”På Island kan saker ändras fort”

Av: Ellinor Eriksson

Det vore dumt att aspirera på att isolera politiska och ekonomiska frågor från helheten. Därför vigde Engblom första delen av föreläsningen, samt ett antal kärleksfulla anekdoter under den senare delen, åt sitt ”andra hem” ur ett historiskt, socialt och kulturellt perspektiv. Han berättar om hur skandinaver från och med 1000-talet tog sitt pick och pack, vilket inkluderade både kor och får och hästar, och bosatte sig på detta karga land för att föra en månghundraårig kamp mot vädret och vulkanerna. Kring 1900 ”tog medeltiden slut” i och med att telegrafen kom till ön, och sedan växte befolkningen snabbt. Island har nu ungefär hälften så många invånare som Göteborg.

Efter att ha utgjort ett strategiskt viktigt område under kalla kriget; 1989, då Engblom kom dit för att jobba på Nordens Hus, vimlade där av diplomater från såväl öst som väst; har Island tappat i internationell betydelse och USA/NATOs militärbas, tidigare en viktig arbetsgivare, stängde 2006. Men i den eventuellt kommande fartygsvägen via Island, och ryska planer att i det fallet bygga hamnar, ser Engblom en möjlig vändning. Ännu mer så gör president Ólafur Ragnar Grimsson, som gärna tittar till Ryssland och Kina och betonar deras stöd till Island i finanskrisens efterdyningar.

Europa då? Vilken retorik Grimsson än tillämpar, tycks isländska politiker överlag, och traditionellt också fackföreningar och arbetsgivare, vara mycket ivriga att närma sig Europa och EU. Medlemskapet, beräknat av EUs kommission till att vara möjligt om tre år, är framför allt en viktig del av den ekonomiska återhämtningen. Den isländska allmänheten är dock inte lika optimistisk. Den känsliga frågan gällande fisket samt brittiska och nederländska attityder efter finanskrisen har resulterat i att bara 50 procent av islänningarna var positivt inställda till EU 2009.

Denna motvilja har snappats upp inom EU, där många oroar sig för att den isländska EU-skepticismen ska sprida sig. Utöver detta betraktas Island stundtals som ännu en krävande och lynnig liten medlem. Samtidigt finns en medvetenhet om vad Island har att bidra med; inte minst finns där potential för en ökad produktion av förnyelsebart bränsle. Engblom understryker de starka kulturella band som knyter Island till övriga Skandnavien; apropå ’problemet’ med den EU-skeptiska allmänheten menar han att ”på Island kan saker ändras fort”; och är övertygad om att Island, om än kanske inte så snart som EU-kommissionen förutspått, kommer att bli medlem i EU.