Recension: Palme (dokumentär)

I dagarna gick dokumentärfilmen Palme upp på biograferna runt om i landet och filmen fick stor uppmärksamhet redan innan premiären. Vad är det som fängslar många av oss med historien om Palme? Pojken som växte upp i ett välbärgat Östermalmshem och som senare kom att bli en av vår tids stora socialdemokratiska ikoner. Historian slutar som bekant med mordet i februari 1986 då statsministern skjuts och än idag är motiv och gärningsman oklart för utredarna.

Filmen fokuserar dock inte på mordet utan tar i stället avstamp i Palmes barndom och vi får följa honom under uppväxtåren genom foton, journalfilmer och berättelser av gamla skolkamrater. Palme framstår begåvad, ja rent av som ett underbarn, och filmen vittnar om hans geni. Främst språkkunskaperna lyfts fram och under dokumentärens gång hör vi Palme konversera obehindrat på franska, spanska och engelska.

Det är inte utan beundran en lämnar biosalongen. Palme framstår på det hela taget som en sann idealist ständigt kämpande för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom gör han det med en självklarhet och karisma som är fascinerande och det är tveklöst att han imponerade i ämnet speech under collage-året i USA.

På det hela taget är det en positiv bild som lyftes fram, exempelvis privata videoinspelningar från semestrarna med barnen på Fårö bidrar till att stärka familjen Palmes idyll. Precis som hemma-hos-reportagen i det lilla radhuset i Vällingby. Men regissör Lindström lyfter också upp de mindre smickrande historierna; Geijeraffären, löntagarfondernas impopularitet, tron på kärnkraft som framtidens energikälla och Palmes skiftande humör som gav upphov till offentliga utskällningar vilka han sällan bad om ursäkt för.

Att mordet sätter punkt för dokumentären är inget som förvånar snarare det sättet att återge 60- och 80-talet stora politika händelser. Dokumentären är inte bara ett gott porträtt av en begåvad politiker utan ger också en klar bild över världshändelser och svensk politiks förståelse för dessa. Apartheit och Vietnamkrig, rasism och globala ekonomiska kriser, Palme hade bestämda, i vissas ögon radikala, uppfattningar om sin omvärld. Hans smittsamma engagemang blir tydligt i den känslosamma scenen när Anna Lindh håller tal på hans begravning.

Säga vad man vill om Palme-personen, likväl älskad som hatad. Palme-dokumentärfilmen bjuder på en biografi av god klass som minner om en svunnen tid.

 

Text: Stina Petersson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *