känner igen.
Kuba står under förändring, folkets framtid är oviss. Fidel Castro, deras ledare sedan 48 år är sjuk och nu 80 år gammal. Det politiska styret
över Kuba har Fidel för tillfället överlämnat till sin bror Raoul Castro. Kommer han någonsin att återta denna i förtroende överlämnade makt?
Följer hans fi losofi och politik med honom i graven eller överlever kommunismen i den moderna världen som landet nu har inträtt med sin
nyfunna inkomstkälla. Meningarna är delade om huruvida det kubanska folkets okuvliga trohet till sin ledare beror på beundran eller fruktan. Vi
vill förutspå framtiden, men är alla lika tvungna att vänta och se. Under tiden fi nns mina tankar hos Ernesto och hans familj i det lilla fallfärdiga
huset vid havet. Ernesto som en gång döptes efter Fidel Castros medrevolutionär Ernesto �Che� Guevara. Kommer han någonsin att
Det råder ingen tvekan om att Bolivia just nu befinner sig i en allvarlig politisk kris. Första veckan i januari samlades bönder och kokaodlare i staden Cochabamba för att kräva den regionala guvernören Manfred Reyes Villas avgång. Detta p.g.a. att han föreslagit en regional omröstning i autonomi-frågan.
De sociala rörelserna menar att detta ligger mer i linje med en nyliberal agenda.
Protesterna kom att urarta då polis drabbade samman med demonstranter. Polisen bekräftade senare att högerextrema ungdomsförbund från Santa Cruz begett sig till Cochabamba beväpnade med golfklubbor och basebollträn, under förevändningen att de värnar om demokratin. Som svar pa detta har medlemmar ur sociala rörelser från olika delar av landet rest till Cochabamba för att stödja kampen.
Hittills har tre människor avlidit av skottskador respektive misshandel. En talesman för de sociala rörelserna menar att de inte kommer att ge sig förrän Reyes Villa avgått. Han, i sin tur, vägrar.
Konflikten kom förra veckan att sprida sig till La Paz. Fackföreningar i El Alto höll möten där man bestämde sig för att även kräva La Paz guvernör Jose Luis Paredes avgång. Detta då han stödjer Reyes Villas linje. Han vägrar också och menar att det vore att ge efter för odemokratiska metoder.
Regeringspartiet MAS har svårt att klara av den har konflikten, inte minst p.g.a. sin dubbla roll i detta. Evo Morales är även ordförande för kokaodlarnas förening och säger sig inte ha uppmanat dem att demonstrera men det ar ju helt klart enligt MAS-partiets intressen att rensa ut nyliberala element
bland landets styrande. Men hur länge kan man vifta bort allt motstånd med förevändningen att de är nyliberaler och att de skyddar elitens intressen?
Är det inte bättre att regeringen bemöter oppositionen med vettiga, hållbara argument och konkret politisk och framförallt demokratisk handling?
Ett försök till detta skulle vara förslaget att genomfora nya folkomröstningar av landets guvernörer så att folket får säga sitt genom valurnorna. Reyes Villa har meddelat att han inte kommer att återgå till sin post förrän man genomfort dessa omval.
I början av den här veckan utlyste El Altos fackföreningar en 48-timmars tidsfrist med det fortsatta kravet att La Paz guvernör skulle avgå. När tidsfristen gick ut bestämde man sig för att genomföra en
24-timmars strejk på måndag den 22:e januari samt inta guvernörsbyggnaden.
Detta samma dag som MAS firar ett år vid makten.
Det man ser nu är allt hopp och all förväntan som folket hade under regeringsskiftet för ett år sedan förvandlas till denna enorma polarisering av Bolivia. Vissa menar att Evo far skylla sig själv för att han ar så radikal och enbart förespråkar ursprungsfolkens rättigheter och provocerar
genom att flirta med Castro och Chavez. Dock gick han inte till val med löften om något annat. Han är ingen diplomat, han ar knappt politiker, snarare aktivist. Han och hans parti har en vision om Bolivia som land och som politiskt projekt, men har han verktygen för att genomföra de nödvändiga förändringarna? Som synes finns fler frågor än svar.
Kanske måndag är avgörande? Kanske blir måndag bara ännu en mörk fläck på Bolivias politiska karta?
Foto: Dennis Saddik SXC foto
Sydafrika porträtteras ofta som ett livsfarligt och extremt brottsbelastat land tycker Peter Larsson. Men han har tröttnat på den och vill att media ska lyfta fram det fina också.
Den politiske filosofen Thomas Hobbes skrev på 1600-talet:�Africa is a timeless place in which there are no art, letters or social organisation, but instead only fear and violent death�. Hobbes verkade i en tid innan 1700-talets Upplysning där en föreställning om �naturtillståndet� fanns. Naturtillståndet var ett församhälle utan lagar och normer där ett allas krig mot alla fördes.
I dag skulle många hålla med om att Hobbes bild av Afrika är en stereotyp och fördomsfull bild utan någon relevans. Men de stereotypiska bildernas tid är inte på något sätt förbi.
Söndagen den 1 oktober har Göteborgs-Postens resebilaga besökt Durban i Sydafrika.
Texten börjar med att beskriva den utsändes bild och intryck av en indisk marknad han besöker. Det är färger, lukter och klibbig värme, men raskt går reportaget över i en rapport av brottsligheten i Durban.
�Vår guide jobbar som redaktör på en lokal tidning med våld och brott som specialitet och han varvar restaurangtipsen med att peka ut brottsplatser. Där borta skedde en våldtäkt förra veckan, här var det en bilkapning häromdagen. (…) vi betalar killarna som vi har betalt för att vakta bilen eller rättare sagt- som vi har betalat för att deras kompisar inte ska ge sig på vår bil�.
Vidare får läsaren veta att �Sydafrika är en av världens farligaste länder, (…) det gamla eländet lever kvar och korruptionen och brottsligheten är lika påtaglig som fattigdomen och misären. Gatubarnen, de sjuka och föräldralösa, finns överallt. De tigger, stjäl, gråter, sniffar lim och det gör ont att se dem�.
I denna anda fortsätter reportaget tills slutet då ett besök på akvarieparken Sea World görs och där en Kentucky Fried Chicken-restaurang får- med dess vakter- utgöra �en extra skyddad oas�.
Det hela blir en klichéfylld odyssé i lidande och oro som man i egenskap av turist bäst undviker vid hotellen längs Durbans gyllene stränder.
Sant är att landet har stora problem med brottslighet och HIV/Aids. Man ska även vara mycket försiktig i vissa delar av Sydafrika. Men tidningen frågar sig aldrig varför det är så ? och om man som turist kan göra skillnad? Effekten blir att onyanserade skildringar bidrar till en – ofta i media rådande – uppfattning om att fattigdom och misär är en afrikansk och statisk företeelse. Felaktigheten ligger i att bilden är historielöst skildrad, och resultatet av historien presenteras som ett normalt tillstånd utan hänsyn till de bakomliggande mekanismerna.
Sydafrika hade sina första fria demokratiska val 1994. Dessförinnan hade en apartheidregim styrt landet i över femtio år genom rasåtskillningspolitik.
Kriminaliteten, som är textens röda tråd, är snarare ett symptom på kulturell marginalisering, politiskt förtryck och ekonomiskt utanförskap än ett sydafrikanskt beteende. Ett utanförskap som behålls genom de maktförhållanden som fortfarande lever kvar. Den vita befolkningen är i dag en minoritet men äger över 80 procent av all bördig mark. GP:s resereporter ser inte att denne bidrar till ytterligare marginalisering. Vem väljer att prova en vistelse i en lokal by (organiserad genom lokala turistbyråer) eller besöka en marknad (för att stödja lokal handel) när man i GP har läst om �misären�?
Ett besök på Sea World och KFC ligger då närmare till hands.
Trots de resurser och den kunskap som finns på GP:s redaktion konstaterar jag att den stereotypa bilden av Afrika, som levt kvar sedan 1600-talet, än en gång fått råda. Bilden av Afrika, en plats utan tid, ett församhälle där rädsla och våldsam död råder.
Mänskliga rättigheter dagen, ett samarbete mellan:
Göteborgs FN-förening
Röda korset
Amnesty
Utrikespolitiska föreningen Göteborg
IKFF
MR-dagen 10 december 2006 i Göteborg
Hur påverkar kriget mot terrorismen de mänskliga rättigheterna?
Plats: Universitets hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19, Göteborg. kl. 12.00-16.00
PROGRAM
12.00 -12.45 ”Vi är alla fÃ¥ngar pÃ¥ Guantanamo” Journalisten och
författaren Gösta Hultén, författare till boken med samma namn, ger en bakgrund till brotten mot internationell lagstiftning och berättar om sitt arbete med svenskar som blivit offer för kriget mot terrorismen.
13.00-14.00 Paneldebatt: ”Är kriget mot terrorismen nödvändigt? Vad
fÃ¥r det för konsekvenser och vilka är alternativen”? Medverkande:
• Rolf Berg, f.d. officer (SKÖVDE) med internationella erfarenheter från Mellanöstern, Pakistan och Indonesien.
• Maria Leissner, ambassadör, f.d. riksdagsledamot och partiledare, talar utifrån sina erfarenheter av demokratibistånds- och MR-arbete i bl.a. Guatemala, Irak och Aceh.
• Gustav Fridolin, journalist och reporter på TV 4, f,d. riksdagsledamot Miljöpartiet.
• Soraya Amirzai, journalist och flykting från Afghanistan
Moderator: Karl-Axel Jansson, från Publicistklubbens och Grävande journalisters styrelse.
Kaffepaus
14.20-15.00 Advokat Hans Hjalmers
Hans Hjalmers arbetar sedan många år med MR-frågor i Göteborg.
15.15-16.00 ”Till mänsklighetens försvar, iakttagelser av krigsbrott,
tribunaler och försoning” Författarna Görrel Espelund och Andreas Karlsson berättar om sin bok med samma namn och blickar framÃ¥t. Hur kan den internationella rättvisans mÃ¥l
och metoder förhindra att vi ser dessa grymma brott mot humanitär rätt
upprepas gång på gång?
Ett hundratal människor orsakade kravaller i Paraguay i veckan efter ett domstolsutslag mot ansvariga för en brand i ett köpcentrum för två år sedan. En brand där över 350 människor omkom. De anhöriga och överlevande krävde att ägaren till köpcentra och hans son plus en säkerhetsvakt skulle dömas för mord eftersom de låst nödutgångarna efter det att branden utbrutit. När männen sedan dömdes för dråp gick åskådarna i rättssalen till attack mot domarna. Oroligheterna spred sig senare till huvudstaden Asuncións gator och butiker och köpcentra förstördes innan polis fick ordning på situationen.
Paraguays ex-president Luis Gonzales Macchi dömdes tidigare i veckan till åtta års fängelse och böter för förskingring och falskt vittnesmål. Paraguays regering har länge ansetts som den mest korrupta sedan demokratin återinfördes i landet 1989. Detta var exempelvis ex-presidentens andra dom för året.
Senaste utrikesnyheterna
