Mäns våld mot kvinnor: ett bortglömt problem?

DSC_0059

Det är den 25 november, dagen för avskaffande av mäns våld mot kvinnor, och UN Women har anordnat en manifestation. Ett femtio-tal människor, främst unga kvinnor, har samlats på Järntorget i Göteborg för att ta ställning mot problemet.

Stig Larsson som jobbar med familjebehandling och är den första talaren för kvällen. I sitt jobb träffar han många som blivit utsatta, eller utsatt andra, för våld. Stig poängterar i sitt tal risken med att tro att detta endast är något som förekommer i andra länder, långt bort.

– Även i Sverige dödas kvinnor. Det är ett stort folkhälsoproblem, säger han.

Stig Larsson poängterar också hur viktigt det är att män engagerar sig i frågan. Talen varvas med stämningsfull musik av Downtown Judy. En ensam man i övre medelåldern lockas av gitarrspelet och vill veta vad som står på. Han kommer nyfiken gåendes mot folksamlingen. En skylt står vid sidan av scenen med en text som lyder: Jämställdhet ger bättre klimat! Mannen kollar på den en stund, vänder sig tveksamt om och går tillbaka till hållplatsen.

Efter en presentation av de tre medverkande organisationerna UN Women, Kvinna till Kvinna och Tjej-jouren Väst kliver nästa talare upp på scen. Hon heter Nadja Aria-Garystone och jobbar för fryshuset på projektet Elektra. I hennes tal tar hon upp hur kvinnor drabbas av hedersbrott. Enligt Elektras hemsida drabbas i Sverige 70 000 personer, män som kvinnor, av hedersrelaterade problem. Hon pekar på hur kollektivet sätter upp normer som sedan, i vissa kontexter, blir farliga för individen att bryta mot. Oftast består detta kollektivet av närstående såsom släktingar och familj.

– Trygghet från våld är idag ingen självklarhet för många kvinnor, säger hon.

Efter ytterligare musik av Downtown Judy avslutas manifestationen med en tyst minut för de omkring 20 kvinnor som varje år dör i Sverige på grund av mäns våld mot kvinnor. För att symbolisera detta får 20 kvinnor ur publiken gå fram och ställa sig framför scenen. Det uppstår en kuslig stämning och tystnaden hänger kvar långt efter att kvällens konferencier konstaterat att manifestationen är slut.

Text och foto av Elin Fondén

Snowden and the NSA

-FsA14_-_Freiheit_statt_Angst_035_(14898437980)_(2)

At 15:25 on the 11th September 2001 the first Swedish newscast reported from the terrorist attack on World Trade Center, a mere half-hour after the incident. At request by the news anchor, SVT’s foreign affairs commentator said “The world will not look the same after this. (…) We will have more of a world that monitors after this.” I was baffled at how strikingly correct this analysis was, before the dust had even settled.

As a direct consequence, then-President Bush signed the USA Patriot Act (Uniting and Strengthening America by Providing Appropriate Tools Required to Intercept and Obstruct Terrorism Act) in October the same year. The act had passed the senate by 98-1. The extensive surveillance uncovered by Edward Snowden was made possible by a very aggressive interpretation of one part of the act. This interpretation was held secret and unknown to the public. Section 215 reads “Access to records and other items under the Foreign Intelligence Surveillance Act”. It has allowed the National Security Agency to order businesses to hand over all and any of their records. These businesses include AT&T, Microsoft, Apple, Facebook, Google and Yahoo!. In a single month in 2013 NSA’s “Global Access Operations” gathered 97 billion e-mails and 124 billion phone calls. Through the businesses they may order around and the huge amount of signals going through the United States, the reach of the NSA is global. Even now, society at large doesn’t really seem to appreciate the volume of information this entails.

Jim Sensenbrenner, former republican congressman, wrote the act with the intention of not allowing advanced surveillance of ordinary citizens. Today, NSA collect “all the signals, all of the time”. That includes all phone calls, all texts, all e-mails and all Internet searches. All metadata, the data covering information about who sends what to whom from where is also readily available. Two quotes by high-ranking officers makes its importance clearer. NSA General Counsel Stewart Baker said, “If you have enough metadata, you don’t really need content.” Upon hearing this, General Michael Hayden, former director of CIA as well as the NSA, agreed and added, “We kill people based on metadata.”

This level of surveillance makes practically anyone immoral, criminal and inhuman. None of us are saints. What we call private ought to be kept exactly that. The NSA prioritizes its own interests and neglects the privacy of individuals. The security apparatus of the United States acts in a way that was never accepted by the people nor the elected leaders of congress. This creates an imbalance in Montesquieu’s idea of separation of power (which is applied in the US and UK) between the legislature, executive and judiciary. NSA and the PRISM program is a power abuse by the executive power. Even more flagrant is the violation of constitutional rights done by the NSA. The first amendment ensures freedom of speech as well as the press while the fourth amendment prohibits unreasonable searches and requires warrants to have reasonable cause. The case against NSA can easily be made on either one.

The USA Freedom Act (Uniting and Strengthening America by Fulfilling Rights and Ending Eavesdropping, Dragnet-Collection and Online Monitoring Act) was signed in the House of Representatives on the May 22 this year. Jim Sensenbrenner introduced it, just like 13 years earlier. The intention of the act is to stop bulk collection of Americans’ metadata and allowing companies to disclose information about government requests. What power legislative power has over the rogue agent NSA has become is yet to be uncovered. Most if not all countries have since 9/11 taken part in creating the “more of a world that monitors” – a few laws won’t change that fact.

 

Text by Ulf Waltré

Photo by Markus Winkler, Wikimedia Commons

Modern dans i förändringens Istanbul

10525012_10152134645850793_497226935_n
Sanatta görünürlük festivali är en dansfestival som årligen äger rum i Istanbul. Arrangörerna är studerande från stadens mest utpräglade konstuniversitet, Mimar Sinan Üniversitesi, och de ger fyra dagar späckade av dans med ett vitt spektrum uttrycksformer men framför allt modern dans – något som fortfarande är ett perifert fenomen inom Istanbuls dansscen.

Vad som slog mig under festivalen var likheterna med de konstnärliga uttryck jag känner från Sverige. Det är svårt att redogöra för hur eftersom det mycket handlar om känslointryck. Mene är ett dansnummer som ironiserade över institutionen ”äktenskap”, i form av två män vars öron var fästa i varandra genom en guldring. Det gick sida vid sida, varje steg synkront valsande till tonerna av Happy together av the Turtles. Men efter hand går deras steg åt olika håll, harmonin omvandlas stegvis till en tärande relation; ringen blir en börda som gör att de tillslut hatar varandra… Ett annat nummer illustrerade frustrationen över en polismakt som inte skyr några medel att bryta ned demonstranterna, kopplingarna till det senaste årets protester är tydliga. Sedan M.A.S.K, ett performans om kvinnans situation, som satte intryck på mig och jag vill därför berätta mer om denna performans-akt, men först vill jag dela med mig lite av den horisont mot vilken jag sett den.

Gezi-protesterna och den (a)politiska generationen

Under våren har jag sett Istanbul på nära håll. Och våren 2014 har varit händelserik inom politikens domän; denna artikel skulle knappast rymma en resumé. Men att prata om en pågående polariseringen är inte att göra en ohederlig förenkling av situationen. Medan auktoritära och konservativa vindar suger musten ur en del, ter sig regimens vinster som en triumf eller en artikulering av andras revanschistiska känslor. Inte minst har denna polarisering kunnat framträda tydligare under de senaste årets protester. Ockupationen av Gezi-parken som utvecklades till en kopiös och mångskiftande rörelse, Gezi-protesterna, mot regimen i juni förra året har uteslutande beskrivits av aktivister som en plats där annars rivaliserade grupper kunde mötas och lyssna på varandra. Det har väckt hopp om politisk förändring för människor på bred skala.

Efter vårens lokalval då Erdogan-regimen fick fortsatt stöd har dock förändringsgeisten slocknat, folk försjönk i besvikelse över hur han kunde få fortsatt förtroende efter så pass allvarliga korruptionsmisstankar, och en mer barsk och moraliserande retorik än någonsin. Nobelpristagaren Orhan Pamuk som från början gett sitt stöd till den nuvarande regimen sa i en intervju att ”Turkiet som nation är förlorat”. Efter denna besvikelse och indignation har det varit svalare och de kopiösa demonstrationer vi sett under våren har avtagit.

Det som hände i Gezi-parken förra året är exceptionellt sett från ett turkiskt perspektiv, och detta kan illustreras genom följande förhållande: ett begrepp som blivit allmänt accepterat sedan landets senaste militärkupp (1980) är apolitik jenerasyon, den apolitiska generationen. Efter ett politiskt stormigt och djupt polariserat 70-tal skydde den tillträdande regimen (efter militärkuppen 1980) inga medel för att få tyst på meningsmotståndare, vilket ledde till att barn uppfostrades att inte engagera sig alls i politik. Detta har alltså gett upphov till en rädsla för politikens domän hos civilbefolkning, och i folkmun har man pratat om en apolitisk generation.

Men den 31:e maj 2013, när polisen brutalt angrep miljöaktivister som ockuperade Gezi-parken för att skydda den från att bli ännu ett shoppingcentrum, förlöstes energi som ett litet skott i Sarajevo; miljontals samlades upp emot regimen, unga vallfärdade till Istanbuls Taksimtorget och andra torg i hela Turkiet. Det senaste året har alla demonstrationer med samma brutalitet brutits ned med tårgas, vattenkanoner, gummikulor och batongvåld. Effekterna är inte bara att folk räds och oroar sig över deras samhälles utveckling, ett djupt spår är att en tidigare så kallad apolitisk generation vaknar till liv; i vrede frodas motstånd. Många av de konstnärliga uttrycken är i hög grad inspirerat av det senaste årets händelser och är intressanta att se som en av alla Gezi-protesternas efterdyningar. Nåväl, låt mig berätta om ett.

10515800_10152134646725793_56980108_o

M.A.S.K

M.A.S.K är en suggestiv föreställning fylld av ett kroppsligt och indirekt språk. I början av föreställningen pratar dansöserna, men de experimenterar med munnen och ansiktet att inga klara ord når åskådaren När artisterna äntrar scenen är det som i klack, men på fötterna sitter inga skor. Åskådaren kan inte värja sig mot smärtan över dansösens ansträngningar, de går på spetsarna av tårna. I flera minuter. Nästa sekvens yrar de runt, som i det offentliga rummet, och blickarna fixeras på varandra, de ser sig över axlarna, nacken är vriden så till den grad att de inte ser vart de själva går. Så stannar allt upp och vi får se ett bildspel på filmduk. Åskådaren slungas in i ett flöde av bilder som skiftar i förvirrande många objekt. Intryck efter intryck. Därefter när bioduken vevas upp likt en ridå, står dansöserna vars klänningar följer med duken upp i luften. Det är tyst. Kylig månskensljussättning. Bara kropparna återstår. All strävan efter att vara till lags slår tillbaka, kropparna växlar mellan lugna tunga åtbörder och smärtsamma spasmer. När som helst kan allt fallera, denna feberdröm, detta identitetsprojekt att vara en värdig kvinna, kan falla ner i apati.

Vad som gestaltas i M.A.S.K är en smärtsam process. Det är ingen balett som inbjuder till varm inre estetisk upplevelse, vi ser det råmaterial som under normernas och tryckets yta tvingas till våldsam förändring. Och den sista etappen gör ont att se. Händer slås mot lår likt ekande piskrapp. Löpande bandet går på max. Själlösa kroppar upprepar rörelser för upprepningens egen skull; som på ett… gym?När performans-akten till slut är över är publiken känslomässigt utmattad, men klappar ändå händerna. Och jag tänker att dans kan vara ett kraftfullt medium.
Jag har träffat träffat Isil Bicakci, koreografen som skapat M.A.S.K. Hon berättar att hennes performans var en spontan skapelse, att hon tog avstamp i två ord, ”kvinna” och ”manipulation”, och att inspirationen därefter flödade.

–Det jag vill gestalta är manipulationen av kvinnan i dess två bemärkelser. Delvis att hennes kropp och karaktär faktiskt förändras, men också att det handlar om att någon profiterar på denna förändring, det ser man eftersom att formen för vad som är vackert blir mer och mer densamma i hela världen.

–Bakom allt finns ganska konkreta idéer men jag vill inte presentera dem direkt. Till skillnad från exempelvis dramatiken förmedlas budskap inom modern dans mer indriekt. På det sättet tror jag att budskapet kan nå djupare in i åskådaren. Jag vill att åskådaren skall förstå, och för det måste hen också känna.

När Isil började jobba på MASK blev hon avbruten av Gezi-protesterna. Det var på sätt och vis bra eftersom det gav henne ett extra år att arbeta med föreställningen. Jag frågar om dessa händelser inspirerade henne. Hon rycker på axlarna och säger att det var en inspirerande händelse på alla vis, så förmodligen påverkade det hennes dans med.

Vad mer kan du säga inspirerar dig?
–Allt! Jag gillar koreografer som Pina Bausch och Anne Teresa de Keersmarker. Sedan tar jag hjälp av matematik i dansen för att skapa rigorösa mönster som alla dansare följer. Människor handlar ofta i rutin, men plötsligt när våra rutinerade mönster förändras och korsas uppstår intressanta möten. Detta visualiserar något spännande om förändring.

Jag frågar om hon ser det nakna i hennes akt som något radikalt? Isil nickar instämmande.
–Människor är helt ovana vid att se nakna kvinnor på scen. Den här föreställningen skulle vara en total överdos för gemena man här. Om alla kläder redan är avtagna är det bara den råa kroppen kvar, då rycks kvinnan ur sin sexualiserade kontext och ingenting väcker fantasi och mystik, därför var det viktigt att de var nakna.

–Det måste ha varit en viss tröskel för dansöserna att komma över i så fall?
–Det var det absolut, inte minst på grund av alla komplex. Om inte alla kroppsdelar är i ordning blir kvinnor störda. Först måste håret vara rätt innan hon kan slappna av ute på stan. Detta märktes inte minst under arbetet med performansen. Dansöserna var oroade över hur kropparna skulle se ut med de ryckiga stackatoartade rörelserna och så vidare…

Isil Bicakci berättar att hon skall till Belgien och dansa i tre veckor och att hon hoppas kunna ta med M.A.S.K utomlands. Jag hoppas få se hennes performans i Sverige om inte allt för länge.

Text och foto: Hannes Hognert

Ukraine situation discussed at Gothenburg panel

Since the start of the Ukrainian demonstrations in November – where discontent turned reactionary after president Yanukovych turned down offers of further European integration in favor of a trade deal with Russia – during the past 10 weeks, peaceful sit-downs have escalated into mayhem in the streets.

As expected, the level of unity and homogeneity among the protestants have been reported to be very low, where lack of leadership and centralized command-chains are supposed to constitute a major weakness for the protests. Furthermore, the diffusion of goals typical for the European mass-protests of recent years, are also found within Euromaidan, as the movement is called. Is it anti-Yanukovych or pro-EU, analysts wonder.

unnamed

Speaking at a panel hosted by Brännpunkt Europa in Gothenburg last week, sociologist Oksana Schmulyar Green explained how the perceived lack of leadership is one of the challenges for the opposition:
– Although you could argue that the lack of unity is a problem, one leader will not solve these problems. (…) Recasting a country is a collective effort.

Still, it is hard to argue against the fact that things are happening in the tracks of the burning tires and the trails from the Molotov cocktails, with or without coherence. Violence was spread over the southern parts of the country on Sunday, as the Justice Department was briefly occupied in the capital of Kiev.

After negotiations on Monday, the repressive anti-demonstration laws where scrapped and political prisoners were offered amnesty in exchange for disassembled barricades and cleared streets in Kiev. On Tuesday night both opposition front men Arsenij Jatsenjuk and Vitalij Klytjko had officially refused to accept membership in a proposed coalition government together with Yanukovych – seemingly answering the earlier question concerning the goal of the movement: the government has to go. At the same time, none of the forerunners of the more or less established opposition can be claimed to lead the action that is taking place among the protesters, distinguishing the political protest in Ukraine ten years ago from the popular uprising of today.

In light of Russian president Vladimir Putin’s exhortation for the EU to stand by, while maintaining that the agreed loans and trade deals will remain, another contributor to the panel discussion in Gothenburg provides insight to the recent developments. According to political scientist Ketevan Bolkvadze, Russia’s regional policy can be simplified according to a premise of stabilizing further where stability is needed (Azerbaijan, Belarus, Albania), and acting destabilizing in countries of their “backyard” where reform is advent (Ukraine, Georgia, Moldavia).

As Catherine Asthon travels to Kiev, the question remains in which direction the protests are heading – with regard to recent events, we could expect unpredictability to remain one of the characteristics of the near future for Ukraine.

Text: Josef Svantesson

Photo: Ilya Varlamov

josef.svantesson [at] utblick.org

The Iran Deal

A few weeks in, the Geneva agreement made between Iran and the western powers looks as something of a rather quiet rupture in what has been a thirty year status-quo. Yet, the nuclear deal could signify a potential change in the Middle East – as well as one of the biggest achievements of the Obama administration.

In short, the agreement specifies the commitments of Iranian nuclear restriction for the upcoming 6 month period. In exchange, Iran receives some alleviation of the strict sanctions imposed upon them, as well as access to certain capital assets abroad and a promise of no new sanctions upon the ones already in place.

What is not expressly addressed though, is the controversial issue of the right to uranium enrichment for peaceful purposes. In the NPT (Non-Proliferation Treaty), – for obvious reasons – nothing explicitly implies the use of nuclear energy to be illegal. Rather, what has been the point of debate for American allies – Israel and Saudi Arabia, in particular – has been that no discrimination  have been made regarding Iran as somehow unique in this circumstance. The Geneva agreement effectively levels Iran with any other nation with nuclear capabilities, they claim. And this can not be tolerated.

The result has been uproar against Secretary Kerry and the Obama administration (never mind the other four permanent members of the Security Council, plus Germany and the EU). The agreement is an interim one, whose implications can be reversed as Netanyahu and his supporters in US congress gather strength before next round of negotiations.

Keeping in mind the missiles still constantly aimed at Iran from the navies in the Persian Gulf, no self-critical efforts from Israel and the Saudis are yet to be seen. Putting the fear of the remaining Iranian nuclear capacity to the side, adding that the United States for once were able to act in the Middle East without their consent, one can hope for this to be the first step towards regional nuclear disarmament.

If collective efforts from the international sphere can sustain what magnanimously and certainly prematurely has been labeled the ‘Renaissance of Diplomacy’; then a seed of peace could be planted in the otherwise bone-dry and dammed dirt of the heartland.

Partly spoiling the party, what is hailed as a victory for the US-Iranian relationship could just as easily reflect the future indifference of America towards the region as a whole: following the logic of other actions during the past years, it certainly seems plausible. Still, if long-term peace in the Middle East is the goal, few question the need for proportional sacrifice on behalf of all actors and this could be the first step for other nuclear powers in realizing that.

Text: Josef Svantesson

Västsahara och EU:s dåliga samvete

Det går väldigt fort för fisk som slungats upp på torra land att börja lukta – stinka, för att använda ett mer passande ord. Med fjällen glittrandes i eftermiddagssolen och svedda av den kokande asfalten ger ännu en trålares fångst ifrån sig ett hulkande os som sveper in över hamnen med atlantvinden. Inne i hamnbukten ligger marinblå träbåtar förtöjda tätt intill varandra. Några har flaggor och bojar fortfarande hängandes innanför relingen, men annars ger hela scenen ett väldigt ordnat och organiserat intryck. Längre ut, närmare inloppet till hamnen ligger de större skutorna uppradade: en marockansk fiskearmada redo att dammsuga vattnen här utanför på allt de har att bjuda på.

bla

Under min vistelse i Marocko äter jag inte så mycket som en enda calamari. Jag vill gärna kalla det för ett moraliskt ställningstagande, men om sanningen ska fram har det lika mycket att göra med europeisk handelspolitik. Det och lukten av något ruttet.

Den senaste tidens omvälvningar i Nordafrika, Turkiet och på Levanten har tvingat EU till en del attitydförändringar till sin närmaste omgivning – kännetecknade av en ambivalens och oklarhet som känns igen sedan tidigare. Skillnaden nu, efter Sagan om de två torgen – Taksim och Tahrir – är att otydligheterna kan komma att bita dem i svansen.

Med ett långsamt krypande mot demokratiska reformer i Nordafrika följer förvisso möjligheter till tätare affärsmässig kontakt mellan unionen och dess närområde, något som tidigare har tvingats göras i skamvrån, svettigt kohandlandes med diktatorer. Dock följer med detta också ett ökat ljus på just den skamliga vrå där dessa uppgörelser allt som oftast har ägt rum. Den europeiska politiken gentemot sin egen bakgård har hittills varit en politik syftandes till ett stabilt status quo: mer och mindre auktoritära regimer har sällan ställts till svars för överträdelser av de mänskliga rättigheterna när det varit dags för kvitton att signeras, terrorister bekämpas eller EU:s gränser säkras. Vill EU fortsätta att ha samma inflytande i regionen som tidigare, måste man krypa till korset. Något som ansvarige kommissionär Stefan Füle gjorde i februari då han harklade fram en avbön för den gamla politiken i Europaparlamentet. Kanske hade hans torra hals med fisk att göra. Bläckfisk från Marocko.

I skuggan av den arabiska våren, kriget i Mali, demonstrationerna i Istanbul och utvecklingen i Egypten pågår i Marocko nya förhandlingar om EU:s fortsatta arrendering av fiskevattnen utanför det ockuperade Västsahara. Det har de gjort ända sedan de första upproren i Egypten bröt ut 2011. Ju längre tiden har gått, desto svårare har det blivit för EU att fortsätta med de utfästa löftena utan att dra blickarna till sig. Desto svårare har det blivit att förhandla med en ockupationsmakt om att exploatera fiskevatten de enligt internationell lag inte har rätt till.

Västsahara är sladdbarnet till en avkolonialiseringsprocess som hann halvvägs innan det glömdes bort. Liksom övriga tidigare kolonier som gjordes självständiga av FN 1966 gavs västsaharierna rätten till självbestämmande under eget styre. Till skillnad från grannen i norr, som tidigt etablerade goda relationer med dess franska tidigare kolonialherrar, försatte dock Västsaharas dito Spanien landet i limbo, väntandes på en folkomröstning som aldrig skulle komma. 1975 skänkte Franco Västsahara till Marocko och Mauretanien, mot att i gengäld bland annat få bruka de rika fiskevatten som var belägna utanför dess kust. Marocko invaderade därpå de norra delarna av landet, torterade och kastade sympatisörer till den militära befrielserörelsen Polisario i fängelsehålor modell inkvisitionen, varpå tusentals västsaharier flydde till Algeriet där de alltsedan dess lever i flyktingläger etablerade i öknen.

IMG_1440

Med några böcker under armen traskar jag ned till ett lokalt café där tidigare möten gett goda odds att åter stöta ihop med pratglada marockaner över rykande myntate, kaffe och skorpor. De fåtal jag talar med, äldre herrar med cigarettpaketen hängandes ur bröstfickorna på de av svett dyblöta skjortorna, rynkar förbryllat på pannan när jag tar mod till mig att fråga om deras åsikt kring arabiska våren. Det är fel med våld, tycks kontentan av deras kollektiva åsikt vara. Om ett liknande öde väntar Marocko? Nej, definitivt inte. Marocko är ett stabilt land med ”båda fötterna på jorden”, som en yngre, vältalig kille med kammat hår så bildligt förklarar för mig. Jag antecknar hans ord med en kulspetspenna och stryker under dem två gånger. För att komma till Västsahara måste jag förhandla med mina samtalspartners; bjuda på svenska anekdoter och berättelser om vackra blondiner, isbjörnar och gemensamma faktorer, likt ”Sverige är också en monarki!”. När så frågan dyker upp; ”vad anser du om Västsahara (Sahrawi)?” svarar min friserade sagesman med en lång ström av ord vars budskap kokar ned till att det tillhör Marocko.

Trots att Internationella domstolen i Haag förklarade Marockos ockupation som olaglig redan 1975 har det varit nästintill omöjligt att få utländska investerare och exploatörer, främst franska och spanska, att ta i frågan om vem som har legitim rätt till området. För Frankrike och USA spelar Marocko en avgörande roll för stabiliteten i Nordafrika, och den spanska fiskemarknaden har sedan tjugo år tillbaka dominerats av fisk fångad på västsahariskt vatten. Även Rysslands trålare kan sedan en tid tillbaka synas hasa sig fram längs den västsahariska kustlinjen. Utöver de utländska aktörerna plockar man upp en hel del själv: 15 procent av den marockanska exporten utgörs av fiskeri, varav upp till hela 80 procent beräknas komma från västsahariska vatten.

EU som union har aldrig befunnit sig särskilt långt efter de enskilda staterna: 2008 beviljade man Marocko särskild status som samarbetspartner och ökade biståndssummor. Ett omdiskuterat fiskeriavtal från 2007 gav Marocko 36,1 miljoner euro, varav 13 miljoner var explicit ämnade att gynna marockansk fiskepolitik. När detta avtal löpte ut i februari 2011, satte sig så företrädarna för att komma fram med ett nytt avtal, när det som kommit att kallas för den arabiska våren bröt ut. Trots att Marocko anses tillhöra den mer väluppfostrade sorten av arabnationer kunde inte EU riskera några vidare kontroverser i frågan, och det gamla avtalet förlängdes med ett dämpat genomklubbande fram till 2015. Samtidigt uttryckte man sitt stöd för de demokratiska krafterna i Nordafrika och föreslog utan vidare omsvep en differentierad grannskapspolitik: de nationer som gjorde störst framsteg på vägen mot demokrati skulle uppmuntrande dunkas i ryggen med bättre handelsvillor och visumlättnader. Denna dubbelmoral uppmärksammades till slut i Europaparlamentet.

ligg

En av de vars röst då hördes allra högst var den svenska EU-parlamentarikern Isabella Lövin, som en månad efter ett utspel i parlamentet kastades ut ur Marocko i mars 2011, när hon var på väg att besöka Västsahara. Skelettet var ute ur garderoben, och plötsligt hördes fler kritiker i Strasbourgs korridorer. I december röstade Europaparlamentet emot fullföljandet av det förlängda avtalet, och de nu pågående förhandlingarna tog sin början i november 2012. Nu tyngda av kritiska blickar och stressade av ett Nordafrika som alltmer sällan inväntar den europeiska byråkratin för att fatta sina beslut. Harklandes tvingas EU kräva klausuler för tillsynen av västsahariernas mänskliga rättigheter, en kompromiss som inte berör frågan om västsahariskt självbestämmande. Är det ett steg i rätt riktning, eller ännu ett spadtag i skyttegraven – det dragläge som har präglat den här konflikten sedan första början?

Längst ut på piren blåser det hårdare; om det luktar någon fisk här är det en del av en mycket rikare havsdoft. De sista små båtarna återkommer utifrån vågorna. Tillsammans med havets mörkare-, och himlens ljusare färg bildar båtarna en blå palett. Några fiskare vinkar till mig. När jag vänder om och går tillbaka längs piren har min näsa vant sig; fisken ligger redan upphalade på kajen men jag känner inte av någon stank. Även om den säkerligen finns där.

Text & bild: Josef Svantesson

Innovation with Chronic Symptoms

In our last issue, our contributors speak about a number of inventions related to a notion of scientific progress with implicit problems needed to be resolved: the 3D-printer, Grafen, MAVs, fracking and air pollution in China. As technology develops, political decisions are to be taken in order for the inventions to keep their promises and ‘deliver’ the supposed relief that comes with it. Here, technology often runs into a contradiction: financing. Before anything is innovated, research and development is a cost that has to be paid. For every technological innovation that is being produced, a part of the profits generated through its release is used for further research, pushing for new technological innovations further down the line. To set the innovations – say, a new leukemia medicine – free to the public where it has its greatest effects, requires someone to pay for the tab of funding new innovations. This is the challenge that faces the world’s patent-orientated industries, such as that of pharmaceuticals.

As developing countries such as India and Indonesia has figured out, to reject patent laws for much-needed medicines and instead produce your own copy of the medicine at a much lower cost, benefits a larger amount of your poor citizens. In India, the Supreme Court has ruled in favor of granting their own licenses for developing and distributing specific drugs treating leukemia, Hepatitis B, kidney and breast cancer in spite of American patents for those medicines. Indonesia has followed the Indian example, while China and the Philippines have reconfigured their pharmaceutical laws in an attempt to try the same solution.

Access to treatment of diseases that in the developed countries would be preventable or treatable is often very limited in these areas. Medicines patented by Swiss or American companies are not affordable to the common man, something that has put pressure on the governments of India and China to address the health issues of a citizenry that enjoys longer lives, but have the fastest growing increase in cancer rates world-wide. By bypassing the patent laws, the developing countries not only address the issue, but get their hands on a very lucrative business model for breaking into the pharmaceutical market: just as with industrial jobs a decade ago, patents are unimportant if you have a cheaper work-force and bureaucracy. Local producers lower the cost for the governments and the patients, and in the long run, with other diseases such as diabetes and respiratory illnesses on the rise in developing countries, the cost is likely to go down for consumers in other parts of the globe as well.

But it does raise the question of funding. Patenting drugs and charging high prices for them in order to develop more drugs generates new medicines but limits the access to those medicines to those affording them. Is the choice really between developing new medicines with limited accessibility or distribute what we have and stop the innovation completely?
The pharmaceutical companies seem to have answered yes to that question, investing enormous sums on the emerging markets of an increasingly aging and ailing Asian population, while the countries themselves seem more reluctant to give an answer. The current patent system for funding research and development of new medicinal innovations serves Europe and U.S. very well: trillions of dollars and millions of workers, but it needs to be revised with the emergence of the new powers of the East. How should that be done?

First and foremost, the price-tag for developing new medicines must be lowered in the pharmaceutical business, something that is currently being done in the labs where research failure rates of obscene levels up until now have been a common way of spinning the wheel. But it also has to be done in the board meeting rooms: lower the costs and channel the licenses and patents so that developers in the developing countries can afford producing the drugs without having to go around the legislature or making up their own.

The patent system will not survive a developing world working on their own terms; instead the patent system needs to be reconfigured to suit the needs of those requiring the medicines and treatments, not big business.

Text: Josef Svantesson

The One State Solution

What is often perceived as being the optimal solution to the situation in Palestine, the ‘goal of the peace-process’ that many observers tend to stick to, is what has been dubbed the ‘two-state solution’. It states the case for the establishment of a sovereign Palestinian state on the West bank and in Gaza, and for Israel to acknowledge Palestine as a sovereign state and withdraw to the borders of 1967. The ideal-case scenario according to this view would be for the two areas to co-exist independently without the residents in either state having to cross the borders of the opposing state in order to reach another part of their own territory. This would include a ‘corridor’ between the West Bank and the Gaza Strip.

The reasoning behind this view of the problem is grounded in the idea of the nation-state, where every population ought to have their own territory where no outsiders intervene in their internal affairs. Just draw the line, pass the law, and the two separate states shall relate to each other through bilateral agreements.

A quick look at Palestine reveals how unimaginative this solution is in regard to how intertwined the two populations are and how different the terms of living are: Palestinians live in Israel, and hundreds of thousands of Israelis live on occupied Palestinian land. A separate Palestinian state, divided in between Gaza and the West Bank, would not be able to solve the problem of the Palestinian diaspora: Palestinians within Israel that do not want to move into a Palestinian state outside of Israel would still be under severe burdens of inequality and discrimination, with or without a ‘state of their own’.

As such, the creation of a state would serve as a legitimation of the Palestinian struggle on the international scene, but not much more than that, since a long-term solution requires mobility for both sides to trade and invest on either side of the fence; something that inevitably requires for Israelis and Palestinians to get along.

Striving for two separate states, closed off from one another simply runs the risk of obscuring that goal. Instead, what is needed is the strengthening of Palestinian civil-society as well as of the increasingly important secular tendencies in Israel. The long-term solution has to be one secular, individual state with a population consisting of both minorities, with constitutional rights based on their human values rather than their ethnic or religious identities. However far away that utopia may be, the efforts have to be directed toward those institutions that serve the purpose of equality on the individual level. Not the other way around.

Text: Josef Svantesson

Don’t miss the lunch lecture this friday!

Lunch Lecture: Breaking The Silence – Israeli Soldiers’ Testimonies From The Occupied Territories

What? Lunch lecture
When? Friday, April 19 12:30-14:00
Where? Hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25

Breaking the Silence, formed in Jerusalem in 2004, is an organization aiming at revealing the reality of everyday life in the Occupied Territories, with the help of testimonies from soldiers who have served in the Israeli military.

Dana Golan, 29, from Herut, Israel, joined the IDF in 2001. She has served as an officer in the Education Corps, at the Hebron Boarder Police Base, and at the Military Prison in Zrifin, until her release from the army in 2004. Dana served as the Executive Director of Breaking the Silence 2009 – 2013. Dana will tell us about the organization, and the book with the same name which was released in Sweden this year.

Latin America After Chávez

Hugo ChávezIn the preceding days after the death of Venezuelan president Hugo Chávez the question that loom over the Latin American continent is not what kind of impact the fiery combatant has had for the recurrence of the Left in South America, but what will happen now when he is gone.

In rebutting the negative comments of his legacy, it is quite easy to point to the positive heritage of Chávez – the incorporation of the marginalized peoples into Latin American politics, the promotion of continental unity, and the deliberate effort of getting primary education and health-services where it is most needed – the void in both positive and negative aspects that he leaves behind may be the most significant part of that heritage.

The corruption that characterized Chávez’s reign could fairly easily be sustained and dimmed by tirelessness – both of Chávez’s energy and the gas and oil resources below his feet. Since no one of Venezuela’s neighboring countries have the same means for refusing to reform their political systems – new accusations of corruption within the Brazilian, Argentinian and Ecuadorian governments have recently risen to surface – the death of Chávez will have a profound effect where the depicted heroism of Chávez has served as a pillar of light. Bolivia, Cuba and Nicaragua, but also the social-democratic governments of Uruguay, Argentina and Brazil have benefitted from trade-deals made with a Chávez determined to promote Latin American unity, hoping to realize the dream of Simón Bolívar. If power returns to the opposition after the election, especially Cuba will have serious reasons of concern.

Another part of the continent where reason for concern is due is in Venezuela’s neighboring Colombian jungle, where a revived peace-process between FARC and the Colombian government is credited in large part to Chávez’s diplomacy. With him gone from the negotiations, it is uncertain if the process will come to a total stand-still, or be able to continue without him. As Piedad Córdoba, another leading figure in the process, said in a recent interview in Omvärlden:

“He has an enormous amount of trust within the FARC movement. Without him much of what is happening now [in Colombia] would be impossible” (ed. translation).

We need not to neglect the urgent need for reforming the democratic institutions of Venezuela and elsewhere, but reformation is best provided by unilateral unity and influence between the members of that unity, not by regression to the ways of old. The void left behind by Chávez in Latin American politics could result in furthering the ideals with which he aspired to consolidate Latin America. The former Brazilian president Luiz Inácio Lula da Silva claims it to be the part of his heritage that will play the biggest role in the future:

“The multilateral institutions Mr. Chávez helped create will also help ensure the consecration of South American unity. He will no longer be present at South American summit meetings, but his ideals, and the Venezuelan government, will continue to be represented. Democratic camaraderie among the leaders of Latin America and the Caribbean is the best guarantee of the political, economic, social and cultural unity that our peoples want and need.”

After Chavez’s death, the primary challenge for Latin America remains the same. But realizing what interests unifies the continent as a whole is definitely aided by his legacy, not the other way around.

Text: Josef Svantesson
Photo: Bernardo Londoy

Further reading:
Piedad Córdoba and the peace-process in Colombia: http://www.sida.se/OmVarlden/Intervju/Piedad-Cordoba/
Lula in New York Times: http://www.nytimes.com/2013/03/07/opinion/latin-america-after-chavez.html?smid=fb-share&_r=0
Foreign Policy’s review of Chavez´s economic heritage: http://www.foreignpolicy.com/articles/2013/03/11/hugo_chavez_economic_legacy_venezuela
Maria Clara Medina – researcher in Latin American Studies at University of Gothenburg, on Chávez: http://debatt.svt.se/2013/03/06/chavez-socialistiska-arv-kommer-leva-vidare-i-hela-sydamerika/

Föreläsning: ”Om utvecklingen i Bhutan”

Onsdagskvällen den 30 januari besöktes Hörsal Sappören och Utrikespolitiska föreningen av Alf Persson från Svensk-bhutanesiska föreningen, vars föreläsning handlade om Bhutan och detta historiskt sett otillgängliga kungarikes väg in i det globala samhället.

Alf har haft flera förtroendeuppdrag för biståndsprojekt förlagda i Bhutan, och har bland annat arbetat med korruptionsbekämpning och digitalisering av officiella handlingar.

Bhutans historia är fascinerande: dess långa isolering från materiella influenser utifrån har garanterat en flera hundra år lång tradition av självbestämmande, och dess strategiska läge till trots – inklämt mellan kinesiska Tibet och Indien – har landet aldrig koloniserats.

Dock har landet på senare tid tvingats ta utrikespolitisk ställning när det kommer till de båda stormakternas intressen i landet. Sedan Kinesisk-indiska kriget 1962 har Bhutan tillåtit sin södra granne att etablera sig militärt i landet, sagt upp alla diplomatiska förbindelser med Kina, samt på senare tid ingått avtal om produktion av vattenkraft ur Bhutans många smältvattenforsar vid foten av Himalaya.

För globaliseringen sätter sina spår även vid sin periferi. Alf berättar om Bhutans exportunderskott och trögstartade företag, men även etablerandet av konstitutionell demokrati och en växande turistnäring. Bhutan kontrollerar denna näring rigoröst, och det är ingen hemlighet att turister förväntas vara av en viss kaliber – undertecknad befann sig för drygt ett år sedan strax nordöst om bhutanesiska gränsen, men tvingades vända söderut när han inte hade råd att spendera de 250 dollar om dagen som krävs för att få äntra landet.

Enligt Alf är den bhutanesiska regeringen högst kompetent, och han har stora förhoppningar om Bhutans framtid. På en av frågorna som ställdes under den efterföljande frågestunden konstaterade han: ”Bhutan är fortfarande ett u-land; det finns gott om fattigdom, men det finns ingen misär”.

Text och foto: Josef Svantesson
josef.svantesson [at] utblick.org